Koll på livet - jag? Icke!

Om man sitter på bussen och hukar över en bok om mindfullness, att vara närvarande i nuet, i stället för att, jaaa, åka buss...
Då är man väl bortom allt hopp om räddning?
Tänkte väl det...

Men kära nån

Så är lille Pär i farten igen.
Sorry om jag inte kan hålla mig från att uttrycka mig förminskande, men har vi inte fått nog av hans statisktikförvridande utläggningar nu?
Apropå vilken sorts misshandel som diskuteras vill jag bara säga att det har varit en hel del snack om mäns våld mot män också, Riccardo-rättegången till exempel.
Det är lite svårare att hitta exempel på kvinnors våld mot män, och ärligt talat Pär Ström, tror du verkligen att det ligger en politiskt korrekt mediekonspiration bakom det? Annars skulle man ju kunna tänka sig ett visst samband med frekvensen...
Pär Ström vill att vi ska betrakta varandra som människor i stället för i första hand som män och kvinnor, skriver han. Och det skulle vara en främmande tankegång för feminister? Tillåt mig småle.
Antingen är han fullständigt okunnig om all feministisk diskussion (och vad har han då i debatten att göra), eller också låtsas han bara att han inte begriper, jag vet inte vad som är värst....

Musikens makt

Ibland ser jag verkligen hur musik är livets klister.
Igår var jag först på dansworkshop, emellanåt rätt knepig men grymt rolig mbalax till senegalesisk pop. Så kul! Just nu är dansen det roligaste, och bara jag hör den där musiken blir jag glad.
Sedan såg jag "Mästaren och Margerita" med stora dottern, och där var musiken central, som brygga och bro och berättande element. Ale Möller Band och sång på wolof och grekiska och instrument och toner från alla möjliga hörn.
Jag var nästan nervös innan, för jag har läst boken många gånger och minns fortfarande uppsättningen på Dramaten på 80-talet som var magisk, men det hade jag inte behövt vara. Det var riktigt, riktigt bra.

Att välja sitt sällskap

I och för sig tycker jag kungen borde sluta larva runt i sportbilar och båtar med jättemotorer i stället, om han nu menar allvar med att vilja göra något vettigt i klimatfrågan.
Så det bär mig lite emot att hänga på när slottet ska släckas ner.
Men jag måste erkänna att jag är lite svag för storstilade ambitioner som Earth Hour, att få människor över hela världen att agera samfällt, som en markering.
(Här tänkte jag länka till Earth Hours site, men den verkar vara överbelastad, vilket väl kanske kan tolkas positivt.)
Nu kommer jag att vara på teater ikväll mellan 8 och 9, men jag ska se till att inte lämna några lampor tända. Det brukar jag iofs inte göra, men tanken räknas kanske?

En bra nyhet

Det här kan nog bli både spännande och riktigt, riktigt bra.
Åsa Linderborg beundrar jag redan storligen, och av det jag har hört av Karin Magnusson så står hon för en intelligent och rolig syn på populärkultur som är allt utom fördummande.
Hoppas de kan höja kulturens anseende internt på Aftonbladet, och få fler läsare att inse att det är på kultursidorna den riktigt spännande läsningen, om inte alltid, så oftast finns.

Att visa vem man är

"Visa vem du är med personliga golv i vår"
Det är rubriken på ett pressmeddelande från en golvfirma.
Jo, jag har fått klart för mig att det anses som fullt normalt att försöka shoppa till sig en personlighet.
Men GOLV? Vad säger ditt köksgolv om dig, liksom.... Jisses.

Voffor gör ho på detta viset?

Det kan ju inte vara för att hon på allvar tror att det ska bli av, så varför detta utspel från Maud Olofsson?
Socialdemokraterna säger nej, de andra borgerliga säger nej, det kommer aldrig att bli av, det visste hon från början... men Maud säger i Ekot att många människor kommer fram till henne och säger att det är orättvist att vissa kan sätta in barnbidraget på banken, ungefär.
Är det bara enkla populistpoäng centern är ute efter? Jag har svårt att se någon annan förklaring. Som en av företrädarna för arbete-ska-löna-sig-alliansen borde hon väl begripa att det inte är så smart att rycka bort barnbidraget för den som börjar jobba lite mer. Till exempel.
När barnbidraget infördes var det generellt av tre skäl, för att inte vara stigmatiserande, för att det kostar mer att ha barn än att inte ha det oavsett inkomst, och för att generella stöd motiverar hela befolkningen att bidra till den allmänna välfärden. Det finns en poäng med det, faktiskt.
Förutom att byråkratin kring behovsprövning antagligen skulle kosta mer än vad det skulle spara. Och vad är vinsten då?
De riktigt riktigt rika kan inte sätta in barnbidraget direkt på ett fondkonto, det är sant. De tar pengarna från någon annan del av sina miljoninkomster i stället, utan att det märks.
Bättre så?
Debatten i diverse forum idag påminner mig om en insändare i lokaltidningen på landet som jag läste i helgen. Skribenten klagade på att det gick tomma bussar i staden. För att han tyckte fler borde åka buss i stället för bil, eller också för att han ville ta bort onödiga bussar, skulle man kunna tro. Men inte. Hans mamma bodde utanför stan, och kunde inte åka buss när hon ville, och nu ville han att det skulle bli lika dålig busstrafik i staden också. Alltså inte bättre på landet, utan sämre i stan.
Det är rättvisa, det...

Syndare och lantisar

Exakt hur är man funtad om man gör sig omaket att lyfta ut sin trasiga tv, lasta in den i bilen, köra iväg, stanna och lyfta ur den ur bilen, inte på tippen (som det inte är särskilt långt till) utan I SKOGEN?
Förut stod en dumpad tvättmaskin en bit därifrån, och en gammal säng.
Det kan ta typ 10 minuter extra att åka till tippen, och det är gratis att lämna skrotet där, så varför varför varför inte?
Jag begriper faktiskt inte alls.
De värsta miljöbovarna är storstädernas överklass (med suvar, jättebåtar och hysteriskt flygresande) och vanligt folk på landet (som åker bil överallt och hela tiden, handlar all mat på Lidl och skiter i att sopsortera), det är jag övertygad om.
Påskilsk? Ja, lite. Fast jag har gått ett par sköna skogspromenader med glad hund, som hittar så mycket spännande spår att hans lilla hundhjärna nästan får överslag.
Det är en fröjd att se honom skutta över stock och sten. Jag är bara lite skraj för att vi ska stöta på vildsvin, för jag är inte alls säker på att han har vett att hålla sig undan, snarare tvärtom.
Nu snöar det som tusan, och jag ska äta ägg. Ekologiska.

Kloka män

Det är skönt att alla män inte är Pär Ström.
Anders skriver klokt om manliga förebilder, eller snarare om varför manliga förebilder inte behövs.
Jag kan bara instämma. Det är inte omdefinierande eller finslipade mans- och kvinnorroller vi behöver. Vi behöver kliva ut ur ramarna, riva stängslen åt ungarna, våga inse att man kan leva alldeles utmärkt utan trånga könsroller.
Nu ska jag logga ur jobbdatorn, packa hund och lite dyrchoklad och åka till landet. Med tåget. Såklart!

Är det så här man ska göra?

Ett litet försök till marknadsanpassning:
---
Hej hej!
Dagens outfit:
Idag har jag på mig mina Wranglerjeans (dom enda jeans jag har som inte är trasiga, eller som jag inte blivit för tjock för), en omlottkofta från Indiska som är minst 2 år gammal, fast ganska fin och lite glittrig, en grön t-shirt (heter det så om den har krage? eller är det en top då?) som jag inte är helt säker på om den passar ihop färgmässigt med koftan, men va fan...
Ovanpå min jättestora gröna jacka, och ett par gröna Pumaskor i retromodell från förra sommaren som faktiskt kostade en del, men dom är så söta.
Och så en grå schal som jag köpt av en liten gumma i Indien för motsvarande 10 kr. Eller om det var 5.
Gummistövlar hade kanske varit mer adekvat idag, men dom gick sönder igår.
---
Äsch, det där gick inte så bra va?

Tänker lite på miljön också

En liten gnällig tanke:
När det gäller att dra in på vårt allt mer frekventa semesterflygande, så dyker ofta argument av typen "det är viktigt att vi reser och möter andra och lär oss mer om varandra" upp.
Och jag vet att detta är både elitistiskt, grinigt och missunnsamt, men jag kan inte låta bli att fråga mig:
Exakt hur mycket lär man sig om hur andra har det genom att flyga och transferbussas till ett all-inclusive-hotell, där man sedan ligger vid poolkanten och sippar drinkar i en eller två veckor? Varje vinter?
Konstruktivt om miljön hittade jag på etc.se.
Vi måste verkligen bort nu från tjafset om att alla ska gå hem och byta varsin glödlampa, och börja prata infrastruktur, lagstiftning, styrmedel och politik i stället.
Fast själv fortsätter jag att handla kravmärkt och undvika kött, så det så!

Tänker på Tibet

Det är svårt att förstå sig på den kinesiska arrogansen. Att den egna befolkningen som bara har tillgång till censurerad information köper ledningens version av vad som pågår, det verkar rimligt.
Men hur kan de tro att resten av världen ska göra det?
Jag känner mig inte alls tvärsäker på vad som är bäst - att bojkotta OS totalt, eller att åka dit och ta alla chanser att protestera, helst i direktsändning. Jag brukar älska OS, men den här gången har glansen redan falnat.
Igår var jag med i en ganska liten skara som demonstrerade på Medborgarplatsen. Och jag undrade var alla var som förut glatt rusade runt i röda tröjor när det handlade om burmesiska buddhistiska munkar. Inte lika kul att agera mot Kina kanske? Burma är ju lätt att bojkotta, eftersom vi knappt handlar något av dem. Men Kina? Vojne, vojne... det skulle gå illa åt den livsviktiga shoppingen det, och det vill vi väl inte riskera, eller hur?

Mammamoralism

Fastnar för andra dagen i texterna om ändrade råd vid amning, framför allt i läsarkommentarerna. Och baxnar, allra mest över en hel del av inläggen i diskussionen på Aftonbladet.
Vad kommer den ifrån, den här extrema moralismen när det gäller moderskap, framför allt bland kvinnor? Är man inte beredd att OFFRA SIG FÖR BARNET då borde man INTE SKAFFA BARN ALLS, typ. Alldeles oavsett att det inte finns några som helst medicinska skäl att avstå från ett glas vin så ska det minsann offras och avstås, annars är man en DÅLIG MOR, och det, mina vänner, är ungefär det uslaste man kan bli. Häxbränningen väntar runt hörnet.
Jag känner igen en del av tonfallen från en diskussionsgrupp kring förskolans vara eller icke vara där jag hängde en del förut, där kom regelbundet inlägg på temat att om man inte ville vara med sina barn dygnet runt tills de började skolan, i princip, och inte njöt av varje minut, då var man en usel mamma och borde inte ha skaffat barn alls. Bra mammor offrar, oavbrutet, utan slut, och det med ett varmt och moderligt leende på läpparna.
Det lilla utrymmet för godkänt moderskap är så smalt, så smalt. Man ska helamma i sex månader, annars är man en dålig mor, men ammar man flera år är man äcklig och onaturlig. Osv, osv. Och det är kvinnor som är de hårdaste domarna.
Vad kommer all den där rädslan ifrån, det där behovet av att peka ut andra som felande syndare? Är verkligen så många så rädda och osäkra i sitt föräldraskap? Känns det bättre då, när de går loss med fördömanden?
Sen piggar jag upp mig med att läsa Gittos matblogg på Taffel (ja, bröstmjölk är ju också mat) och den betydligt vettigare diskussionen i kommentarerna där. Inte konstigt att papporna inte tar ut sina månader när mödrarna är så fast i sitt självupptagna martyrskap, skriver Gitto, och det har hon ju alldeles rätt i.
Ska vi prata om hur alkohol skadar barn, då tycker jag vi ska prata om barn som växer upp med föräldrar som super sig fulla, som tvingas se lallande pinsamma skrämmande jobbiga pappor och mammor under hela barndomen, som tvingas växa upp med den sugande oron i magen och de ständiga besvikelserna. Där kan vi snacka om att skada barnen.
Men då handlar det om att offra "festandet", supandet, under många långa år. Och för både pappor och mammor.
Och då var det plötsligt inte så intressant längre.
"Man måste väl få unna sig ett par pilsner" som en spöke ur mitt förflutna brukade säga när han skramlade hem från bolaget på fredagen med två proppfulla starkölskassar, minst.
Sure. Det ska man väl inte behöva offra.

Åttonde mars

Tänkte länka till Nina Björks intressanta text i DN idag, om varför jämställdhetsideal är så svåra att genomföra i praktiken, men hittar den tyvärr inte på nätet.
Det handlar i alla fall om konflikten mellan att vilja leva jämställt och att vilja bekräfta varandra som man respektive kvinna, enligt de normer som styr i samhället.
Att det helt enkelt blir mindre konflikter i relationer som är "normalt" ojämställda.
Om vi ändå önskar jämställdhet måste vi följdaktligen ha något annat mål för politiskt och socialt arbete än den enskilda individens välbefinnande här och nu skriver hon.
Just det. Att våga se det. Att frågan är större än att välja maximalt välbefinnande i just den stund man befinner sig.
Vad som uppfattas som normalt är delvis politiskt bestämt, skriver Nina Björk.
Just det. Just det.
Idag har jag firat internationella kvinnodagen på mitt eget vis:
Handlat böcker med lilla dottern på favoritbokhandeln.
Fikat med båda döttrarna på Kaffebar (färskpressad apelsinjuice till dem, cappuchino till mig).
Ätit lunch och hundpromenerat med döttrarna.
Dansat tre timmar, nästan i streck, på en fullproppad dansworkshop med bästa Sara, African Dancehall Fusion kallar hon stilen, väldigt mycket skaka rumpa blev det, skitjobbigt, svettigt och så himla kul.
Och sedan ätit pizza och kollat schlager med lilla dottern, och hunden (fast pizza fick han inte, bara hundmat).
En riktigt riktigt bra dag.

Aldrig enkelt

För en gångs skull, och det händer verkligen inte ofta nu för tiden, så är jag benägen att instämma med ett förslag från folkpartiet. Det diskriminerande är väl ändå att samtycka till att vissa flickor inte ska ha samma rätt till undervisning och gemenskap i skolan som alla andra. Där tycker jag barnens rätt går före föräldrarnas rätt att bestämma över sina barn.
Det gäller för övrigt alla märkliga idéer om att vissa inslag i undervisningen inte är okej, antingen idéerna i fråga finns bland kristna sekter, muslimska fundamentalismer eller vad det nu kan handla om för grupper. Och man ska inte kunna komma undan genom friskolor, blir det så måste friskolorna bort.
Samtidigt hörde jag en representant för Lärarförbundet i P1 för en stund sedan oroa sig för att det skulle kunna leda till att elever uteblir helt, och det vore ju inte så lyckat. Det är klart att det bästa är om det går att komma överens så att flickorna kan delta utan att det skär sig helt med föräldrarna, och mycket resurser bör läggas på kommunikation med föräldrarna. Men grunden måste vara att alla barn och ungdomar i Sverige har rätt till en fullständig skolutbildning. Oavsett kön, oavsett föräldrarnas bakgrund. Punkt.

Fjällförälskad och förtjust

Håller fortfarande på att anpassa mig till vardagen efter en vecka bland massor av snö, kritvita fjälltoppar åt alla håll, strålande sol (utom den dag det snöstormade, så gott som), ljuvlig offpist på orörda fjällsluttningar, härlig åkning i nypistade manchesterbackar, längdåkning i fjäderlätt nyfallen snö, magiskt norrsken över stjärnklar himmel...
Det känns fortfarande rätt outhärdligt att vara tillbaka i gråfrusna storstaden. Jag är fjällförälskad och vill bara tillbaka.
Men lite lättare blev livet av att en av mina nyaste förtjusningar, Inga-Lina Lindqvist, skriver om fria kvinnor på Aftonbladet Kultur idag. Fattar ni inte att ni är fria? undrar Inga-Lina och begriper inte varför vi stannar i dåliga förhållanden och på dåliga jobb.
Du har alla förutsättningar – sociala, ekonomiska, politiska – för att skapa en mer tillfredsställande tillvaro.
Ändå stannar du kvar där du är. På jobbet eller hemma. Vantrivs. Kommer inte loss. Trots att alla villkoren är uppfyllda för att du ska kunna göra något åt din situation sitter du lika fast som om du vore en fåraherdes tredje fru i Afghanistan.
Eller om den misshandlade politikerhustrun i TV-serien Kungamordet:
En polisanmälan och en duktig advokat hade löst alla hennes problem. Vi lever inte i Iran. Men kvinnorna i min närhet nickar förstående. Jo men så här är det, det känner vi igen. Fångat på kornet.
Hon har så rätt, så rätt, Inga-Lina, när hon ifrågasätter varför svenska kvinnor, trots bäst förutsättningar i världen, nöjer sig med huvudansvar för barn och hem, ojämlika relationer och dåligt betalda jobb.
Jag håller med och känner samtidigt igen mig. Och mailar genast en ansökan till ett vikariat som verkar roligare än mitt nuvarande jobb, för att åtminstone försöka ändra på något som faktiskt står i min makt att göra.
Hon har en rolig och läsvärd blogg också, Inga-Lina.