Trista livet

Jo, det har varit lite skakigt ett tag, och idag krackade det rejält. Utlösande faktor: jävla virusskyddet på datorn. I flera dagar har jag försökt utföra det begärda förnyelsen av prenumerationen, men trots att jag klickar ja och amen på allt och har uppgett fungerande kontonummer så går det bara inte. "Utfördes inte" säger datorn bara, och jävla supporten är bara en förrädisk webbsida utan svar på mina frågor och utan mailadresser eller telefonnummer, bara en loop av faq-ar som inte besvarar mina frågor. Idag lyste varningen röd, inget virusskydd längre, så jag gick till affären där jag köpte datorn för två år sedan och bad om hjälp. Killen jag pratade med tyckte jag skulle köpa uppgraderingen på cd i stället och installera, det var bara att stoppa in den och följa instruktionen, mata in koden som följde med när det krävdes.
Så det gjorde jag, för 699 kronor, och halvvägs in i installationen slutade skiten att fungera, bara stängde av sig själv, jag fick aldrig uppge den där koden. Jag försökte flera gånger till , olika varianter, samma resultat. Så nu har jag fortfarande inget virusskydd men 699 kronor mindre.
Och då brast det. Ett problem till att lösa, nu orkar jag inte mer. Jag hade gått upp hyfsat tidigt och gått två långa bra hundpromenader med både lösspringande, lydnadsträning och bollkastande. Jag hade fixat middag och dammsugit, och kammat, kloklippt och trimmat hunden, och åkt in till city och löst några julklappsbestyr på ett bra sätt. Skulle bara fixa datorn, och sedan diska och packa och tvätta och bada och slå in några paket.
Nu krackade alltså allt och jag klarade inte att göra något. Bara försöka blocka bort allt som kom krypande. Först sträckläste jag ut en impulsfyndad bok, Allt är bara bra,tack av Moa Herngren. Och det var så otäckt mycket mitt liv med barnens pappa (och för den delen, innan också) förutom psykosen på slutet, och att det tog mig hela 11 år att ta mig samman och dra. Men annars, samma mekanismer, samma kämpande och samma blundande för elände. Så ångesten blev såklart bara värre, och sedan har jag bara legat franför tv:n som jag inte tittat på och försökt döva hjärnan med fåniga spel på jobbdatorn, som jag märkligt nog lyckades koppla upp.
Och det är så klart inget livshotande med den virusoskyddade pc:n, jag måste bara hitta någon som kan hjälpa mig att installera skiten. Men det knäcker mig.
Så jag inser att jag redan innan idag var långt ute på kanten av vad jag förmår och vinglade, om bara ett problem till att lösa känns som en sån katastrof. Att jag antagligen har närmat mig branten ett bra tag nu. Been there, done that, och jag vet att det bara är att kravla tillbaka igen.
Det blir antagligen jättebra att åka till landet en vecka. Fast jag har inte packat och inte kollat igenom det jag borde, och nu är jag för trött, och i morgon åker vi, och datorjäveln kommer att hänga som ett mörkt moln över min avkopplingsjul. För att jag inte förmår stänga av och sortera och låta bli att bli överväldigad av det jag inte klarar av att lösa direkt.
Det blir ju bättre, det blir det alltid, och jag kommer att lösa också detta problem, och alla andra, till slut, det vet jag ju. Men fan vad jobbigt det är ibland, livet. Och fan vad ensamt det känns ibland.