Obegripligheter och trädfällning

Så har Zandén och Gyllenhammar svarat på reaktionerna över det första märkliga bloggandet, och lyckats med att vara minst lika mystiska en gång till. Jag har faktiskt försökt förstå vad de vill säga, men det går bara inte.
Jag såg inte alls poesin i slaget över munnen i det första inlägget, men jag är väl alldeles för okonstnärlig förstås?
Det är synd att de skriver så obegripligt, för egentligen vore det spännande med en riktig diskussion om vad som bubblar upp ur vårt inre när vi blir attraherade av någon, de där stråken av undermedveten längtan som kanske inte alltid matchar de högst medvetna åsikterna alldeles perfekt.
Själv tycker jag till exempel att det är något mycket vackert över män som fäller träd. Om jag på en sekund ska ge en bild av vad manlighet är för mig, så ser jag en man med en yxa, eller motorsåg. Lätt svettig, lite anfådd, en lång tung gran har just brakat i backen.
Och det där tycker jag är himla intressant, vad den där bilden kommer ifrån. För ingen av männen i mitt liv har varit särskilt benägna att fälla träd. Det är helt andra egenskaper jag fallit för hos dem. Jag tycker det är himla läckert med kvinnor som fäller träd också. Och min svaghet för manliga trädfällarmuskler står inte på något sätt i motsats till att jag hugger min ved och kör min båt själv, är jävligt noga med att försörja mig själv, och peppar mina döttrar att sätta sina egna drömmar framför pojkvännernas behov.
Men tyvärr tillför inte Zandéns och Gyllenhammars bloggande något till den diskussionen. De avslutar sitt andra inlägg med att de vill ge sig hän i en vildare och sundare sexualitet, och det kan väl de flesta glatt instämma i. Men annars är de som sagt mest obegripliga, och den enda effekten blir den massiva marknadsföringen av Newsmill. Vilket väl iofs är enda skälet till att det första inlägget publicerades i sin förvirrade oredigerade helhet.