Jag tänker på Idol-Lars

Trodde jag väl aldrig att jag skulle blogga om Idol...
Men nu när Lars har åkt ut ur programmet har han fastnat i mitt huvud i stället. Eller snarare, berättelsen om Idol-Lars har fastnat.
Berättelsen om den unge mannen som inte vill sälja sig för billigt, som går med i det breda kommersiella för att nå ut, men samtidigt vill behålla sin personlighet. Som vill kunna stå för det han gör, vill behålla ett visst mått av kvalité, som vill försöka utnyttja systemet utan att utnyttjas.
Och hur går det? Först blir han mobbad av juryn, sen av tv-tittarna, exit Lars.
När lilla dottern är här är Idol på, därför har jag lite koll. Såg iofs inte det avsnitt där han hade stora glasögon och trillade omkull, men däremot tolkningen av Smells like teen spirit. Som jag tyckte var riktigt fin, han försökte inte ens efterapa Kurt Cobains omkringfarande, stod bara still och la all intensitet i rösten, hela den magiska styrkan i låten, jag tyckte det fungerade.
Nu vet vi ju att det ända fram till finalen mest är mycket unga ungdomar som röstar, de var inte ens påtänkta när Kurt Cobain sköt sig, klart att de inte fattade. Dessutom är de för unga för att uppskatta orginalitet och personlighet, i den åldern vill man bara vara så lik alla andra som det bara går, skrika högst åt det som flest skriker åt, undvika att sticka ut till varje pris.
Men jag tänker på historien om Idol-Lars. Att den också kunde handla om att gå till jobbet varje dag och fundera på var gränsen går, hur långt man är beredd att gå för att få den där lönen. Hur mycket kan jag kompromissa med vem jag är, vad jag vill, vad jag tror på? Hur mycket skit kan jag ta, hur mycket skit kan jag producera?
Själv funderar jag nästan varje dag på det, på väg till Babylons hjärta där jag jobbar ihop till räntorna på lägenheten. Varje vardag i åtta år nu. Ständigt samma fråga.