Mitt liv som konsument --och mamma

Så trist så trist att snön försvann. Försöker jobba upp lite adventsstämning ändå.
Dagens inköp:
Julkaffe, kryddat med kardemumma och apelsin. Nymalet.
Adventsté - rooibos med saffran och apelsin.
Starkvinsglögg.
Har inte provsmakat något av dem ännu. Men vi har gjort en pepparkaksdeg i kväll, den vilar nu i kylen. Inga färdigköpta degar över min tröskel inte.
I morgon ska jag gå på fest. Det händer inte så ofta. Annat är det med lilla dottern, nästa helg är hon bjuden på tre fester. Samtidigt. Detta är nu ett stort bekymmer.
Sådana bekymmer behöver jag i alla fall inte brottas med.

Perspektiv på tillvaron

Något händer som för ett ögonblick får svensken att lyfta näsan från den egna situationen (blir bensinen dyrare så jag inte kan åka så mycket bil som jag vill? kan jag köpa fler julklappar än förra året?) .

Politiskt kaos och extremt spänt läge i Thailand, och SvD sammanfattar på ettan:
I ab surar svenskarna över sina ryggsäckar på flygplatsen. Läget är fruktansvärt, ty "Vi får ingen information".
Ja, det gäller att ha klart för sig vad som är viktigt här i världen.

Inga sockor

Jag är en knapp som inte har någon kofta.
Jag försöker köpa raggsockor på lunchen, men det går inte. Jag köper långa grå knästrumpor i stället.
Min hjärna vill inte arbeta idag.
Och snön ligger vit och vaken.

Vitt

Jaa. Mera snö.
Sluta inte! Snöa snöa snöa.
Jag vill komma bort i ett SNÖKAOS!

Bruno K Öijer och snö

En tung helg slutar med ett varmt leende. Stora dottern och jag såg Bruno K Öijer på Södra Teatern. Alla fina orden, och han var så fin. Jag satt och mindes förra gången, det kan ha varit 1984 (eller, 85 kanske?), på Kapsylen. Han hade skrynklig vit kostym och var så intensiv att det brändes.
Nu var det lugnare, år som gått och innerlighet, lite som dikterna, dom nya i en lite lugnare andning och en annan klarhet.
Men orden är samma, lika tunga och vackra och vassa.
Ja, det var så fint så fint, och salongen bubblade av kärlek.
Fint slut på en tung helg. Började redan på fredagsmorgonen med rejäl vrede (tja, jag hade skäl att vara kritisk, men kanske inte att bli så förbannad) som övergick i depression och framåt kvällen i rejäl ångest. Lördagen räddades av snön, både jag och lilla vovven blev glatt överraskade på morgonen, allt var vitt. Vovven fnyste sig fram till parken med nosen nerborrad i snön. Sen hängde vi länge i Tanto med hundkompisar och deras människor, alla hundar var glada och rusade runt i galna varv då och då. Men annars låg jag lågt.
Och, ja. Pms var ordet, sa Bull. Det blir faktiskt bara värre med åren, jag får nog göra allvar av det där med att testa någon sorts naturmedel eller så, det här är bara för jobbigt. Det måste vara hälsofarligt att bli så sänkt.
Men strålande poesi, snö och glada hundar hjälper också. Och dans.

Ibland känns det som om man gjort en hastig tidsresa

Som när jag läser om Ryanairs käcke vd Michael O’Leary.
Han ska erbjuda "beds and blowjobs" på företagets nya förstaklass-satsning.
Fast det där med blowjobs var visst bara en symbol för lyx.
Det här skulle man kunna skriva en hel del om. Eller också inte. Kanske det räcker med att konstatera att det numera finns fler skäl än man egentligen behöver att bojkotta Ryanair.
Men, allvarligt – är det fler än jag som är lite tagna av hur något sånt här ens kan förekomma i en hyfsat modern tid? Det känns som att vara förflyttad till tidigt 60-tal...

Just innan jag ska tänka på avståndet

Det har sin särskilda charm när det automatiska stationsuppropandet i tunnelbanan kommer i otakt.
I morse: tåget är på väg in till Slussen, rösten säger "nästa Vårby gård".
Det lilla tomrum som öppnas inuti, den lilla blankheten i allas ögon.
Den lilla stund när vi undrar vad som är verkligheten. Det vi ser eller det vi hör.

Små steg för mänskligheten

Det kan vara svårt att få syn på sin egen utveckling. Men det har varit en del motgångar den senaste tiden, och kanske kanske är det ändå så att jag lyckats hantera dem på ett nytt och bättre sätt. Inte trilla omkull, inte lamslås, inte svepas med i panik... Utan bli arg och trött och orolig och besviken, med proportionerna hyfsat i behåll.
Kanske kanske har jag ändå lyckats lära mig en del under de senaste årens vedermödor.
Kanske går det att förändra sitt sätt att vara.
Hoppas det.
Ett till steg: Jag har alldeles själv lyckats byta kontakt på en taklampa. Skruvat i elsladdar. Alldeles själv. Möjligen ett myrsteg för mänskligheten, men ett rejält kliv för mig, jag är patetiskt rädd för allt strömförande.
Och så lite matblogg: Morotssoppa på en hackad lök och en hackad vitlöksklyfta frästa i lite olivolja, två morötter i skivor, 5 dl grönsaksbuljong (vatten+fond utan smakförstärkare), salt och svartpeppar. Kokad, mixad och uppäten tillsammans med mackor med ruccola, avocado, grovsalt och peppar.
Sen var jag tvärmätt.
Och när jag äntligen kom ut på hundkvällspromenaden hade det slutat regna, bara blåsten, mörkret och kylan var kvar. Alltid något.

Konsten och kapitalet

Ingen har väl glömt de alltför "friska fläktar" som allas vår Johan S v H fladdrade in med i Kulturrådet? Lite väl mycket entreprenörsanda där, kanske, eller vad det nu var.
Men sen var alla med kulturminister Adelsohn i spetsen så stolta och så glada, för nu hade man hittat den perfekte ersättaren. Färgfabrikens Jan Åman, bevars, som var en sån fin kille och så himla bra på att fixa fram pengar från näringslivet och prata entreprenörska. Precis vad det mossiga kulturlivet behöver.
Underhållande i dessa finanskraschdagar är då att läsa Martin Aagårds sedelärande historia på Aftonbladets kultursida idag. Så gick det när Åman, Carnegie, Maths O Sundqvist och Malcolm McLaren skulle stoppa fattigdomen i världen, skapa konsthändelser och bygga hippt mellan fjälltopparna. Entreprenörsanda minsann, och sen får skattebetalarna städa upp när det rasar, som alltid.
Martin Aagård är för övrigt nästan alltid mycket värd att läsa.

Musik, snuva och sånt

Veckan hittills:
- Diverse motgångar som nästan golvade mig en stund. Dubbla dåliga besked samma eftermiddag är på gränsen till vad jag klarar av.
+ Amadou & Mariam på Konserthuset, innerligt och svängigt, det är inte alla konserter man blir så svettig av, alla stod och dansade mellan stolsraderna på slutet.
- Förkylningen tillbaka, eller om det är en ny, snuvigt är det i alla fall.
+ Hunden pigg efter en oroande deppig period, men nu är den glada busiga spanielkillen tillbaka.
- Ohyggligt långrandig första extrastämma i den nybildade bostadsrättsföreningen, varför måste folk upprepa i det oändliga hur de känner och tycker om olika frågor, varför inte bara gå igenom argumenten och sen rösta? Seeeegt.
+ Afrostreet ikväll. Så nice. Mbalax är galet svårt, i alla fall vissa konstiga steg, men så kul!
Ja, så där håller det på, upp och ner...

Jag tänker på Idol-Lars

Trodde jag väl aldrig att jag skulle blogga om Idol...
Men nu när Lars har åkt ut ur programmet har han fastnat i mitt huvud i stället. Eller snarare, berättelsen om Idol-Lars har fastnat.
Berättelsen om den unge mannen som inte vill sälja sig för billigt, som går med i det breda kommersiella för att nå ut, men samtidigt vill behålla sin personlighet. Som vill kunna stå för det han gör, vill behålla ett visst mått av kvalité, som vill försöka utnyttja systemet utan att utnyttjas.
Och hur går det? Först blir han mobbad av juryn, sen av tv-tittarna, exit Lars.
När lilla dottern är här är Idol på, därför har jag lite koll. Såg iofs inte det avsnitt där han hade stora glasögon och trillade omkull, men däremot tolkningen av Smells like teen spirit. Som jag tyckte var riktigt fin, han försökte inte ens efterapa Kurt Cobains omkringfarande, stod bara still och la all intensitet i rösten, hela den magiska styrkan i låten, jag tyckte det fungerade.
Nu vet vi ju att det ända fram till finalen mest är mycket unga ungdomar som röstar, de var inte ens påtänkta när Kurt Cobain sköt sig, klart att de inte fattade. Dessutom är de för unga för att uppskatta orginalitet och personlighet, i den åldern vill man bara vara så lik alla andra som det bara går, skrika högst åt det som flest skriker åt, undvika att sticka ut till varje pris.
Men jag tänker på historien om Idol-Lars. Att den också kunde handla om att gå till jobbet varje dag och fundera på var gränsen går, hur långt man är beredd att gå för att få den där lönen. Hur mycket kan jag kompromissa med vem jag är, vad jag vill, vad jag tror på? Hur mycket skit kan jag ta, hur mycket skit kan jag producera?
Själv funderar jag nästan varje dag på det, på väg till Babylons hjärta där jag jobbar ihop till räntorna på lägenheten. Varje vardag i åtta år nu. Ständigt samma fråga.

Så sant som det är sagt

Anna Larsson skriver precis det som behöver sägas om föräldraledighet, jämställdhet och ekonomi i SvD. Läs det! Det är för mig obegripligt hur en enda tänkande människa kan argumentera emot något så glasklart.
Kom inte och gnäll sedan, män, om ni inte räknas som lika viktiga föräldrar när barnen blir större.
Kom inte och gnäll sedan, kvinnor, om ni inte har samma chans på arbetsmarknaden som männen, men däremot sämre ekonomi.
De enda som har rätt att gnälla är faktiskt barnen.
Och tack, Messerschmitt/Hemliga morsan för tipset!

Svårt att släppa taget

Nej, jag kunde inte riktigt släppa det där med Carl Hamilton och Halal-tv-tjejerna ändå. Jäkla internet, aldrig kommer man i säng när man börjar bloggsurfa...
Så nu måste jag bara länka till Nima Daryamadj som skriver en massa läsvärt i Nordic Dervish. Bland annat om att bara välja ortodoxa muslimska tjejer som programledare: Bra jobb SVT gjort för att skingra fördomar. SD lär ääälska detta. Tror han har en poäng där.
Där hittar jag också vidare till vad Pernilla Ouis skrivit i Expressen, bl a Hur hade vi reagerat om en person hade vägrat att ta i hand med hänvisning till något annat än kön? Om man istället hade hänvisat till etnicitet eller religion? "Jag hälsar inte på dig för att du är arab" eller "för att du är jude". Och med argumentationen att detta handlar om respekt för den andra parten! "Multikultidiskursen" tystar andra kritiska röster effektivt.
Läs henne! Jag tror att vi MÅSTE våga låta diskussionen bli lite mer komplicerad än ett enkelt för eller mot muslimer.

Nej men oj så gott det blev

Nej, jag orkar inte skriva något om USA-valet - utom om det fiffiga upplägget jag hörde på jobbet idag, en kollega som spelat pengar på McCain, "så blir jag glad hur det än går".
Nej, jag orkar inte formulera något mer om Halal-tv och handskakningar heller, trots att jag funderat hit och dit hela dagen - utom att förtydliga att jag minsann tycker att Hamilton hävde ur sig en massa dumt, men att det är att förenkla att bara slå bort hans reaktion med att han är dum i huvudet och rasistisk.
I stället blir det faktiskt lite matbloggning. För i kväll har jag gjort lammfärsdolmar i savojkål, kokade i tomatsås, och herreminje så gott det blev!
Dolmarna gjorde jag av savojkålsblad som kokats i ett par minuter för att mjukna. Fyllningen av kokt råris och lammfärs, smulad fetaost och bitar av svarta oliver.
Tomatsåsen av hackad gul lök och vitlök som frästes lätt i olivolja, Muttis körsbärstomater på burk, salt, peppar och färsk timjan.
Dolmarna kokade i knappt en halvtimme i såsen, och jag åt dem med mathavre.
Och jag är fortfarande tagen av hur gott det blev.
Jag som inte ens gillar kåldolmar...

Varför blev han så arg?

Efter allt förhandsrabalder var jag bara tvungen att titta på Halal-tv, lilla vovven fick vackert vänta en stund extra på kvällspromenaden.
Och, jaa, det känns lite som att halka omkring på nattgammal is det här. Man halkar, trampar snett och hamnar på djupt vatten hur man än gör...
Men mest funderar jag ändå på Carl Hamiltons ilska. Och då tänker jag att om jag vore en svensk man, som uppfattade mig själv som genusmedveten, jämställd och hyfsat fördomsfri, då skulle jag nog kanske också bli arg och sårad om en ung kvinna vägrade ta min utsträckta hand just därför att jag är man.
Som jag uppfattar vissa idéer inom islam, om att kvinnor ska täcka sig på vissa sätt och undvika att hälsa på män på andra, så handlar det egentligen inte om kvinnor utan om män. Om att män inte ska avledas från fromma tankar på gud, vilket de riskerar att göra om de utsätts för anblicken av ett kvinnligt hårstrå, eller råkar vidröra en kvinnas handflata. Därför ska kvinnor tjäna gud genom att inte utsätta män för frestelser.
Dels är det en mycket trist syn på kvinnor, som i första hand någon sorts irritationsfaktor som ska oskadliggöras.
Och dels är det en mycket trist syn på män, som viljelösa icke-tänkande slavar under sina könsdrifter.
Sedan tänker jag på en djupt troende muslimsk ung kvinna jag känner, som inte anser sig behöva bära slöja, och som aldrig skulle neka att ta en utsträckt hand. Nej, alla muslimska kvinnor gör verkligen inte samma tolkning av vad religionen kräver.
Pust, det är knepigt det här. Jag tror verkligen på att respekt är a och o, och kunskap om varandra. Att vi är många som behöver lära oss mer om islam, och andra religioner och sedvänjor med, för den delen. Men då kanske Halal-tv-tjejerna och andra med samma synsätt också måste sätta sig in i vad det symboliserar att inte ta en utsträckt hand, och fundera en gång till på om det är värt priset.
Programmet för övrigt då? Intressant att de ville diskutera klass, och jag trodde att det kanske skulle bli nya spännande ingångar på en gammal diskussion. Hur klassamhällets definitioner inte riktigt gäller längre. Men det försvann lite i förenklingar om lite pengar i icke-vita Alby och mycket pengar i vita Djursholm. Mer fokus på fördjupning där, och mindre på att undvika att skaka hand, så kunde det ha blivit ett riktigt bra program.