Något måste göras, typ

Stora dottern är hemma på middag, och vi äter gott på balkongen och myser alla tre. Ja fyra då, med hunden, som är lycklig för att flocken är samlad.
Dottern har gått med i Amnesty och ska gå kurser och tänker med allt mer allvar på studier åt det hållet, mr-frågor, och det gör mig så glad.
Inte bara för att det är vad jag själv skulle vilja om jag kunde börja om (det är ju alltid kul att dela saker med ungarna), utan också för att det bara är så himla roligt att se henne växa och upptäcka världen, på alla sätt.
Vi pratar om engagemang och politiskt och ideellt arbete, vad man kan och vill göra.
Sen hittar jag artikeln i SvD om bristen på livsmedel och konsekvenserna av att vi tror att vi ska kunna fortsätta köra bil obehindrat, bara vi går över till etanol...
Aaargh. Jag blir vansinnig. Ska det vara så jävla omöjligt att inse att DET HÄR INTE GÅR LÄNGRE????
Det kanske verkligen börjar bli dags att engagera sig politiskt nu, eller nåt.
Jag kör ju inte bil, jag försöker konsumera klokt, jag handlar krav- och rättvisemärkt så det står härliga till, jag försöker påverka där jag har möjlighet, men inte fan räcker det.
Lisa skriver så klokt om i-ländernas jordbrukssubventioner, och om hur lös grund snacket om att marknaden ska fixa allt egentligen vilar på. Först när handelsgödseln får bära sina egna kostnader och skyddstullarna mot förädlade produkter avlägsnas är jag beredd att skaka hand med den osynliga. Japp. Och det är hög tid att sluta blunda nu.