fredag 31 oktober 2008

Ibland blir det bra

Det blev som ett skolexempel på fördelarna med att kompromissa.
Ledig dag med lilla dottern. Först följde hon högst motvilligt med mig till Liljevalchs och såg "Den stora färgexplosionen" med Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström. Och till sin stora förvåning (inte min, jag anade att hon skulle kunna gilla det om hon gav det en chans) tyckte hon att det var riktigt bra. Vi gick till och med tillbaka ett extra varv så hon kunde peka ut sina favoriter.
Sen hängde vi på Hötorgshallen ett bra tag, kollade rolig mat, åt, shoppade téer och shortbreads, drack espresso (jag)...
Och till sist följde jag motvilligt med på "Mamma Mia". Och hoppsan, den var ju riktigt bra! Det hade jag faktiskt inte trott att jag skulle tycka. Men Meryl Streep, jag säger bara det, Meryl Streep. Meryl äger.

onsdag 29 oktober 2008

Hur man tänker

Min yngsta dotter är en riktig dramaqueen. Allt som gör ont är snudd på dödligt, alla problem är oöverstigliga, allt som skulle kunna gå illa kommer garanterat att sluta med katastrof. Och hon låter världen veta om det.
Nu var det de nytagna hålen i öronen. När hon skulle byta örhängen för första gången är det svårt att få in det nya hänget i hålet. Det där minns jag, fast det var så länge sedan jag själv tog hål, att det tar ett bra tag innan de blir "stabila".
Vad gör då min dotter? Hon ringer mig, som är mitt uppe i en dansklass, och SKRIKER. Hon skriker och gråter så att telenätet nästan skär ihop, och jag får sitta en bra stund och försöka lugna, och sedan ila hem. Och hela kvällen går åt till att trösta och lugna och pilla i örhänget och försöka förklara att det är högst normalt och inte betyder att hålen kommer att växa igen eller att öronen kommer att trilla av.
Så går det någon vecka, och så brottas hon med hunden, och örat får en smäll, så att det börjar blöda lite.
Samma katastrofscenario igen, hon är den enda i hela världen som har problem med hål i öronen och det kommer aldrig någonsin att bli bra.
Vi pratar länge länge och jag försöker förklara något om positivt och negativt tänkande, om hur man bara förstör för sig själv och gör livet svårt genom katastroftankar, hur viktigt det är att styra om och se vad man kan göra åt problemen i stället för att grotta ner sig i dem. Jag vet inte om jag når fram.
Men mitt i detta slår det mig att det är insikter som det tagit mig halva livet att komma fram till. Hur många år som jag själv tumlat runt mellan väntande katastrofer. Vilket pris jag har betalat. Men också det positiva i att jag faktiskt, åtminstone ibland, lyckas tänka annorlunda nu.
Det går att förändras. Och lilla dottern har dessutom ett mycket bättre utgångsläge.
Och sedan minns jag hur jag själv gjorde när jag inte lyckades stoppa in det nya örhänget, den där första gången.
Hur jag oroade mig och grät i smyg och pillade och petade tills det gick, och hade ont i flera dagar efteråt men inte sa något till någon.
Och jag tänker att det är riktigt bra att hon skriker och gråter. Riktigt bra.

tisdag 28 oktober 2008

Dagens förklaring

Kultureliten förstår mig inte.
Thomas Bodström förklarar sina genomgående genomusla recensioner med att "kultureliten" har haft "konflikter" med honom när han var minister. Självklart fanns inget som helst samband med kvalitén på deckaren.
Men Thomas är inte den som viker ner sig, nej nej, han har skrivit en deckare till som kommer ut i vår.
Precis vad världen väntar på.

söndag 26 oktober 2008

Så mycket smörja det pratas

Det här är bland det dummaste jag läst på länge.
Enligt en tveksam "trendexpert" skaffar vi hundar i stället för barn, eller i väntan på barn, och därför har marknaden för hundkläder, hundparfymer och andra sinnesrubbade hundpryttlar exploderat.
Sånt skitsnack. Jag har både barn och hund, och ingendera har jag skaffat för att köpa kläder till. Den som skaffar barn för att få shoppa barngrejor borde nog fundera på någon sorts docka i stället. Och den som vill klä av och på ett djur borde skaffa ett uppstoppat.
Har man skaffat en hund som behöver kläder på sig för att gå ut, då har man nog köpt fel sorts hund för det klimat man bor i.
Det är att visa respekt för hunden, att klä den i något snyggt i stället för i någon gammal trasa. Och ofta innebär klädköpet att hunden får lite mer uppmärksamhet, säger en hundpryttelförsäljare.
Om det kan jag bara säga en sak - i helvete.
Förhoppningsvis blir det omodernt med hundar snart, så att inte fler hundar behöver hamna hos sådana människor.
Att skaffa hund är ett åtagande som inte alls handlar om att pynta och måla klor, utan om att fostra, träna, aktivera, motionera, rasta i alla väder...
Det är krävande, jobbigt och alldeles underbart.
Det enda jag hoppas stämmer är att hundar snart blir välkomna på pubar och caféer, det vore toppen.
Men annars, allvarligt - den här lågkonjunkturen börjar kännas allt mer välkommen, kanske kan den skrämma vett i några urblåsta shoppingskallar.

lördag 25 oktober 2008

Det är en sån lördag

Veckans förkylning vägrar släppa taget, kryper långsamt ner i luftrören, både snörvel och host.
Så det var ju tur i oturen att den där festen jag gärna hade gått på ikväll blev flyttad. Gick faktiskt långpromenad med hunden tidigare, men blev kallsvettig och rätt trött trots lugnt tempo, så det är tveksamt om det blir något dansande i morgon. Och det sociala umgänget inskränkte sig till ett par långa telefonsamtal, jag orkade inte ens gå och fika.
Inte tänker jag sitta här och hänga heller, nej nej, nu blir det varmt bad och ett grepp i bokhögen. Det där om att fortsätta göra slut, och om Konsum, och om feltajmade försök, det skriver jag i morgon. Kanske.

Dags att ge upp nu?

De senaste dagarna har det varit lite tragikomiskt att höra och läsa kristdemokrater. Sackredeus i Ekot i går, eller Elisabeth Sandlund i Dagen. Sackredeus talade om att alla måste visa respekt och samtala, men kära nån, kd har ju varit ensamma om sin ståndpunkt när det gäller könsneutral äktenskapslagstiftning hur länge som helst, homofoberna har redan visats mer hänsyn än de förtjänar.
Elisabeth Sandlund vill väcka opinion, lycka till säger jag. Ni har resten av alliansen emot er, ni har hela oppositionen emot er, ni har en stor majoritet av folket emot er. De enda ni möjligen har med er är sverigedemokraterna, och det sällskapet borde väl väcka till eftertanke? Eller inte, delad trångsynthet och fördömande av det som känns främmande är kanske också en sorts gemenskap.

onsdag 22 oktober 2008

Dagens samtidsobservation

Ur ett reklambladserbjudande från bokklubben Livsenergi:

Kund hos Kosmos - Universums beställningsservice uppfyller dina önskningar
av Bärbel Mohr
Lär dig hemligheten bakom hur du får alla dina önskningar uppfyllda genom att beställa dem direkt från universum! Ord pris 237:-

Kan det sägas tydligare?
Jisses.
Undrar om kosmos tar Visa?

Hur gammal är jag egentligen?

Jag har fått ett personligt adresserat erbjudande.
Om en prenumeration på Hemmets Journal.
Kan det bli mer gammal tant?
Mutter, mutter....
Kära Egmont förlag: Jag prenumererar på Filter, Arena och Ordfront. Det finns ett par andra tidningar jag skulle kunna tänka mig att prenumerera på också.
Hemmets Journal hör inte dit, och kommer inte att vara aktuell på de närmaste 50 åren. Eller aldrig.

söndag 19 oktober 2008

Basic

Ibland är det enkelt.
Lilla dottern är härlig, hunden förtjusande. Jag träffar trevliga hundmänniskor på mogonpromenaden, promenerar ännu mer med dotter och hund i höstsolen, dansar modern dans, och bjuder vännen M på köttgryta som stått i lergryta i timmar i ugnen, och gott rödvin.
Skiter lite i vem som mobbar vem i något tv-program, eller vem som fick in flest hits i partiledardebatterna, eller allt sånt just nu.
Kampen går vidare, och vissa fajter ska man bara låta vara, men ibland är det faktiskt bara bra också.

fredag 17 oktober 2008

Vargar och lamm

Dagens fråga kommer från Kerstin Ekman: Var kungen nykter när han pratade om vargen?
En annan relevant fråga: Är det inte dags att göra slut med monarkin nu, bums?
Det finns inget som helst vettigt skäl att bevara denna urtida totalt odemokratiska institution hursomhelst, oavsett vad kungligheterna hittar på.
Men får det vara hur låg nivå som helst på kungahuset? Jisses...
"det är bara att räkna på, om de är två nu, då blir de sju nästa år, och sen blir det bara ... om de hittar sina partners någonstans i skogen så exploderar det"
Tja, där tog de matematiska kunskaperna hastigt slut, men djupgående insikter i vargarnas kärleksliv och fortplantningsmönster fanns det tydligen hos majestätet.
Oj oj oj. Kan inte vara kul att vara informationsansvarig vid hovet inte.
Själv är jag inte helt säker på att han var full. Jag tror inte det behövs.
Men hur i hela friden kan någon normalt funtad människa försvara att vi fortfarande, 2008, har monarki i Sverige.

tisdag 14 oktober 2008

Ynk

Ibland spelar det ingen roll hur mycket man gör bra. Av allt jag hanterat på jobbet idag hanterade jag en sak mindre bra, och nu är det det enda som stannar kvar, som naggar och skaver och inte lämnar mig ifred.
Allt det andra saknar betydelse.
Försökte med yoga innan jag gick hem för att klara sinnet, men det blev snarast värre.
Känner mig som en klumpig okänslig trögtänkt idiot som bara snavar omkring och är onödig.
Enligt yogaläraren är det bra att sitta med fötterna ihop och huvudet långt nere mellan knäna när det är fullmåne, jag kanske borde sitta så hela kvällen.
I stället har jag lagat en överambitiös middag till mej själv och en halvsjuk unge som inte vill ha mat alls. Auberginer fyllda med köttfärs, trattkantareller, tomat, oliver och fetaost. Det ser i alla fall gott ut. Men det är inte klart ännu.

söndag 12 oktober 2008

Kultur är kul

Jag kan inte riktigt släppa det där med Horace, märker jag. Hur så många som uppenbarligen inte har någon lust att skaffa sig någon bildning blir så provocerade av minsta antydan om att de faktiskt är, just det, obildade.
Som om någon som vägrar varje försök till fysisk ansträngning, medvetet väljer bort varje form av motion, skulle bli rasande om någon påstod att han eller hon riskerade att få dålig kondition.
Jag kan inte ett skit om fotboll, jag struntar i fotboll, och om någon påstår att jag är okunnig om fotboll så - jepp, det är jag.
Nog om det. Helgen har delvis gått i kulturens tecken. Först kom stora dottern förbi och vi pratade om litteratur och läsning i minst en timme, innan hon försvann iväg med min stora resväska. Nu är hon förhoppningsvis i New York, men eftersom hon hann slarva bort sin mobil innan vet jag inte. Inte heller om hon hann fixa någon ny, och vilket nummer den i så fall kan tänkas ha.
Det är bara att försöka låta bli att oroa sig, så nu försöker jag för fullt.
Vännen S och jag kom äntligen iväg till Bonniers konsthall sedan, och såg Ann-Sofie Sidéns installation om luckor i tyska sjukhus där man kan lämna barn. Fantastiskt bra. Djupt berörande, enormt skicklig gestaltning av separation och avstånd som växer, av skillnaden mellan varsamt men professionellt omhändertagande och kärleksfull personlig omsorg. Dessutom väckte den en massa konkreta frågor. Det krävdes fika med både starkt kaffe och sockriga bullar innan vi gav oss i kast med den kinesiska samtidskonsten, som var bitvis spännande, bitvis rolig, bitvis tankeväckande och bitvis rätt obegriplig. Bäst gillade jag fotona på seriehjältar i kinesisk vardag, och skrivbordet med beskurna föremål.
Sen åt vi middag hos mig och drack drinkar och spanade på människor i baren på Rival. Bra dag.
Idag har jag sovit länge, gått lång hundpromenad i höstsol, dansat modern dans, dammsugit och gjort aubergineröra, baba ganousch eller vad det nu heter, för första gången. Inte så illa det heller.

fredag 10 oktober 2008

Att svära i kyrkan

Trött och ganska sliten efter en tuff vecka slöade jag lite hemma innan jobbet i morse, och lyssnade på P1.
Först blev jag arg. Ulf Adelsohn, numera styrelseordförande i SJ, lät förvånande nog mycket vettig när han förgäves försökte få infrastrukturminister Åsa Torstensson att förklara hur SJ ska fixa att dels köra de olönsamma tågsträckorna och dels konkurrera om de lönsamma. Eller om det verkligen är kundernas behov och önskningar att trafiken splittras upp på ett gäng olika operatörer på olika sträckor. På några minuter hade infrastrukturministern fyllt upp hela min dagskvot av hur mycket skitsnack jag tål att höra.
Sen var det dags för Horace, som inte är mannen som lägger fingrarna emellan. Och jag njöt för fulla drag när han glatt och muntert förklarade att svenskar missar möjligheterna till ett rikare liv genom att vara obildade och lata, och inte orka ta till sig bra litteratur.
– Man ska inte moralisera det är bara en iakttagelse man kan göra. Var och en väljer sitt eget helvete. Det är ingenting jag vill lägga mig i, sa Horace.
Det här kommer han såklart att få äta upp. Inte får man säga att den som inte tar sig längre än till seriesidan i lokaltidningen missar något viktigt i livet. Och man får absolut inte säga att människor är lata när de inte orkar läsa böcker. Lat är man när man inte orkar städa, gå till jobbet eller motionera. Men anstränga sig för att läsa något som inte slinker ner lättare än en mask i komposten? Nej hu, så hemskt. Kulturkofta! Snobb! Tönt! Nobelpriset till Liza Marklund, och förbjud böcker som har ord med fler meningar än tre, och konst är bara konst om man ser vad den föreställer och alla kan förstå, direkt, och bla bla bla…
Ja, så där kommer det att låta, i bloggar, kommentarer och kvällstidningar, vänta bara.
Emellanåt blir jag så enormt trött på det trivialas diktatur som lägger sig som en tung fuktig grå filt över allt i det här landet. Fast det är kanske lika illa på andra håll också.
Sen piggar jag upp mig lite med Jonas Thentes bokblogg. Säga vad man vill om Jonas Thente, men han lägger inte heller fingrarna emellan, och ibland är han bara för underbart rolig.
- Closeau? Ska det vara bättre än Astrid Lindgren va? VA? VA??
Fabbe, 32

Eller:
- Jean-Maria? Är det en såndär svart lesbisk hbt-person i år igen? Kan de aldrig ta någon vit, västerländsk man nån gång?
Selma, 55

Eller:
- Aha..säg ingenting... det är en såndär som skriver sånthär: dkrmitgjm,posdj,lfgolweoijf. Så satans typiskt dom där satans typiska snobbarna. Såhär: iuerufngisdjfosehnfhx... eller hur? Det får man pris för!
Nils, 49

tisdag 7 oktober 2008

Kvinnor som drömmer

Jag är hopplös på att lägga mig i tid på kvällarna. Fastnar nästan alltid framför datorn eller med näsan i en bok. Sover ständigt för lite och minns sällan drömmar.
Tur att det finns andra som minns. Annina Rabe halkar omkring på den kulturjournalistiska isen, och Lisa Magnusson åker taxi med Leif GW Persson. Underbart!

söndag 5 oktober 2008

Dagens skadeglädje

Inte för att jag har någon vidare språkkänsla själv. Men det här är bara för kul:
Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner har sagt till en israelisk tidning att om iranierna hotar med kärnvapen så kommer Israel att sluka dem. Fast det blev lite tokigt, visade det sig, för ministern menade inte "eat", han menade "hit".
Uppsnappat hos Lisa Magnusson, som konstaterar:
"Ja så går det när en hel nation skolkar från engelsklektionerna för att deras eget språk ändå är så överlägset mycket bättre. Inte ens utrikesministern kan kommunicera ordentligt med omvärlden."

Jag tror jag gör slut

Det här är tydligen en tid för att avsluta långvariga relationer.
För det första håller jag på att byta bank, efter att ha haft samma sedan mitt första sommarjobb. (Iofs har själva banken bytt skepnad genom åren, pkbanken-nordbanken-nordea, men jag har varit trogen).
Och idag känns det som om beslutet som vuxit fram sedan i somras är fattat - jag gör slut med Konsum.
När jag flyttade hit för 10 år sedan var ett av glädjeämnena att få en ny närmaste mataffär. Jag hade bott granne med ett roddigt, trångt och otrevligt Vivo med uselt sortiment, nu kom jag närmare ett stort, luftigt och välsorterat Komsum, med bra sortiment av ekologiska produkter, och med svenska äpplen på höstarna.
Jag har dessutom nostalgiska band till Konsum. När jag var barn hjälpte jag mamma och pappa att klistra in konsumkvittona i en speciell bok som man sedan lämnade in för att få tillbaka återbäringen. Själv jobbade jag kvällar och helger på ett förortskonsum i början av 80-talet, och har varit medlem sedan dess.
Nöjd och belåten alltså, och jag har handlat så gott som allt där.
Men i våras började det. Plötsligt var en bit av affären avspärrad och mörklagd, någon sorts arbete pågick. Efter någon vecka dök det upp "Ursäkta, vi bygger om-skyltar", och jag tänkte att det håller väl på ett par veckor. Tji fick jag.
Våren tog slut, sommaren kom och gick, allt större delar av affären var avspärrad, och resten låg i halvmörker. Hyllor bytte plats, varor lika så, vissa försvann och kom aldrig tillbaka. Sortimentet krympte allt mer, och det lilla som fanns kvar kunde ofta inte ens personalen hitta.
Efter ett tag började tålamodet sina. Jag smet iväg till Ica, en bit längre bort, som byggde ut för något år sedan. Trots att det är en rätt hopplös lokal, trång och ologisk, så var det en överraskande trevlig bekantskap. Jättebra sortiment, massor av ekologiska produkter, fler sorters svenska äpplen än Konsum någonsin haft, dessutom glädjeämnen som närodlade bondbönor och fräscha trattkantareller. Kul grejor som Muttis tomater och några av de sällsynta ekologiska kycklingarna.
Det blev fler och fler besök. Jag skaffade Ica-kort.
Så försöker jag ge Konsum en ny chans. Nu, omkring fem månader efter att de började, verkar själva ombyggnaden vara klar. Men alla hyllor är fortfarande inte färdigmonterade, alla varor är inte på plats. Det är luftigare än någonsin, vilket iofs är trevligt, men det verkar som att en massa varor har försvunnit. Det är ju inte direkt i första hand för att få andas fritt som jag går in i en mataffär...
Något de däremot blivit färdiga med är att installera självbetjäningskassor. Man ska själv pipa sina varor och lyfta ner varje vara i sin kasse innan man tar nästa. Kan väl funka om man köpt mjölk, bröd och en tidning, inte särskilt rationellt om man plockat på sig mer än så. Personalen vägrar styvnackat att öppna någon av de gamla kassor som finns kvar, oavsett hur mycket folk har handlat, vi ska "lära oss".
Har man med sig en kasse, till exempel Konsums egen miljöskonsamma tygkasse, så fungerar inte automatiken och någon ur personalen måste komma och låsa upp systemet.
Men det gör inget, förklarar en ung konsumtjej för mig, för det kommer alltid att stå en kassavärd där.
Hej och hå. Jag har förståelse för att man måste rationalisera, och ett par frivilliga automatiska snabbkassor hade varit riktigt bra.
Men det här är bara dumt. Gubbar muttrar, tanter börjar nästan gråta, och jag är övertygad om att det inte bara är jag som funderar på att byta butik för gott.
Och hur tänker man när man håller butiken öppen och låter folk handla på en byggarbetsplats i nästan ett halvår, i stället för att stänga två veckor i juli, hyra in ett stort gäng som får ge järnet, och sedan öppna med buller och brak och en fräsch butik?
Klart som fan att alla tröttnar.
Så nu är det slut, Konsum.

fredag 3 oktober 2008

Tre bra saker, bland många

Ditt och datt som piggat upp under en hård arbetsvecka:
* Alltid lika knivskarpa Åsa
* Livet, det stora och det lilla, inringat och upphittat i butiken
* Att dansa waacking. Även om det är hur svårt som helst för en människa nästan utan koordinationsförmåga.
Nu är det fredagskväll, och vi har nyss ätit kyckling och ugnsrostade rotfrukter och en massa choklad, vi har en kandelaber full av tända ljus, och jag har lite ekologisk rioja i ett glas, och hunden har ett märgben (oh, hundlycka) och lilla dottern tittar på Idol.
Inte så illa.

torsdag 2 oktober 2008

Så typiskt

Efter att ha levt rätt många år som vuxen utan andra skulder än måttliga studielån, som jag betalat tillbaka det mesta av, så köper jag för ett par veckor sedan min lägenhet när den omvandlas till bostadsrätt, efter en hel del moraliska kval.
Och vad kommer, som ett brev på posten? En jävla räntechock.
Så nu sitter jag här med två tredjedelar av det mastiga lånet i rörliga räntor, och oj vad de rör på sig... Det känns som om någon hånskrattar någonstans.
Fast jag tror faktiskt att det kommer att ordna upp sig på sikt, även om det blir dyrare än vad jag tänkt den närmaste tiden.
Jag tröstar mig med en dos Johan Ehrenberg. Utan att vara säker på att jag håller med om allt är det ändå skönt att det fortfarande finns människor som tänker utanför den nyliberala världsordningen.