Ondskans makter mullrar

Egentligen borde mörkermän av den här typen nog helst bara tigas ihjäl.
Jag har under dagen försökt förtränga att jag ens läste texten i morse. Men okej då.
Om nu hela svenska folket verkligen tycker att äktenskapet är det enda acceptabla sättet att organisera sitt liv, oavsett alla andra förutsättningar - då borde väl alla redan vara gifta? Varför ska någon i så fall på ett eller annat sätt behöva övertalas att leva i äktenskap, om det ändå är det man vill, innerst inne?
Nej, glöm inte vad det är de här männen egentligen vill.
De vill att jag ska skämmas, smutskastas, hånas och straffas ekonomiskt, för att jag hellre lever som ensamstående med en lugn och harmonisk miljö för mig själv och mina barn, än stannar i ett destruktivt förhållande där alla hade fått leva mer eller mindre i en krigszon.
De vill att mina barn ska utpekas som oäktingar, som mindre värda än andra barn, och ha sämre chanser än andra.
De tycker att samhället har försämrats för att det inte är så idag.
Glöm inte det.
Fundamentalister är sannerligen ondskans makter, oavsett religion.

Ibland syns det så tydligt

Nån som tror att män och kvinnor behandlas lika nuförtiden? Ha!
Hemliga morsan har gjort ett berömvärt detektivarbete, och jämfört recensionerna av Maja Lundgrens och Lars Noréns böcker i SvD, av samme recensent, Carl-Johan Malmberg. Och medan Noréns sågningar av namngivna personer "vidgar möjligheterna till frispråkighet och sanning" så åker Lundgren "snålskjuts på kändisfaktorn" av "illvilja".
Det är skillnad på när en manlig tänkare delar med sig av sitt inre, med andra ord, och ett fruntimmer skvallrar.
Man får väl vara tacksam för att den käre Carl-Johan bjuder på detta klockrena exempel utan att till synes tveka.

Lite varningsklocka, men ändå – en bra dag

Om man tar ut en semesterdag, och sedan jobbar tre timmar hemifrån i alla fall, och sedan har dåligt samvete för att man inte gjort mer... Då är det lite varningsklocka för någon som redan haft en sväng av utbrändhetssjukskrivning, eller hur?
Hursomhelst blev det i alla fall en bra dag.
För jag såg lilla dotterns dansuppvisning på en förortsskola på eftermiddagen, och det var så himla kul och bra och tajt. Och suset i den mycket unga publiken, "Titta det kommer hiphopare" när tjejerna till synes oberörda klev in i lokalen – bara det var obetalbart! Det måste vara så skönt att få vara med om det som elvaåring.
Och sedan dansade jag själv, och det gick riktigt bra idag, och det var bara så grymt jävla kul!
Och sedan kom stora dottern hem från New York, glad och nöjd med presenter och proppfull av intryck. Och jag har en 19-åring som har kommit hem från utrikesstorstad, och det är speciellt i dessa dagar något att vara så oerhört tacksam över.
Så det är jag.
Och solen har värmt dagen, och de indiska plastmattorna ligger nu på balkongen, och livet är.

Äntligen!

En klar poäng med kvällsvårsol är att man kan ta kvällshundpromenaden med god vän, och avsluta den på Streets uteservering. Plötsligt känns ett någorlunda socialt liv nästan inom räckhåll igen...
I övrigt (bitter som jag är ;-)) har jag idag investerat i en kruka persilja (har iofs sått persilja också, men det tar ju tusen år innan persiljefrön gror) och en söt förgätmigej till balkongen. Men nu framåt nattkröken är det svinkallt, så jag får nog plocka in dem över natten.

Håll er där bakom!

Det ser ut som om det blir en vårdstrejk till slut.
Jag förstår sjuksköterskorna, med sina långa utbildningar och sitt ofta stora ansvar, att de fått nog. Ingen borde på allvar kunna hävda att en gymnasieingenjör eller en byggjobbare är självklart värd mer...
Men det känns hopplöst med de traditionellt kvinnliga, närmast pinsamt lågavlönade områdena, att de någonsin ska kunna komma ikapp. Jag hör en representant för arbetsgivarna på Ekot säga ungefär att det är omöjligt att ge sjuksköterskorna så mycket, för då kommer andra avtalsgrupper att protestera.
Med andra ord, gärna ett lönelyft till syrrorna, men inte mer än vad andra fått, så vi kan garantera att försprången behålls.
Och tja, kvinnor jobbar väl ändå mest för att ha lite att pyssla med innan barnen kommer hem, medan en man försörjer familjen, eller hur?
Det är faktiskt inte så förfärligt länge sedan kvinnors lägre löner motiverades även öppet med liknande agument.
Själv avråder jag mina döttrar från att jobba med vård och omsorg (om de inte utbildar sig till läkare förstås). Tyvärr. Men siktar man inte på att bli försörjd så är det säkrast.

Bitterfittor... eller nåt

Ligger i badet och telefonkonfererar med kompisen Mary.
Hon berättar om sin kompis, som kommit till slutsatsen att ju bittrare en kvinna är, desto mer odlar hon.
När Mary hörde detta stod hon just och tittade på sina 26 små plantor till landet.
Själv har jag ägnat en stor del av min lediga tid de senaste dagarna åt att fundera över hur och vad jag ska odla på balkongen i sommar.
Att det inte tagit ännu större plats beror bara på att jag inte har en trädgård, eller ens en kolonilott. Vilket jag mellan varven tycker rätt synd om mig själv för.

Vart vi är på väg

Man kan tro att det bara är i USA sånt här händer. Att det bara är där föräldrar brottas med problemet att förklara för barnen varför mamma måste operera sig för att duga. Att det bara är där det kan ses som ett problem att barn besvärande nog är ganska logiska och klarsynta, och tror att man blir opererad för att något är fel, för att man är skadad eller sjuk. Att det bara är där det skrivs pedagogiska barnböcker för att barnen ska förstå att mamma försvinner iväg till kliniken, blir skuren, sugen och ombyggd, och kommer hem inlindad i bandage och blir sängliggande... Bara för att bli så vacker att alla kan vara stolta efteråt.
Eller nåt.
Men jag säger: Vänta bara! Kolla in diskussionsgrupperna där plastikoperationerna och fettsugningarna diskuteras, inse vart gränserna har flyttats i stora grupper redan nu.
Vad är egentligen skillnaden mellan en ung kvinna i ett land som tror att hon måste könsstympas för att bli gift, och en i ett annat land som tror att hon måste fylla brösten med silikon och operera blygdläpparna för att duga i männens ögon?
Fördelen med en burka är att den är av tyg och går att ta av. Operationerna måste man leva med. Och betala. Dyrt.

Vovven leker flismaskin

Han är över 2 nu, valptuggandet borde för länge sedan vara förbi, och det är det också för det mesta.
Men kombinationen trä och matrester är tydligen oemotståndlig.
Det hade redan gått åt en stor fin träslev, en jättepraktisk stadig trägaffel, och ett oräkneligt antal smörknivar.
Och härom kvällen hörde jag plötsligt ett intensivt knaprande ljud från hundkorgen. Där fanns, förutom en belåten spaniel, de ömkliga resterna av min sista träslev. Slarvigt nog hade den legat odiskad på diskbänken efter vitkålscurrykoket.
Shit. Jag gillade verkligen mina fina träslevar som jag haft i många år, och trägaffeln har jag saknat länge. Jag undrar just var man kan hitta nya lika bra?
Och så undrar jag lite varför jag köper de där dyra tuggbenen i buffelhud egentligen?

Fotboll suger del 2

Cyklar förbi Medborgarplatsen på väg för att träna capoeira.
På långt håll skymtar jag polispiketerna, och hela vägen sedan, parken vid Bågen, Medis, Björns trädgård... Fullt av brölande skränande män. Och ölburkar. Och grönvita halsdukar.
Unga män som muckar gräl med gälla målbrottsröster, vuxna sk "vanliga" män som helt öppet i dagsljus står på rad och pissar mitt i parken, skränande hotfulla manliga röster som fyller luften.
Jo, det finns visst en och annat tjej, eller kvinna också, absolut, men de låter inte bråkdelen så mycket, och pissar lite mer diskret i alla fall.
Nej, här ligger testosterondimman tung, smockan hänger verkligen i luften, och mer än så, och det känns som att passera en krigszon.
För att inte tala om alla dyrbara skattekronor som rinner iväg på kravallpoliser, bara för en jävla match.
Fotboll tar verkligen fram det sämsta i människan. Eller i mannen då, av vad som syns i alla fall.
Så jag cyklar vidare till capoeiran och hatar fotboll och fotbollsmän. Och vi tränar lugnt och fint smidiga serier av rörelser, sparkar och försvar.
Och sedan flippar träningen ut lite på slutet, för vi är så få, och går över i en nästan regellös fotbollsmatch, med mjuk gympasalsboll. Och jag är med, eftersom vi är så få att det bara inte går att vägra, som jag annars alltid gör när det kommer fram bollar.
Och jag gör minst fyra mål.
Och jag har riktigt kul.
Men säg det inte till nån.

Fotboll suger

Lilla dotterns fotboll drar igång igen, och jag måste erkänna, jag är inte alls förtjust, även om jag inte gnäller så hon hör. Det är något med de där ungdomslagsporterna som stör mig. Som om man snävas in i en fålla av hur barnfamiljer ska vara - du SKA ägna helgerna åt att köra bil till och stirra på matcher, du SKA ägna vardagskvällarna åt att köra bil till och stirra på träningar, du SKA engagera dig och sälja lotter och fika, och gå på möten, och vara materialförvaltare, och boka domare, och oranisera ditten och datten... Så gör man. För barnens skull.
Hur hinner folk? Och tycker de verkligen att det är kul? Jag vet miljoner andra saker hellre vill göra på helgerna, både tillsammans med barnen och på egen hand...
Dessutom tror jag att det här lagsportandet är en allvarlig bidragande orsak till uppfattningen att barnfamiljer måste ha bil, helst en stor bil. Måste man verkligen delta i alla komplicerade cuper och åka kors och tvärs för matcher hela tiden? Skulle det inte gå att tänka ut smartare lösningar?
Sen är det märkligt att lagidrottare är så klena. På vintern tränas ishockey och bandy i närheten av oss, och aldrig någonsin ser man någon spelare komma ur bussar eller tunnelbanan, som det är max 100 meter till. Alla skjutsas i bil, även de äldre tonåringarna och de vuxna. Att gå mer än 10 steg verkar otänkbart. För svaga armar för att bära väskan med utrustning, kanske.
Och nu när fotbollssäsongen börjat är det slut på friden i den annars rätt lugna Tantolunden. För en bit in ligger ett par grusplaner, och plötsligt parkeras massor av bilar inne i parken, varenda dag. Fotbollsspelarna har inte alls lika mycket utrustning att släpa på som ishockeyspelarna, men benstyrkan är det tydligen inte heller så mycket med, för ingen verkar kunna gå till tunnelbanan, 4-500 meter bort. Eller ens till en bil som är parkerad längre bort än 10 meter.
Värst är de vuxna korpspelarna, de verkar vara tvugna att parkera vid linjen och vältra sig ur bilen direkt ner på planen för att orka spela.
Så nu är det tät biltrafik i parken. Hälsosamt, eller hur?

Ett farligt inlägg

Livet är farligt. Nya risker lurar överallt. Man kan bli stressad av att blogga, till exempel.
Den är lite lustig, den där driften att söka hot i alla fenomen som är relativt nya. För inte så länge sedan orsakade internetberoende feta nyhetsrubriker.
Nu är det stressbloggandets tid.
Håhå jaja.
Sen är det klart att det är stressande om man aldrig kopplar av och om man har oberäkneliga inkomster som förutsätter ett ständigt presterande.
Fast det gäller ju i alla möjliga sammanhang.

Duktig flicka. Eller kvinna, då. Eller tant.

Lite nöjd med mig själv, för än gångs skull. Trots intensivt motstånd och en massa fiffiga utsäkter som bara poppade upp i hjärnan lyckades jag släpa mig iväg på capoeiran, och det var kul och kändes bra, trots att vi var få. Till och med sången var kul, trots att jag inte kan improvisera, för jag kan faktiskt inte portugisiska alls, och då är det jädrar i mig inte så lätt att hitta på.
Innan capoeiran lyssnade jag på intressanta saker om manipulation av köpbeteenden, fusk med matkvalité och varför vi väljer mat som vi gör... Har skrivit lite om det i Matbloggen. Egentligen borde det vara enkelt. Köp kvalitetsmat, ät mindre fett i stället för lightprodukter, ät mindre kött, mer ekologiskt, låt maten vara viktig.
Egentligen.

Lagom vår

En riktigt fin vårdag kan vara mest som ett krav. Man måste njuta så himla mycket, långpromenera, fika utomhus med jättemånga vänner, motionera hunden mer än någonsin, springa flera mil, vårstäda, laga extragod mat, hej och hå... Känner jag i alla fall.
Egentligen är vårsöndagar som den här nästan bäst, koltrastkvitter och späda blad, och samtidigt ett tunt med stabilt molntäcke hela dagen, och inte så särdeles många plusgrader. Så jag kan vara nöjd med halvhyfsade hundpromenader, en liten shoppingrunda med lilla dottern (Cheap Monday-jeans blev det, i stort sett skoluniform i hennes skola, man får vara glad att det inte är dyrare märken än så), ett par blommor på balkongen omplanterade, och kanske ska jag så lite persilja i en kruka också, eller i alla fall lägga frön i blöt.
Det beror säkert på min prestationsångest, men jag har svårt för midsommaraftnar, nyårsaftnar, alltför vackra vårdagar och alltför stiliga sommarkvällar. Jag ser lyckokrav i stället för möjligheter. Tacka vet jag det lagom gråmulna, inte för kallt, inte för snyggt, bara ett utrymme att forma precis som man har lust med.
I går var det mer solsken, men då satt vi inne på Stadsteatern halva dagen, såg Djungelboken, och jädrar vad bra det var! En genialisk nytolkning med Plattandjungel, vargarna som ett fritt rastafolk som dansade street och breakade, Bagheera som transvestit och aporna som Stureplans-brats... Vi älskade alltihop, både dottern och jag.

Mer språkligheter, eller Så lite man vet

11-åringen: Å så var det några fjårtisar som går i sexan...
Jag: Men om man går i sexan är man ju 12 eller 13, inte 14?
11-åringen: Men mamma... Fjårtis betyder ju inte att man är fjorton! (stor suck)
Jag: Nähä... Är du säker? Vad betyder det då?
11-åringen: Att man har typ jättemycket smink.
---
Där ser man. Jag har ingen koll.

Språkligheter

Min lärare i afrikansk dans har inte varit alltför länge i Sverige, och ibland krånglar språket till det. Ibland blir det väldigt fint också. Som idag, apropå knepiga trummor där det var snudd på omöjligt för fyrkantiga svenska öron att höra takten:
- Man måste respektera rytmen i fötterna.
Ett citat jag kommer att bära med mig länge.

Den våren, den våren

För vissa i familjen råder just nu koppeltvång. En ny generation harar har kvicknat till och skuttar runt i Tanto, lämnandes oemotståndliga doftspår efter sig.
Jag trodde vi hade börjat få till inkallningen hyfsat åtminstone, men icke... När vårkänslorna spritter i spanielbenen och ett färskt spår dyker upp framför den ivriga nosen, då slås alla delar av hundförnuftet ut, utom JAGA JAGA JAGA.
Snacka om tunnelseende. Jag hade kunnat stå med en fläskkotlett eller två i handen, han hade inte ens märkt det (och då snackar vi om en hund som annars skulle kunna krypa ut pälsen för en bit levergodis, eller rent av ett gammalt korvbröd, en bit tomat eller vadsomhelst). Han galopperade som en vettvilling i ivriga slingor runt runt, upp och ner och fram och tillbaka i åtminstone tio minuter, innan han blev så trött att minnet av godis kunde tränga fram i den lilla hjärnan igen, och han plötsligt kom rusande och tyckte sig ha förtjänat belöning för sin lydighet.
Suck. Jag är en loser när det gäller hunduppfostran, det är bara att erkänna. Eller så har jag fått en ovanligt svårknäckt liten nöt, innanför den mjuka pälsen.
Nu råder i alla fall koppeltvång tills vårspadret lugnar ner sig, men inget ont som inte har något gott med sig. Det blev en kopplad kvällspromenad i solnedgång längs Skinnarviksparken i stället, och Riddarfjärden i vårkvällsskymningsljus är en hisnande vacker utsikt.
Stockholm är snyggt!

Time flyes

En något äldre kollega berättade hur hon kommenterat en något yngre kollegas sjal:
– Snygg palestinasjal!
– ?????
Då for folkbildaranden i henne, och hon började berätta om Arafat, PLO, och hur vi något äldre åtminstone ibland associerar sjalarna med stöd för palestinierna, och möjligen också en vilja att utrycka någon sorts vänsterståndpunkt.
Efter det har den något yngre kollegan inte använt sjalen mer.