Bruno K Öijer och snö

En tung helg slutar med ett varmt leende. Stora dottern och jag såg Bruno K Öijer på Södra Teatern. Alla fina orden, och han var så fin. Jag satt och mindes förra gången, det kan ha varit 1984 (eller, 85 kanske?), på Kapsylen. Han hade skrynklig vit kostym och var så intensiv att det brändes.
Nu var det lugnare, år som gått och innerlighet, lite som dikterna, dom nya i en lite lugnare andning och en annan klarhet.
Men orden är samma, lika tunga och vackra och vassa.
Ja, det var så fint så fint, och salongen bubblade av kärlek.
Fint slut på en tung helg. Började redan på fredagsmorgonen med rejäl vrede (tja, jag hade skäl att vara kritisk, men kanske inte att bli så förbannad) som övergick i depression och framåt kvällen i rejäl ångest. Lördagen räddades av snön, både jag och lilla vovven blev glatt överraskade på morgonen, allt var vitt. Vovven fnyste sig fram till parken med nosen nerborrad i snön. Sen hängde vi länge i Tanto med hundkompisar och deras människor, alla hundar var glada och rusade runt i galna varv då och då. Men annars låg jag lågt.
Och, ja. Pms var ordet, sa Bull. Det blir faktiskt bara värre med åren, jag får nog göra allvar av det där med att testa någon sorts naturmedel eller så, det här är bara för jobbigt. Det måste vara hälsofarligt att bli så sänkt.
Men strålande poesi, snö och glada hundar hjälper också. Och dans.