Mästare

Nio av tio tv-tävlingsprogram får mig att byta kanal, eller kanske hellre göra något annat.
Men så fastnar jag framför Mästarnas Mästare i svt. Ser Susanne Gunnarsson spöa Ara Abrahamian i att hänga raklång i armarna. Får veta att Thomas Wassberg gillar Rammstein (!), och se honom steka pannbiff till Metallica.
Bara en sån sak.
Eller höra Anders Gärderud berätta om hur det viktiga för honom var processen fram till de mål för träningen han satt upp, själva tävlingarna var mer en extra bonus. Antar att det kanske är så man måste fungera om man ska orka träna till långdistanslöpare.
På lunchen idag fortsatte jag mitt lilla löpbandsprojekt, men idag gick det inget vidare. Efter 30 min var jag så trött att jag började varva ner, och slutade efter 35 i stället för 45 min. Kanske gick jag ut för hårt, eller också var det bara en dålig dag. Kroppen svarade inte, som det brukar heta.
Eller så var jag bara lat.

Vikten av naglar eller könsroller i förändring

Lilla dottern ser på X-man (ja, jag är en usel mor och låter emellanåt ungen se på alldeles för sena filmer på tv).
Dottern: Jag skulle hellre ha naglar som blev klor än att dom fälldes ut ur knogarna (som hos Wolverine, eller vad han nu heter). Naglar är mer tjejigt.
Mamman (som inte riktigt kan behärska sig): Är det viktigt att vara tjejig?
Dottern: Ja, det är ju ascoolt med tjejer som slåss. Mycket coolare än killar.

Vinterväder

Det har regnat hela dagen, trist duggregn ovanpå islager, allt är halt och blött och fult. Och jag längtar...

Om en dryg månad är jag där igen, bland topparna.

Wow

Ännu är undrens tid inte förbi. Det finns moderater som "kan överväga en ökad individualisering i föräldraförsäkring" , även om de vill ta till bonusmorötterna först.
Det är bara att gratulera till att förnuftet verkar sprida sig i allt vidare kretsar. Låt alla föräldrar vara föräldrar! Inget tvång, bara det självklara – en förmån som utgår till varje individ som blir förälder, att utnyttja efter behag, eller låta bli om man nu inte tycker att föräldraskap är något värt.

Lite om Liza-gate, och om äktenskap

Hade egentligen inte tänkt skriva mer om Liza-gate, men okej då:
Till middagslagandet i kväll lyssnade jag på reprisen av Nya Vågen, och Ulrika Knutson sa en bra sak, ungefär så här om LM:s politiska projekt: Om man funderar på vilken betydelse "Gömda" har haft för misshandlade kvinnor, så kan man också fundera över vad boken betytt för främlingsfientligheten i Sverige.
Och egentligen är det ju det som är grejen. En man från Mellanöstern görs obegripligt ond och till ett större hot än vad han egentligen var (därmed inte sagt att han inte var en misshandlare) och en flykting från Chile görs om till en blåögd norrlänning, allt för att gå hem hos den stora publiken.
Och den stora publiken köper lydigt, för sånt tycker den stora publiken om. Och sedan känner man sig lurad och kränkt för att schablonerna inte stämde med verkligheten. För att Mellanösternmannen inte var fullt så obegripligt ond och för att den gode norrlänningen också var svartskalle.
Ja kära nån. Tänk om världen inte är så svartvit ändå. Tänk om svartskallen kan vara god. Tänk om rentav vitskallen kan vara ond. Tänk om den stackars fina människan som är så förföljd råkar vara en bidragsfuskande raggarbrud (säger inte att hon var det, men om) kan man känna för henne ändå? Bry sig?
Ärligt talat, minst hälften av de svårligen lurade bokköparna hade väl aldrig läst boken om den inte hade stämt så väl med en så lättuggad bild.
Det ska bli intressant att se om det här betyder att genren sanna-historier-om-eländesliv försvinner nu och lämnar plats för något mer läsvärt.
***
Fint att allas kärlek nu ska vara lika mycket värd. Inte för att jag personligen tycker att äktenskapet har så mycket med kärlek att göra egentligen, och hur kär jag än har varit har jag aldrig haft någon lust att gifta mig. Den ceremonin är både för religiös och för belastad med gamla dammiga traditioner för att attrahera. Men jag är glad för alla som tycker det är viktigt och som nu får chansen.
***
Normalt är Blondinbella inte någon jag går och funderar på. Men att tacka nej till Debatt tyder ändå på visst vett, eller åtminstone goda rådgivare. Om man vill klargöra hur saker ligger till eller vad man egentligen anser om än fråga, då är nog det programmet ungefär det sista man bör medverka i.

...och ännu tröttare

Singelmammans vardag: galet trött kommer jag hem från jobbet och mellan kl 18 och 20 bakar jag bröd, lagar middag, förhör läxor, lyssnar på Obamas installationstal på radio, äter middag, plockar ner och hänger upp ny tvätt. I princip samtidigt. Samt går kvällspromenad med hunden. Pust. Nu är jag så trött att det nästan gått över.
Uppiggande: Lisa hoppar på Amelia Adamo. Det kan inte göras nog ofta. Att göra TV-program som går ut på att jämställdhet kan hota sexlivet - tja, vi lever verkligen i backlashens tid.

Trött, tröttare, tröttast

Konferens. Hysterisk och fasligt rolig längdåkning, men oj så jobbigt. Två dagars utförsåkning på det, och en del partajande, fast där var jag måttlig.
Hur som helst – jag är lite sliten. Och idag sprang jag dessutom 45 min på löpband på lunchen, så nu är jag ännu slitnare. Hur ska jag orka ta mig hem från jobbet?
Annars är dagens fråga; Hur ska man kunna låta bli att tröttna på alla Obama-hyllningar?
Det blir säkert bra med Obama. I alla fall bättre. Men då beror det också på vad man jämför med...

Prokrastinering

Nu borde jag definitivt gå ut i förrådet och hämta resväskan, och packa, och sedan bums hoppa i säng. För i morgon kl 6 ska jag vara på Centralen, och åka buss, och sedan flyg, och sedan konferensa intensivt i två dagar, och efter det åka skidor (förhoppningsvis också intensivt) i två dagar.
I stället sitter jag här. Om jag åtminstone hade betalat räkningar eller tömt kameran på lastgamla bilder... men inte. I stället tokbloggsurfar jag planlöst. Inte ens jobbnyttigt, bara planlöst. Suck.
Förr trodde jag att jag skulle få bättre vanor när jag blev vuxen. Sedan när jag blev vuxnare. Vet inte riktigt vad jag ska hoppas på nu, när jag blir pensionär kanske?
Hunden har avhämtats och ska bo i Aspudden när jag är borta, stora dottern och pojkvännen har investerat i en alldeles ny och egen hundsäng till honom, han får det bra. Men det blir tomt att sova i natt utan någon som skäller i sömnen från soffan...
Dvd-boxen med John from Cincinatti försvann med hunden, och det var nog tur. Såg om sista avsnittet en gång till igår, med kommentarer av skaparen, som emellanåt droppade små saker från den tänkta nästa säsongen som aldrig spelades in. Och jag blev nästan gråtfärdig, det hade kunnat bli så himla bra.
Han sa underbara små oneliners hela tiden:
"The idea of letting the universe father our children scares us" satt såklart rakt i magen på mig, som försöker hålla paniken över stora dotterns planerade ensamma långresa på åtminstone en armlängds avstånd.
Nej men ut i förrådet nu och hämta den där resväskan människa!

Våld föder våld

"Det krävs större mod att tala fred än att föra krig."
Läs Peter Löfgren i DN om vad Israels krigföring i Gaza kommer att leda till. Tror någon verkligen på allvar att detta är en möjlig väg till fred och ökad säkerhet?
Antalet döda i Gaza närmar sig nu 1 000. Mörker.

Marklund, Gaza, matblogg och 12-åringar

Fråga: Hur ser man att någon umgåtts intensivt med en 12-åring de senaste veckorna?
Svar: Personen i fråga går omvägar runt A-brunnar också när hon är ute med hunden på egen hand, samt försöker få hunden att också gå runt brunnarna.
***
Jag har skakat liv i Matbloggen igen. Får se om det håller.
***
Dagens viktigaste text: Catrin Ormestads Det går inte att fly från Gaza.
***
Jag har bara en undring när det gäller den hejdlösa Liza Marklund-debatten. Varför denna fixering vid sanna historier? Vad kommer detta omättliga sug efter eländeshistorier-ur-verkliga-livet ifrån? Varför är det så viktigt?
Ojsan, det var visst fler än en undring det där.
Hursomhelst, ända sedan jag läste ett forum där man diskuterade böcker, och flera efterlyste böcker som var sanna historier om eländiga liv, har jag grubblat över detta. Varför?
Själv känner jag mig inte särskilt lurad av Gömda, som jag faktiskt läste när det begav sig. Jag kände mig inte särskilt lurad av James Freys A million little pieces heller. Och den gillade jag.
En bra historia är en bra historia, alla bra historieberättare ger sin berättelse vad den behöver. Och man behöver inte ha forskat i vittnespsykologi för att veta att två människor kan berätta helt olika om samma skeende utan att någon av dem ljuger.
Däremot blir jag alldeles matt av alla dessa självutnämnda korstågsbloggriddare som nu härjar runt för att bekämpa Liza. Kära nån, lite proportioner någon?
Det bästa som har skrivits om Liza Marklund är fortfarande det som Åsa Linderborg skrev i höstas.

Demonstrera mera!

Idag demonstrerar vi. På Sergels Torg kl 13. Mot Israels krigföring mot Gaza. Som sagt, jag är ingen Hamasälskare, men nån jävla måtta får det vara.
Kom du också!

Som det är

Idag sprang jag 45 minuter på löpband på lunchen. Samtidigt tittade jag på al Jazeeras Gaza-sändningar. Det är en märklig värld det här.
Ikväll har jag blivit bortröstad från tv:n, Let´s dance är vad som gäller. Så nu ska jag gå till spisen och poppa lite popcorn och vara snäll.

Gaza igen

Det finns de som tycker att det är fel att återge vad de norska läkarna på plats i Gaza berättar, eftersom de är uttalat pro-palestinska.
Tja, om Israel hade behagat släppa in journalister för att se med egna ögon vad som pågår, så hade kanske inte läkarna fått så stort genomslag i medierna.
I morse hörde jag Peter Löfgren i P1 morgon om hur Hamas förändrats. Om hur mer kompromissvilliga krafter stärktes när de vann valet, men slogs tillbaka när omvärlden vägrade acceptera valresultatet, och hur de hårdföra falangerna i stället växte sig starkare.
Någon som tror att det som pågår nu får fler palestinier övertygade om att kompromisser, förhandlingar och fredsmäkling är rätt väg?
Ett jävla mörker är vad det är. Torbjörn Tännsjö skriver tankeväckande i Aftonbladet idag om att bryta känslan av vanmakt och tänka om, att en sekulär stat för alla är den enda rimliga lösningen, utan etnisk rensning. Men hur ska man någonsin kunna komma dit när så många starka krafter göds av konflikten?
På lördag demonstrerar vi, lilla dottern, lilla vovven och jag. På Sergels Torg. Inte för att vi älskar Hamas. Men för att nån jävla måtta får det vara. Och ingen israelisk produkt kommer att slinka ner i min varukorg, det kan jag garantera.

Snö och våfflor

Äntligen! Lite snö på marken, vi är så glada, lilla vovven och jag. Tantolunden var vacker i morse, och luktade spännande, enligt vovven. Ett litet glädjeämne när jobbvardagen drar igång med dunder och brak. Stressbekämpning är ordet för dagen.
Tittade igenom min gamla matblogg häromdagen, och tänkte att den kanske inte var så tokig ändå. Möjligen får den vakna till liv igen i vår. I väntan på det blir lite matbloggande här.
För igår gav jag mig på våffeljärnet igen - äggvåfflor med hälften grahamsmjöl, och med strimlad spenat och grovhackade valnötter i. Himla gott faktiskt! Jag skulle kunna leva på våffelexperiment ett bra tag. Och soppexperiment. Som jag mixar med min julklappsmixerstav (hett efterlängtad).
Men då flyttar nog lilla dottern också hemifrån.

Än kan tanten dansa

Lätt huvudvärk idag, men det var det värt! Först en improviserad middag hemma hos M, dit jag lyckades bjuda in S och hennes kompis J. Himla trevligt, rasande god mat och lite lagom vin.
Sedan barhäng på Rival, och snack med trevliga typer, och lite mer vin. Och lite spontandans i nedre baren.
Och M och jag överraskade oss själva med att hänga med ett synnerligen trevligt kollektiv av unga män till Marie Laveau efteråt, och dansa järnet till old school hiphop i källaren. Och nu kan jag grundsteget till toprocks, sådetså. Nästan iallafall.
Det var riktigt kul faktiskt. Och roliga människor. Och en himla tur att vi bara drack lättöl på Marie Laveau.
Men trots måttligheten kändes det lite tufft idag, det är är verkligen inte ofta tant Anna är ute och slarvar till tretiden, och det märktes. Någon springtur runt Årstaviken blev det inte, fast det skyller jag på att det var så vansinnigt kallt. M och jag gick runt Långholmen med lilla vovven i stället.
Inte har jag fixat alla jobbgrejor jag tänkt idag heller. Men hälften.
Nu blir det ännu en kopp av det godaste gröna téet, och sista avsnittet av John från Cincinatti, och i morgon är en annan dag.

Gaza

Jag läser och läser om Gaza. Det blir bara värre. Sedan läser jag ett sms hos Ali Esbati. Från en norsk läkare på plats. Då går det inte alls att värja sig.
"Hades! Vi vasser i død, blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig."
Jag tänker på att sitta inne i Gaza och bara vänta, med rädda barn, inte kunna fly, bara kunna vänta.
Ingen utväg, ingen rättvisa, ingen nåd.
Jag har aldrig varit ens i närheten av något liknande. Men jag har varit nära granater i ett land i krig, och jag har flytt i panik med mina barn från ett livsfarligt hot, och jag tror att jag kan föreställa mig åtminstone något litet.
Och det är alldeles obegripligt hur någon enda människa kan tro att det här kan leda till något gott för någon, till något annat utom mer våld, mer desperation, mer extremism och terror.
Därmed inte sagt att jag tycker att Hamas är en organisation värd att beundra. Men att beskriva det här som något sorts krig mellan jämnstarka parter är bara absurt.

Två bra saker 2009

Bra sak 1: När jag går ut med hunden på kvällspromenaden i kväll singlar ett tunt lager snö ner och lägger sig över marken. Äntligen. Det blir inte mycket, men jag blir glad, och lilla vovven blir glad, och nosar sig fram i ivriga åttor genom Tantolunden.
Bra sak 2: Virusskyddet på datorn är fixat! Men det tog sin tid, och förklaringen var... tja...
Först försökte jag ju själv och fick spader, och åkte bort en vecka. Sedan grubblade jag och försökte igen och igen med olika varianter. Sedan kom stora dottern med pojkvän och försökte, och avinstallerade andra program och hade sig, men inte hjälpte det.
Sen lyckades jag hitta en länk till supporten och väntade i en timme och tjugo minuter innan jag fick chatta med en tekniker, som mejlade en länk till ett program, som jag laddade hem och körde enligt alla konstens regler. Det hjälpte inte.
Nästa dag chattade jag med en annan tekniker, som gick in och fjärrstyrde datorn och testade allt möjligt, men som till sist gav upp och hänvisade till telefonsupporten.
Som redan hade stängt och sedan fortsatte vara stängd under hela nyårshelgen, så inte förrän idag kunde jag ringa. Och ännu en tekniker gick in och fjärrstyrde datorn och grottade runt ännu mer, och ingenting hjälpte. Och till slut kom han på att det kanske kunde vara fel på installations-cdn. Så han laddade hem programmet i stället, och då gick det hur bra som helst.
Det var alltså inte jag som var dum i huvudet. Det var alltså inte något okänt megafel på min dator. Det var fel på den lilla jävla cdn jag köpte för 700 dyra kronor, och som nu dessutom kostat mig ett stort antal timmars bryderier.
Jag ska ALLTID köpa program på nätet i fortsättningen.