lördag 31 maj 2008

Heja oss!

Lilla vovvens livs andra tävling i rallylydnad, och min första.
Definitivt en arbetsseger!
Vi tog oss runt banan, och vi blev inte diskade. I början var han helt väck, drog av banan och försökte sticka upp i skogen två gånger, och nosade rätt mycket på flera skyltar. Men sedan skärpte han till sig rejält mellan varven, klarade flera övningar riktigt fint, och lyssnade hyfsat i alla fall.
Själv fick jag åtminstone en mindre blackout och gjorde ett par andra småmissar, men inget superallvarligt.
Vi hade inte sådär överdrivet många poäng med oss i mål, men vi tog oss igenom hela banan, och blev inte diskade!
Och domaren Sofia, som dömde förra gången också, tyckte vovven hade gjort jättefina framsteg på bara en dryg vecka.
Det var riktigt kul (utom när han försökte dra upp i skogen i början då), och nu är vi rätt peppade att fortsätta träna. Det är låååångt kvar innan han skulle klara sig på godkänt antal poäng, men någon gång i framtiden kanske, om vi kämpar på och testar fler tävlingar. Stora dottern är helt med också, så rätt vad det är kanske vi är på väg i den där hundaktivitets-världen ändå....

torsdag 29 maj 2008

Dagens noteringar

Dagens asgarv:
McDonalds har undersökt bland sina kunder hur de äter och vill nu "hjälpa dagens stressade barnfamiljer att lösa livspusslet" (!).
Så nu bjuder de in till paneldiskussion med Mc-chefen (som har fyra barn, minsann, tror vi han lagar vardagsmaten åt dem alldeles själv?), någon dietist och, minsann, Linda Skugge.
Hahahahaha.

Dagens cykla-till-jobbet-fundering:
Jädrar vad plats det skulle bli i innerstan om alla parkerade bilar försvann. Vad många nya hus vi skulle kunna bygga där många väntar i åratal för att få bo. Jag tror inte det skulle bli några problem att fylla stan med människor som kan tänka sig att bo utan att kunna kika på den egna bilen från huvudkudden.

Dagens icke-nyhet:
Carl Bildt är inte intresserad av jämställdhet och kvinnors roll i freds- och utvecklingsarbete. Surprise?

Dagens personliga reflektion:
Måste göra något åt de allt vildare humörsvängarna på jobbet. Varannan dag åker jag hem och vill vara en amerikansk finnig och välbeväpnad tonåring, som går loss på skolan med automatvapen, eller i valda delar av ledningsgruppen då, i mitt fall. Inte bra.
På lång sikt: förändra jobbsituationen (jobbar på det). På kort sikt: sluta bry mig så jävla mycket.

Dagens andra icke-nyhet, sorgligare:
Iraks kvinnor har det jävligare än någonsin.
Och ingen bryr sig.

onsdag 28 maj 2008

Fatta-nada-hegemonin

Britt Edwall är en klok kvinna. Nu har hon retat upp sig på att allt ska vara så himla lättsmält.
Vi lever i en fatta-nada-hegemoni. Den som inte förstår har makten. Tolkningsföreträdet.
Apropå litteratur.
Word, Britt. Det är som med konst, "bra konst är när man ser vad det föreställer", typ.
Det snackas så mycket om intellektuell snobbism, men personligen stöter jag oftare på förakt för allt som kräver det minsta av ansträngning av tankeförmågan. Man ska se vad tavlor föreställer, man ska begripa en bok direkt, från första sidan, utan att behöva fundera, bra musik är musik som fastnar vid första lyssningen, osv... Annars är det snobbigt skit.
Det är så trååååkigt!

En till

Glömde:
Jag har en temynta också. På balkongen.
Vill inte riktigt tänka på hur mycket blomjord jag släpat hem med egna armar i ett stort antal 4- och 8-literspåsar.
Vill inte riktigt tänka på vad det säger om mig.

tisdag 27 maj 2008

Min balkong

Fönsterbrädan, från vänster till höger:
Blålila penseer
Timjan
Mynta
Slätbladig persilja (frösådd och rätt späd ännu)
Krusbladig persilja
Gräslök
(basilikan får stanna inne ännu så länge)

På balkonggolvet mot räcket, vänster till höger:
En stor korg med en japansk lönn (tror jag dom heter, med små röda flikiga blad) en murgröna och en liten vit blomma som jag inte heller minns namnet på, men som doftar mycket
Två små tomatplantor
Jordgubbsplanta
Smultronplanta (båda övervintrade)
Lavendel (övervintrad och lite gles ännu)
Timjan (också övervintrad, men tät och fin redan)
Rosmarin
En lång låda med luktärtor och vaxbönor som inte kommit så långt ännu, men som ska klättra på balkongräcket, är det tänkt
En trälåda som jag försöker odla blandad sallad i, det har kommit upp en del små blad
En trappstege i trä, på övre hyllan akleja, en växt som jag fick förra året och som jag glömt vad den är (men den växer som tusan), en kärleksört, på den nedre en liten marktäckande sak som bara lite har överlevt av (men den kommer nog) och en pelargonstickling
En lite större tomatplanta

I krukor upphängda på balkongräcket:
Förgätmigej
En till av den lilla vita doftande sorten
Vit hänglobelia

I en ampel upphängd i balkongen ovanför:
Vit hängpelargonia och murgröna

Så ser det ut. Det ska bli doftande vita tobaksblommor också, men dom är så pyttesmå ännu så dom får stå i fönstret ett tag till. En chiliplanta skulle jag kunna tänka mig också.

Tid, trubbel och tomrum

Du skall inte blogga på arbetstid.
Såklart.
Men eftersom det på grund av envetet tekniktrubbel hela dagen är stört omöjligt att göra något vettigt på jobbet, så skulle jag faktiskt kunna, för en gångs skull.
Och då - är det alldeles tomt.

söndag 25 maj 2008

Dysfunktionella surfarfamiljer

John from Cincinatti är just nu en av få anledningar att inte slänga ut tvn.
Och söndagkvällarna har fått en ny mening.

torsdag 22 maj 2008

Second thoughts

Efter två, eller om det var tre, glas vin igår hade jag plötsligt lovat att springa midnattsloppet och åka tjejvasan.
Hur gick det till? Och hur ska det gå till?
Måste nog investera i ett par nya joggingskor....

onsdag 21 maj 2008

Det är vår. Snart försommar. Minsann.

Kommer hem efter en synnerligen trevlig kväll med paella, rött vin och tre fina vänner.
Klockan är halv 11 och jag går en liten dåligt-samvete-promenad med hunden, som varit ensam ett tag.
Och det är ljust! Det är ljust ute! Klockan 22.30!
Koltrastarna sjunger, häggen doftar fortfarande och syrenen börjar slå ut, det är inte så varmt men det är ljust.
Och jag gör en blixtsnabb tidsresa inuti huvudet till tonåriga tidiga juninätter i södra Norrland, kallt ljust glasklart vackert, säkert alkoholindränkt men så hjärtknipande vackert, vid älven vid tjärnen i skogen överallt, längtan bort och ändå total närvaro, livet hade just börjat och allt var för första gången.
Ja, så var det. Då och där.
Det är inte så himla illa nu heller.

tisdag 20 maj 2008

Premiär på banan

Så har lilla vovven varit med om sin första tävling i rallylydnad. Sin första tävling överhuvudtaget. Det gick väl sådär. Fast det gjorde det för de flesta, för det var en nybörjartävling.
Stora dottern var förare, och hon var superduktig, glad och positiv och tålmodig. Lilla vovven nosade, flyttade på skyltar, välte koner, hade i största allmänhet kottar i öronen och annat i sinnet, och avslutade med att kissa på banan. Så han blev diskad.
Fast en och annan övning klarade han riktigt fint, och några andra hyfsat. Hade han inte kissat på banan så hade han faktiskt inte varit så himla långt från att bli godkänd.
Och faktum var att hunden innan redan hade kissat på samma ställe, och då är man ju ingen riktig hanhund om man inte lyfter på benet och försöker klämma fram ett par droppar.
Så egentligen var han jätteduktig han också, för att vara extrem nybörjare av en särdeles fladdrig ras.
Han fick ett torkat grisöra i pris, det ska han få äta upp i morgon.
Och jag har redan börjat oroa mig för nästa tävling, för då ska jag vara förare, och då blir det inte bara nybörjare. Vojne vojne. Men förhoppningsvis kissar han inte på tävlingsbanan i alla fall.

söndag 18 maj 2008

Nick Cave. Nick Cave. Nick Cave!

Det var magiskt.
Så jävla bra.
Nick Cave & The Bad Seeds på Globen Annexet i går kväll. Jag cyklade dit med stora dottern, och bara det var lätt hisnande när andra låten drog igång, Tupelo, som var bland dem jag spelade sönder på vinyl i ettan på Lignagatan framför kakelugnen natt efter natt, flera år innan hon fanns.
Nu upplevde vi det tillsammans, och hon var lika entusiastisk som jag, så det kan inte bara ha varit nostalgi. Många av de riktigt gamla riktigt bra låtarna, en del från nya skivan som jag inte lyssnat in mig på ännu, men det lät lovande.
Vi stog nästan allra längst fram, så nära scenen, och det var jag glad för, att få se på nära håll hur bra han är på scen. Skönt avspänd, vaken för allt som hände i publiken och runt scenen, plockade blixtsnabbt upp och kommenterade. Hårt rockigt ös, utlevelse, och ändå lugn och glimt i ögat. Kärlek, tänkte jag mot slutet. Det kan vara en sådan klyscha, men inte den här gången, kärlek var vad som strömmande mellan scen och publik.
Och som andra extranummer kom den, Världens Vackraste Kärlekssång, bara då satt Nick själv vid pianot. Into My Arms, som jag en gång gav till någon som tyvärr visade sig inte vara rätt människa att ge den till, även om jag trodde det då.
Och nu tänkte jag: Jag tar tillbaka den. Den är inte din längre. Den är för bra för det.
I don't belive in an interventionist God
but darling I know that you do
and if I did I would ask him
not to intervene when it came to you

En massa andra bra också, nya och gamla, och ibland ville jag gråta och ibland rös jag, och log med hela ansiktet.
Extra extranummer var en fin tung version av The Mercy Seat.
Och sedan var det slut, och vi cyklade hem i den iskalla vårkvällen.
Och det gäller att komma ihåg det i vardagsträsket, att det är det här som är musik, det är det här som är kultur, det är det här som är kommunikation, och det är melodifestivalen och reklamradion som är på låtsas.

fredag 16 maj 2008

Höj bensinpriset!

Riktigt saftiga höjningar av bensinpriset krävs för att få ner utsläppen från bilismen åtminstone en bit. 27,50 per liter för att folk ska bekväma sig med att försöka hitta andra alternativ än bilen, enligt beräkningar som Statens institut för kommunikationsanalys gjort.
Jamen, så höj då! Vad väntar vi på? Varje morgon när jag ser bilköerna in mot stan, allt mer späckade av stora bensinslukande suv:ar, så tänker jag att det fortfarande är alldeles alldeles för billigt. Där kommer tunnelbanetågen svischande, där nere tvärbanan, alla bussarna, cyklar, fotgängare... det finns så många sätt att ta sig fram i Stockholm. Och ändå sitter de där och puttrar i köerna.
Dubbla biltullarna nu, brukar jag muttra för mig själv. Och låt alla pengar gå direkt till kollektivtrafik och cykelbanor.
Men såklart bör man höja bensinpriset också. Rejält.
Miljöministern säger att det är omöjligt, "folk behöver kunna åka bil".
Ja, det finns tillfällen när folk verkligen behöver åka bil. Problemet idag är att folk åker bil antingen de behöver eller inte. Vi snackar inte om totalförbud nu, vi snackar om att få ner utsläppen med en femtedel.
Kom igen!

torsdag 15 maj 2008

Naturens obönhörlighet

Jordbävningseländet i Kina, ofattbart stort, och cykloneländet i Burma, ofattbart hopplöst, och jag minns en liten kille.
Det var ett par timmar efter tsunamin, en samling människor i tillfällig bräcklig trygghet i en trädgård i bergen ovanför Hikkaduwa, alla mer eller mindre i chock. Killen är i 10-årsåldern, familjen bor i Australien men hälsar på släkten på Sri Lanka. Han säger eftertänksamt till sin pappa, med bred aussie-accent:
- What´s the safest place on earth?
Och jag minns att jag tänkte att Sverige måste ligga bra till. Inga märkbara jordbävningar, inga vulkaner, inga cykloner, inga översvämningar av den sorten som kräver hundratals eller tusentals liv. Inga dödliga ormar eller spindlar, inga farliga djur, utom möjligen en björn som flippar ur vart tionde år eller så. Definitivt inga tsunamis.
Nu minns jag det, och tänker att vi ska vara jävligt tacksamma att vi bor där vi bor. Även om det är lite kallt just nu.

onsdag 14 maj 2008

Och nu blir det reklam

Hade på radion när jag stekte pannkakor till en sen middag, och var tvungen att hyssja på 11-åringen för att kunna höra ordentligt. För i reprisen av Nya Vågen diskuterades den senaste tidens kärleksromaner, bilden av kärlek och relationen, och hur konsumtionssamhället har flyttat in i familjen. Ett spännande, intelligent och tankeväckande samtal med Inga-Lina Lindqvist, Malin Ullgren och Björn Wiman, och programledaren Clara Törnvall. Heja Kulturradion, heja P1, heja heja public service, så här ska det låta! Lyssna själv här, programmet från tisdag 13 maj, ca 20 minuter in börjar de prata om kärleksromaner.
"Det finns en marknad som vill ha köpstarka familjeenheter som kan konsumera alla de här sakerna" ungefär så sa Malin Ullgren, apropå kärnfamiljer och idéerna om allt en familj måste ha och köpa.

tisdag 13 maj 2008

Frukostobservation

Läser i DN:s kulturdel att en amerikansk biolog döpt en spindel efter Neil Young. Myrmekiaphila neilyoungi heter den. Spindeln alltså.
Det är en fascinerande värld, det här.

måndag 12 maj 2008

Trasselsudd

Ibland är kropp och själ så hoptrasslade så jag vet inte vad det ena börjar och det andra slutar. Jag kommer till Annelie med de Starka Händerna efter en dag fylld av datorstrul (lämna aldrig in jobbdatorn till supporten över helgen för en enkel uppdatering, gör aldrig det, den blir sig inte lik efteråt), planlös stress med löjligt lite uträttat, och en kvardröjande förkylning i kroppen. Nacken har känts stel och fel i en vecka, och hon ser bekymrat på min hållning redan när jag kommer, och sätter igång. En halvtimmes massage av nacke, axlar, rygg och bröstmuskler, och det är nästan svårt att bara ligga still, och sen vill hon att jag kommer tillbaka om en vecka i stället för om en månad.
Och jag vet inte om det är förkylningen, dagens stress, förra veckans frustration eller alltihop, men den mentala nerförsbacken har flyttat in i kroppen.
Sen åker jag hem och klipper klorna på hunden, och fixar middag på rester till mig och lilla dottern, och går kvällspromenad i snygg sol och kall vind. Vi klättrar upp på Skinnarviksberget och är ensamma (tack vare kylan) och ser på staden och vattnet, och jag tänker att jag hade lättare förr när jag rökte för att sitta still på bra ställen och bara vara (och röka då). Att det är svårare nu. Men att jag kan göra det ibland, som ikväll.
Och träden blommar.

söndag 11 maj 2008

Att bekämpa en förkylning med sol och vänner

-Kan män vara bittra? Och finns det cyniska kvinnor?
Frågor under gårdagskvällens balkongmiddag. Både stora dottern och jag betraktar oss som cyniker, men är vi det i omvärldens ögon också?
Själv hamnar jag väl direkt i melådersbitterfitta-facket, utan att passera gå. Möjligen har dottern en chans. Så ung och så cynisk, liksom.
Halvgamla män kan vara cyniker, men halvgamla kvinnor? Skulle inte tro det. En cyniker har status, en bitter kvinna är liksom bara... osynlig.
Vi pratade om en massa annat också, och det blev en himla lyckad kväll, med barnen, stora dotterns pojkvän och några riktigt gamla kära vänner. Och mat. Och drinkar. Och så.
Ta vara på sommarvädret har varit helgens tema, och vi härdade ut på balkongen i kvällskylan som inte var fullt lika somrig, med hjälp av tröjor och filtar mot slutet.
Idag har jag suttit i balkongsol och sett salladen sticka upp ur trälådan där jag sådde för bara några dagar sedan, och läst Haruki Murakami, The Wind Up Bird Chronicle, och sämre kan livet definitivt vara.

fredag 9 maj 2008

Natur. Och dans.

Att det bor mängder av harar i Tanto i år, det har vi redan märkt, lilla vovven och jag. Var och varannan morgon ser vi minst en, ofta fler. Lilla vovven vill jaga, han vill han vill han vill, men det får han inte, han får träna rallylydnad i koppel i stället.
Vi har alltså lite natur runt knuten, innerstadsbor som vi är, men i morse blev vi lite paffa. Så pass att lilla vovven bara stod och glodde först, så jag hann få koll på honom, innan han fattade att det var sant. För nerför backen från högsta kullen i Tanto klev i sakta mak ett hyfsat stort och och ganska ståtligt rådjur.
Det gick åt lite korvbitar för att få vovven därifrån under ordnade former, men det gick. Om vi gör om det sådär en tusen gånger till kanske han lär sig att han inte ska jaga för egen tass. Kanske.
Annars har jag ikväll bekämpat min uschliga förkylning genom att dansa i en dryg timme, fullt ös precis hela tiden. Vi hade vikarie, i stället för en lång smal svart man i stora afrikanska kläder hade vi en liten kortklippt och påtagligt gravid svart kvinna i nätundertröja, sportbh och adidasbrallor. Och jädrar vad hon dansade! Jag har nu blåsor under båda fotsulorna. Och förkylningen känns märkligt nog bättre.

torsdag 8 maj 2008

Här gör vi ont värre

Om man redan har en präktig vårförkylning.
Och då sätter sig och rycker bort motsvarande en halv pudel hår från två spanielöron (det är helt obegripligt att de kan producera så mycket päls, och inte bli helt flintskalliga med tanke på mängderna som trillar av, förutom det som jag nu har trimmat loss alltså).
Då vore det väl lite dumt att bli förvånad över att det kliar ännu mer i näsan efteråt, eller?
Det blev två hyfsat snygga hundöron i alla fall. Fast själva hunden tyckte att jag var asjobbig.

onsdag 7 maj 2008

Förbjud ordet "pojkstreck"

Domen i det så kallade Rödebymålet råkade komma under mina ögon i eftermiddags, så jag har faktiskt läst hela domen.
Och det jag fastnar för, i allt elände, är ordet "pojkstreck".
Så beskriver den skottskadade 16-åringen några av sina attacker mot familjen på gården.
Domen är, i sitt återhållna juridiska tonfall, en förfärlig historia om hur en sårbar människa som lider av mycket svår ångest och andra svåra problem, tvingas uppleva hur han, hela hans familj och framför allt hans sårbara barn utsätts för en accelererande terror, och hur deras rop på hjälp nonchaleras av myndigheterna. Hur han tappar greppet i en situation som skulle skrämt vettet ur vem som helst, och som för en människa med hans problematik måste ha varit obegripligt skrämmande.
Man anar en människa som trots stora svårigheter försöker ta hand om sin familj på bästa sätt, och som bara vill vara ifred med sina närmaste och hantera vardagen så gott det går.
Men nej. De blir målet för "pojkstreck".
Så sedan tänker jag på det ordet, hur det används. För att beskriva något oförargligt, i sammanhang som "pojkar är pojkar", "de växer ifrån det" osv. Gärna kritiseras, men med en ton av nästan lite stolt uppmuntran i rösten, för det är fint att pojkar är initiativrika och påhittiga, eller hur? Lite bus får man stå ut med, det hör till, liksom.
Och vad är pojkstreck? Att skrämma någon, att reta någon, att göra någon orolig, att göra någon ledsen. Pojkstreck handlar aldrig om att göra uppror mot makten eller att ta makt själv, pojkstreck handlar om att jävlas, skrämmas och plåga någon som på något sätt är svag eller sårbar.
Och jag tänker att vuxna aldrig aldrig någonsin borde sanktionera att barn beter sig på det sättet. Aldrig något överseende förstående, aldrig vända ryggen till. Pojkstreck är aldrig oskyldiga. Pojkstreck är mobbing, terror, förföljelse av andra.
Och det missvisande oskyldiga ordet borde förbjudas.
Om pojkstreck aldrig hade ursäktats av vuxenvärlden, så kanske tragedin i Rödeby aldrig hade behövt hända.

måndag 5 maj 2008

Att muta sig själv

Barn har jag mutat ett antal gånger i mina dar, men ibland måste jag muta mig själv också.
Efter att ha surat så mycket på jobbet att folk antagligen började spana efter paraplyer när de såg det svarta molnet över mitt skrivbord, så kom räddningen i form av kloka kollegan tvärsöver, som också var i behov av akut uppmuntran, visade det sig.
Så vi smet iväg och köpte dyrkaffe (tack, o Himalaya, för att du förgyller det dystra köpcentrum där min arbetsplats trist nog ligger, med ditt snudd på perfekta koffeinstinna kaffe) och en redig kaka ekologisk, rättvisemärkt och allmänt smaskig mintchoklad.
Efter den kicken klarade jag att prata med hela 2 chefer utan att muttra otidigheter, samt faktiskt få ett och annat konstruktivt gjort.
Och sedan tränade jag capoeira. Fint.
Men nu inser jag att det faktiskt är en redig förkylning som börjar göra sig påmind, och det har jag verkligen inte lust med. Ett varmt bad, kanske?

söndag 4 maj 2008

Något måste göras, typ

Stora dottern är hemma på middag, och vi äter gott på balkongen och myser alla tre. Ja fyra då, med hunden, som är lycklig för att flocken är samlad.
Dottern har gått med i Amnesty och ska gå kurser och tänker med allt mer allvar på studier åt det hållet, mr-frågor, och det gör mig så glad.
Inte bara för att det är vad jag själv skulle vilja om jag kunde börja om (det är ju alltid kul att dela saker med ungarna), utan också för att det bara är så himla roligt att se henne växa och upptäcka världen, på alla sätt.
Vi pratar om engagemang och politiskt och ideellt arbete, vad man kan och vill göra.
Sen hittar jag artikeln i SvD om bristen på livsmedel och konsekvenserna av att vi tror att vi ska kunna fortsätta köra bil obehindrat, bara vi går över till etanol...
Aaargh. Jag blir vansinnig. Ska det vara så jävla omöjligt att inse att DET HÄR INTE GÅR LÄNGRE????
Det kanske verkligen börjar bli dags att engagera sig politiskt nu, eller nåt.
Jag kör ju inte bil, jag försöker konsumera klokt, jag handlar krav- och rättvisemärkt så det står härliga till, jag försöker påverka där jag har möjlighet, men inte fan räcker det.
Lisa skriver så klokt om i-ländernas jordbrukssubventioner, och om hur lös grund snacket om att marknaden ska fixa allt egentligen vilar på. Först när handelsgödseln får bära sina egna kostnader och skyddstullarna mot förädlade produkter avlägsnas är jag beredd att skaka hand med den osynliga. Japp. Och det är hög tid att sluta blunda nu.

lördag 3 maj 2008

Snyggheter

Det var hjärtskärande vackert på kvällshundpromenaden i solnedgången, längs Årstaviken och genom Tantos fräscha grönska och koltrastjubel...
Och jag har skördat också - plockat nässlor i backarna bakom Skinnarviksberget, och kokat vårsoppa, bara en sån sak!
Och dessutom håller jag, troligtvis för första gången någonsin (eller snudd på i alla fall) med Peter Wolodarski i DN. Den moderata arbetslinjen gäller uppenbarligen bara för vissa. Är man tillräckligt uppsatt i den moderata partiapparaten är det helt ok att dra sig tillbaka på obestämd tid när man drabbas av motgångar, slicka såren, pyssla om sig och familjen, och tacka nej till alla erbjudanden om jobb. Får man bara ett tillräckligt fett avgångsvederlag eller en skattefinansierad politikerpension så hamnar man inte i utanförskap, tydligen.
Det händer bara den som har en vanlig lön, och blir sjuk, arbetslös eller drabbas av sorg eller olyckor. Då jävlar är en enda dag hemma totalt undergrävande.
Så fint att både Axén Olin och Schenström tillhör den ytterst lilla grupp som verkar vara vaccinerade mot utanförskap, och kan gå hemma och ta det lugnt och slicka såren i lugn och ro. Eller hur?

torsdag 1 maj 2008

1:a maj, hej och hå

Demonstrationernas dag, och jag har inte demonstrerat, för jag vet fasen inte vilket tåg jag skulle känna mig hemma i längre.
Nog för att jag tycker att det är mycket angeläget att bli av med den sk alliansregeringen (och att utplåna de kristdemokratiska mörkermännen från den politiska kartan skulle kännas extra fint) men sen blir det genast jobbigare...
Lite smådeppig dag, av olika skäl, och lilla dottern försvinner iväg till kompis för att sova över. Jag känner mig fånigt nog lite övergiven, även om det blir flera långa sköna hundpromenader, och jag äter lyxlunch i sol på balkongen med resterna av en ytterst smaskig getostpaj. Och läser äntligen ut Zac O Yeahs bok om Gandhi, och fastnar en stund i funderingar kring politiska kompromisser, icke-våld och utopier.
Sen hittar jag Anninas tankar om kulturmän och märkesshopping på Shampoo Rising, och kan bara hålla med. Jag har visserligen varken läst Noréns eller Pluras dagböcker, men de andra herrarnas klädmärkesfixering känner jag väl till. Kanske speciellt Ulf Lundell, trots hans nogsamt vårdade image av arbetarursprung och borgarförakt är det helt sanslöst hur många sidor i de omfångsrika böckerna som går åt till extensiv shopping på framför allt NK. Han och Martina Bonnier skulle antagligen ha en hel del att snacka om , ifall de försökte...
Men aldrig någonsin att de märkesdroppande kulturherrarna anklagas för ytlighet, no way.