1:a maj, hej och hå

Demonstrationernas dag, och jag har inte demonstrerat, för jag vet fasen inte vilket tåg jag skulle känna mig hemma i längre.
Nog för att jag tycker att det är mycket angeläget att bli av med den sk alliansregeringen (och att utplåna de kristdemokratiska mörkermännen från den politiska kartan skulle kännas extra fint) men sen blir det genast jobbigare...
Lite smådeppig dag, av olika skäl, och lilla dottern försvinner iväg till kompis för att sova över. Jag känner mig fånigt nog lite övergiven, även om det blir flera långa sköna hundpromenader, och jag äter lyxlunch i sol på balkongen med resterna av en ytterst smaskig getostpaj. Och läser äntligen ut Zac O Yeahs bok om Gandhi, och fastnar en stund i funderingar kring politiska kompromisser, icke-våld och utopier.
Sen hittar jag Anninas tankar om kulturmän och märkesshopping på Shampoo Rising, och kan bara hålla med. Jag har visserligen varken läst Noréns eller Pluras dagböcker, men de andra herrarnas klädmärkesfixering känner jag väl till. Kanske speciellt Ulf Lundell, trots hans nogsamt vårdade image av arbetarursprung och borgarförakt är det helt sanslöst hur många sidor i de omfångsrika böckerna som går åt till extensiv shopping på framför allt NK. Han och Martina Bonnier skulle antagligen ha en hel del att snacka om , ifall de försökte...
Men aldrig någonsin att de märkesdroppande kulturherrarna anklagas för ytlighet, no way.