Äntligen. Sossarna börjar inse att vägen mot en individuell föräldraförsäkring är den enda vettiga.
Ylva Johansson svarar på Svenskans fråga:
Hur ser du på kritikernas argument att föräldradagar riskerar att frysa inne för att papporna inte tar ut sin andel?
–Jag tycker att det är en väldigt pessimistisk syn på svenska män.
Så sant som det är sagt.
lördag 30 augusti 2008
Hur södermedelklass kan man bli?
Lördag.
Efter sedvanlig hundpromenad och tidningsläsarfrukost promenerar jag och lilla vovven bort till Bondens marknad och shoppar ekologiska grönsaker och blommor.
Hem igen, lämnar av hund och grönt och cyklar till banken, där jag tillbringar över en halvtimme med en trevlig bankkvinna, och skriver på lånepapper för hejdlöst mycket pengar. För min hyresrätt blir bostadsrätt, och jag köper, och lånar sjukt mycket pengar med baktanken att nån gång i framtiden kamma in en nätt vinst.
Vilket egentligen är emot alla mina principer. Men det gör jag.
Och sedan träffar vi vännen I och promenerar till Vinterviken och äter dyr ekologisk mat i trädgårdkaféet och dricker rosé och cappuchino, och pratarom konsumtionsångest och jobbintriger och hur vi retar upp oss på söder-bohemian chic-ungarna som rusar runt i sina små designat avslappnade barnkläder och är allmänt ouppfostrade och påfrestande, medan deras latte-föräldrar låtsas som ingenting. (Och det kan vi ju kosta på oss, eftersom våra egna ungar numera är ganska stora och beter sig som folk bland folk.)
Och jag hade inte Odd Molly-klänning på mig, men annars var det väl kryss i alla rutor ungefär, för att vara söder-medie-medelklass.
Festen jag skulle gå på ikväll blev uppskjuten, så jag har joggat runt Årstaviken i stället, och unvikit att skriva på jobbpresentationen som MÅSTE vara färdigskriven till måndag. Shit. I morgon finns inga ursäkter. Bara för att jag för en gångs skull har chansen att kanske påverka en smula så går jag alldeles i baklås av prestationsångest. I morgon måste jag bara sätta mig över den.
Efter sedvanlig hundpromenad och tidningsläsarfrukost promenerar jag och lilla vovven bort till Bondens marknad och shoppar ekologiska grönsaker och blommor.
Hem igen, lämnar av hund och grönt och cyklar till banken, där jag tillbringar över en halvtimme med en trevlig bankkvinna, och skriver på lånepapper för hejdlöst mycket pengar. För min hyresrätt blir bostadsrätt, och jag köper, och lånar sjukt mycket pengar med baktanken att nån gång i framtiden kamma in en nätt vinst.
Vilket egentligen är emot alla mina principer. Men det gör jag.
Och sedan träffar vi vännen I och promenerar till Vinterviken och äter dyr ekologisk mat i trädgårdkaféet och dricker rosé och cappuchino, och pratarom konsumtionsångest och jobbintriger och hur vi retar upp oss på söder-bohemian chic-ungarna som rusar runt i sina små designat avslappnade barnkläder och är allmänt ouppfostrade och påfrestande, medan deras latte-föräldrar låtsas som ingenting. (Och det kan vi ju kosta på oss, eftersom våra egna ungar numera är ganska stora och beter sig som folk bland folk.)
Och jag hade inte Odd Molly-klänning på mig, men annars var det väl kryss i alla rutor ungefär, för att vara söder-medie-medelklass.
Festen jag skulle gå på ikväll blev uppskjuten, så jag har joggat runt Årstaviken i stället, och unvikit att skriva på jobbpresentationen som MÅSTE vara färdigskriven till måndag. Shit. I morgon finns inga ursäkter. Bara för att jag för en gångs skull har chansen att kanske påverka en smula så går jag alldeles i baklås av prestationsångest. I morgon måste jag bara sätta mig över den.
fredag 29 augusti 2008
Snabbt åldrande
Igår kväll cyklade jag hem efter 1,5 timmes afrostreet, pigg som en lärka.
Idag är jag så trött så trött så... Orkade inte springa med hunden, bara hasa runt en skymningspromenad. Orkar inte var social. Orkar inte ta tag i något som borde fixas.
Det är lite väl händelserikt på jobbet just nu. Det kan bli bra, med det är någon sorts hejdlös fas just nu när allt rör på sig, och det enda jag vet säkert är att jag har för mycket att göra.
Och så har jag sovit alldeles för lite. Inte bra.
Idag blev det dessutom närmast löjligt tydligt hur hårt jag håller mig i rutiner. Min avdelning flyttade tillfälligt till en annan del av huset, och hjärnan nästan stannade av förvirring vid blotta tanken på att hitta sitt skrivbord på ett annat våningsplan, att gå till höger i stället för till vänster, att inte veta var skrivarna finns, att inte ha papperskorgen på sin vanliga plats.... Jag kände mig alldeles borttappad. Ju rörigare jobb och liv utanför, desto viktigare blir rutinerna, och det är klart påfrestande när de ändras.
Frågan är om rutinberoendet ska bekämpas eller bejakas?
När jag har dansat har jag i alla fall känt mig stark, sommarens kutande har ändå gjort märkbar nytta för konditionen.
Idag är jag så trött så trött så... Orkade inte springa med hunden, bara hasa runt en skymningspromenad. Orkar inte var social. Orkar inte ta tag i något som borde fixas.
Det är lite väl händelserikt på jobbet just nu. Det kan bli bra, med det är någon sorts hejdlös fas just nu när allt rör på sig, och det enda jag vet säkert är att jag har för mycket att göra.
Och så har jag sovit alldeles för lite. Inte bra.
Idag blev det dessutom närmast löjligt tydligt hur hårt jag håller mig i rutiner. Min avdelning flyttade tillfälligt till en annan del av huset, och hjärnan nästan stannade av förvirring vid blotta tanken på att hitta sitt skrivbord på ett annat våningsplan, att gå till höger i stället för till vänster, att inte veta var skrivarna finns, att inte ha papperskorgen på sin vanliga plats.... Jag kände mig alldeles borttappad. Ju rörigare jobb och liv utanför, desto viktigare blir rutinerna, och det är klart påfrestande när de ändras.
Frågan är om rutinberoendet ska bekämpas eller bejakas?
När jag har dansat har jag i alla fall känt mig stark, sommarens kutande har ändå gjort märkbar nytta för konditionen.
torsdag 28 augusti 2008
Obegripligheter och trädfällning
Så har Zandén och Gyllenhammar svarat på reaktionerna över det första märkliga bloggandet, och lyckats med att vara minst lika mystiska en gång till. Jag har faktiskt försökt förstå vad de vill säga, men det går bara inte.
Jag såg inte alls poesin i slaget över munnen i det första inlägget, men jag är väl alldeles för okonstnärlig förstås?
Det är synd att de skriver så obegripligt, för egentligen vore det spännande med en riktig diskussion om vad som bubblar upp ur vårt inre när vi blir attraherade av någon, de där stråken av undermedveten längtan som kanske inte alltid matchar de högst medvetna åsikterna alldeles perfekt.
Själv tycker jag till exempel att det är något mycket vackert över män som fäller träd. Om jag på en sekund ska ge en bild av vad manlighet är för mig, så ser jag en man med en yxa, eller motorsåg. Lätt svettig, lite anfådd, en lång tung gran har just brakat i backen.
Och det där tycker jag är himla intressant, vad den där bilden kommer ifrån. För ingen av männen i mitt liv har varit särskilt benägna att fälla träd. Det är helt andra egenskaper jag fallit för hos dem. Jag tycker det är himla läckert med kvinnor som fäller träd också. Och min svaghet för manliga trädfällarmuskler står inte på något sätt i motsats till att jag hugger min ved och kör min båt själv, är jävligt noga med att försörja mig själv, och peppar mina döttrar att sätta sina egna drömmar framför pojkvännernas behov.
Men tyvärr tillför inte Zandéns och Gyllenhammars bloggande något till den diskussionen. De avslutar sitt andra inlägg med att de vill ge sig hän i en vildare och sundare sexualitet, och det kan väl de flesta glatt instämma i. Men annars är de som sagt mest obegripliga, och den enda effekten blir den massiva marknadsföringen av Newsmill. Vilket väl iofs är enda skälet till att det första inlägget publicerades i sin förvirrade oredigerade helhet.
Jag såg inte alls poesin i slaget över munnen i det första inlägget, men jag är väl alldeles för okonstnärlig förstås?
Det är synd att de skriver så obegripligt, för egentligen vore det spännande med en riktig diskussion om vad som bubblar upp ur vårt inre när vi blir attraherade av någon, de där stråken av undermedveten längtan som kanske inte alltid matchar de högst medvetna åsikterna alldeles perfekt.
Själv tycker jag till exempel att det är något mycket vackert över män som fäller träd. Om jag på en sekund ska ge en bild av vad manlighet är för mig, så ser jag en man med en yxa, eller motorsåg. Lätt svettig, lite anfådd, en lång tung gran har just brakat i backen.
Och det där tycker jag är himla intressant, vad den där bilden kommer ifrån. För ingen av männen i mitt liv har varit särskilt benägna att fälla träd. Det är helt andra egenskaper jag fallit för hos dem. Jag tycker det är himla läckert med kvinnor som fäller träd också. Och min svaghet för manliga trädfällarmuskler står inte på något sätt i motsats till att jag hugger min ved och kör min båt själv, är jävligt noga med att försörja mig själv, och peppar mina döttrar att sätta sina egna drömmar framför pojkvännernas behov.
Men tyvärr tillför inte Zandéns och Gyllenhammars bloggande något till den diskussionen. De avslutar sitt andra inlägg med att de vill ge sig hän i en vildare och sundare sexualitet, och det kan väl de flesta glatt instämma i. Men annars är de som sagt mest obegripliga, och den enda effekten blir den massiva marknadsföringen av Newsmill. Vilket väl iofs är enda skälet till att det första inlägget publicerades i sin förvirrade oredigerade helhet.
tisdag 26 augusti 2008
Saker jag inte förstår
1. Hur vuxna människor kan stå på en gräsmatta och kasta med kastspö utan krok - på fullt allvar. Det sker titt som tätt på den gräsmatta nära mig.
2. Hur det gick till när den egendomliga texten av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar publicerades. Om den vore något mer sammanhängande skulle jag kanske försöka mig på att kommentera innehållet, mansroller är alltid intressant att fundera över (kvinnoroller med, för den delen). Men som den är skriven blir det hopplöst, även om man kan haka upp sig på märkliga meningar om försoningsknull och slag över munnen så finns ingen röd tråd att följa. Jag lutar nog åt Hemliga morsans teori i kommentarerna till sitt eget blogginlägg - det måste vara en fyllebloggning.
2. Hur det gick till när den egendomliga texten av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar publicerades. Om den vore något mer sammanhängande skulle jag kanske försöka mig på att kommentera innehållet, mansroller är alltid intressant att fundera över (kvinnoroller med, för den delen). Men som den är skriven blir det hopplöst, även om man kan haka upp sig på märkliga meningar om försoningsknull och slag över munnen så finns ingen röd tråd att följa. Jag lutar nog åt Hemliga morsans teori i kommentarerna till sitt eget blogginlägg - det måste vara en fyllebloggning.
söndag 17 augusti 2008
Så var det gjort
Mitt livs första lopp. Midnattsloppet i går kväll, och det var faktiskt riktigt kul, i mörkret med all publik och sambaorkestrar och hej och hå...
Jag har bara joggat en mil ett par gånger tidigare, lugnt och stilla. Från början hade jag tänkt klara av det på en timme, men halva sommarträningen försvann på grund av en getingangripen och svullen häl, som ledde till rejält haltande under en period. Därför sänkte jag ambitionsnivån till att klara mig under 70 min, eftersom vi startade i gruppen 60-70 min.
Och det gjorde jag, 1.08 ungefär, och jag sprang hela vägen, även uppför mördarbacken till Sofia kyrka. Nåja, sprang kanske inte är en riktigt korrekt beskrivning, men joggade i alla fall.
Och även om jag var rätt trött efteråt så var jag inte slut, hade nog kunnat plocka ett par minuter till om jag sparat lite mindre på krafterna i början. Nästa år blir det mer träning, en snabbare startgrupp och under 60 min!
För vännerna M och M tyckte också det var kul (det var första loppet för dem också) så det här fortsätter vi med.
Nedvarvningen efteråt här hemma var också synnerligen trivsam - sportdryck, skumpa, rosevin och prat till kl 4.
Idag är jag trött. Men belåten. I morgon blir det jobbeländet igen. Stora svarta moln drog in i fredags, men den här gången ska jag inte låta mig köras över, den här gången ska jag faktiskt försöka slåss för mina idéer, och försöka göra det lite smartare.
Jag har bara joggat en mil ett par gånger tidigare, lugnt och stilla. Från början hade jag tänkt klara av det på en timme, men halva sommarträningen försvann på grund av en getingangripen och svullen häl, som ledde till rejält haltande under en period. Därför sänkte jag ambitionsnivån till att klara mig under 70 min, eftersom vi startade i gruppen 60-70 min.
Och det gjorde jag, 1.08 ungefär, och jag sprang hela vägen, även uppför mördarbacken till Sofia kyrka. Nåja, sprang kanske inte är en riktigt korrekt beskrivning, men joggade i alla fall.
Och även om jag var rätt trött efteråt så var jag inte slut, hade nog kunnat plocka ett par minuter till om jag sparat lite mindre på krafterna i början. Nästa år blir det mer träning, en snabbare startgrupp och under 60 min!
För vännerna M och M tyckte också det var kul (det var första loppet för dem också) så det här fortsätter vi med.
Nedvarvningen efteråt här hemma var också synnerligen trivsam - sportdryck, skumpa, rosevin och prat till kl 4.
Idag är jag trött. Men belåten. I morgon blir det jobbeländet igen. Stora svarta moln drog in i fredags, men den här gången ska jag inte låta mig köras över, den här gången ska jag faktiskt försöka slåss för mina idéer, och försöka göra det lite smartare.
fredag 15 augusti 2008
Tillbaka till verkligheten
Jo, jag har jobbat i snart fem dagar efter semestern, men inte riktigt velat gå in i vardagen ännu. Inte bloggandet heller, märker jag.
Det måste vara ett riktigt bra betyg på en semester att man kommer tillbaka till jobbet och inser att man glömt bort att det fanns. Och nästan så var det den här gången.
Nu sitter jag här, bredvid ett stort fönster där enorma persienner brakar ner med någon sorts märklig fjärrstyrd automatik när man minst anar det. Vanligtvis när det är halvmulet och dagsljuset behövs. Aldrig när solen skiner rakt in på skärmen så jag inte ser ett skvatt.
Det är inte särskilt kul att jobba. Men man vänjer sig. Och jag kan smygtitta på OS på svt Play.
I morgon ska jag ställa mobilen på ringning trots att det är lördag. Vill inte missa Lassi i roddfinalen, och hunden behöver en långpromenad innan. Jag tror jag har fått en ny idol.
Det måste vara ett riktigt bra betyg på en semester att man kommer tillbaka till jobbet och inser att man glömt bort att det fanns. Och nästan så var det den här gången.
Nu sitter jag här, bredvid ett stort fönster där enorma persienner brakar ner med någon sorts märklig fjärrstyrd automatik när man minst anar det. Vanligtvis när det är halvmulet och dagsljuset behövs. Aldrig när solen skiner rakt in på skärmen så jag inte ser ett skvatt.
Det är inte särskilt kul att jobba. Men man vänjer sig. Och jag kan smygtitta på OS på svt Play.
I morgon ska jag ställa mobilen på ringning trots att det är lördag. Vill inte missa Lassi i roddfinalen, och hunden behöver en långpromenad innan. Jag tror jag har fått en ny idol.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
