onsdag 31 december 2008

2008 är snart slut

Några bra saker under 2008:

Roligast: Klungan, i måndags kväll på Södra teatern. Minst 75 procent av alla skratt jag skrattat under året, de kom under två timmar med Klungan. Första repliken var ungefär såhär:
"Jag har slutat försöka öppna mig för mina känslor. Min smärttröskel är alldeles för låg."
Om jag hade de fysiska förutsättningarna skulle jag börja odla ett rejält skägg direkt.

Bästa konserten: Nick Cave på Globenannexet i våras. Nu har jag inte varit på så himla många konserter direkt i år, men Nick Cave är alltid bäst, och då var han ovanligt mycket bäst dessutom.

Bästa scenframträdandet i övrigt: Bruno K Öijer på Södra Teatern. Fantastiskt. Så mycket kärlek i salongen.

Bästa simturen: I 22-gradigt vatten på sommarön, ett par kilometer i öppen sjö och mot sjöbrisen. Jisses vad trött jag efteråt.

Bästa naturupplevelsen: På skidor från Låktatjåkko fjällstation ner till Björkliden, en strålande februaridag med blå himmel och gnistrande snö. Offpist nerför orörda sluttningar, däremellan en hel del stakande, med bara vita fjälltoppar runt om så långt ögat nådde, och inte en människa.

Bästa läsupplevelsen: Jag hade med två böcker på semestern i somras, Lars Noréns dagbok och Martina Lowdens "Allt". Naturligtvis lade Lars beslag på hela semestern och lite till, så Allt (som jag redan hade väntat ett år med att ta tag i) blev liggande till senare på hösten. En klar felprioritering. Det var länge sedan jag sakta men säkert blev så uppslukad, och inspirerad, av en bok.

Bästa TV-serien: John från Cincinatti. Twin Peaks goes surfing, för 2000-talet. Och nu fick jag den i dvd-box som julklapp av stora dottern, hurra!

Bästa fyndet: Nästan en liter jättefina gula kantareller. Och det var första gången i mitt liv jag hittade svamp alldeles själv.

söndag 21 december 2008

Trista livet

Jo, det har varit lite skakigt ett tag, och idag krackade det rejält. Utlösande faktor: jävla virusskyddet på datorn. I flera dagar har jag försökt utföra det begärda förnyelsen av prenumerationen, men trots att jag klickar ja och amen på allt och har uppgett fungerande kontonummer så går det bara inte. "Utfördes inte" säger datorn bara, och jävla supporten är bara en förrädisk webbsida utan svar på mina frågor och utan mailadresser eller telefonnummer, bara en loop av faq-ar som inte besvarar mina frågor. Idag lyste varningen röd, inget virusskydd längre, så jag gick till affären där jag köpte datorn för två år sedan och bad om hjälp. Killen jag pratade med tyckte jag skulle köpa uppgraderingen på cd i stället och installera, det var bara att stoppa in den och följa instruktionen, mata in koden som följde med när det krävdes.
Så det gjorde jag, för 699 kronor, och halvvägs in i installationen slutade skiten att fungera, bara stängde av sig själv, jag fick aldrig uppge den där koden. Jag försökte flera gånger till , olika varianter, samma resultat. Så nu har jag fortfarande inget virusskydd men 699 kronor mindre.
Och då brast det. Ett problem till att lösa, nu orkar jag inte mer. Jag hade gått upp hyfsat tidigt och gått två långa bra hundpromenader med både lösspringande, lydnadsträning och bollkastande. Jag hade fixat middag och dammsugit, och kammat, kloklippt och trimmat hunden, och åkt in till city och löst några julklappsbestyr på ett bra sätt. Skulle bara fixa datorn, och sedan diska och packa och tvätta och bada och slå in några paket.
Nu krackade alltså allt och jag klarade inte att göra något. Bara försöka blocka bort allt som kom krypande. Först sträckläste jag ut en impulsfyndad bok, Allt är bara bra,tack av Moa Herngren. Och det var så otäckt mycket mitt liv med barnens pappa (och för den delen, innan också) förutom psykosen på slutet, och att det tog mig hela 11 år att ta mig samman och dra. Men annars, samma mekanismer, samma kämpande och samma blundande för elände. Så ångesten blev såklart bara värre, och sedan har jag bara legat franför tv:n som jag inte tittat på och försökt döva hjärnan med fåniga spel på jobbdatorn, som jag märkligt nog lyckades koppla upp.
Och det är så klart inget livshotande med den virusoskyddade pc:n, jag måste bara hitta någon som kan hjälpa mig att installera skiten. Men det knäcker mig.
Så jag inser att jag redan innan idag var långt ute på kanten av vad jag förmår och vinglade, om bara ett problem till att lösa känns som en sån katastrof. Att jag antagligen har närmat mig branten ett bra tag nu. Been there, done that, och jag vet att det bara är att kravla tillbaka igen.
Det blir antagligen jättebra att åka till landet en vecka. Fast jag har inte packat och inte kollat igenom det jag borde, och nu är jag för trött, och i morgon åker vi, och datorjäveln kommer att hänga som ett mörkt moln över min avkopplingsjul. För att jag inte förmår stänga av och sortera och låta bli att bli överväldigad av det jag inte klarar av att lösa direkt.
Det blir ju bättre, det blir det alltid, och jag kommer att lösa också detta problem, och alla andra, till slut, det vet jag ju. Men fan vad jobbigt det är ibland, livet. Och fan vad ensamt det känns ibland.

onsdag 17 december 2008

På plattformen, Slussen, onsdag eftermiddag

"Tåg mot Ropsten kommer in när som helst".
Är det egentligen ett förtroendeingivande utrop på en tunnelbanestation?

måndag 15 december 2008

Sminkblogg

Idag såg jag solen på väg till jobbet. Solen. Jag undrade lite vad det var som lyste först, innan jag kom ihåg.
Sedan blev jag sminkad av ett proffs, inför en plåtning till en jobb-bild. Fantastiskt. Jag fattar nästan varför många kvinnor sminkar sig så mycket. Själv kör jag lite mascara, möjligen en ögonpenna lite hej och hå, och kanske läppglans om jag orkar.
Nu - ett annat betydligt bättre jag tittade fram. Det var till och med roligt att bli fotad, något som jag annars avskyr. Har bara sett bilderna i kameran ännu, men det kändes helt ok.
Fast det tog en halvtimme minst, och det var krämer och skuggor i en mängd färger, och penslar och pennor och gudvetallt. Och något mystiskt pulver i håret. Jag skulle aldrig kunna upprepa ens hälften av det.
Man borde väl ha gått ut och raggat ikväll, för en gångs skull. Men jag och hunden var på en mysig men väldigt tjejig glöggkväll. De enda männen var en tvååring och hans far, som är tillsammans med värdinnan. Och så hunden då.

söndag 14 december 2008

Pyssel

Man hinner inte allt. Men vi har i helgen bakat pepparkakor och dekorerat dem med kristyr, bakat lussekatter, köpt och pyntat enris, gjort knäck och chokladdoppade dadlar fyllda med mandelmassa och pistagenötter.
Och jag har varit på trevlig glöggfest, dansat modern dans och skurat under badkaret och bakom tvättmaskinen (äckel äckel). Därtill hundpromenaderna, pälsvård och lite städning. Inte illa för en helg, även om jag i vanlig ordning inte hann allt jag hade tänkt.
Med pepparkakorna var det så här:
På fredagkvällen bakade vi en 4-5 plåtar och dekorerade rätt många av dem, en stor och en lite mindre bricka full. Eftersom det var andra gången började vi få lite snits på kristyrspritsandet, och framför allt elefanterna blev riktigt snygga.
Kristyr behöver tid för att stelna, så brickorna fick stå framme. På köksbordet. Och sen gick jag och la mig, utan en tanke.
Så dumt så dumt.
På morgonen fanns fyra pepparkakor kvar på brickorna. Fyra stycken. Lilla vovven var alldeles extra insmickrande glad när jag klev upp, som om han anade att det kanske inte var helt okej ändå.
Tja, lyckas man inte uppfostra en hund att låta bli att knycka mat, och inte heller lyckas komma ihåg att plocka undan pepparkakor med sockerkristyr, då får man skylla sig själv. Det gick inte ens att skälla på honom, brottet var ju redan avklarat när jag vaknade.
Nåväl, vi hade mer pepparkaksdeg i kylen, och mer florsocker till kristyr, så vi bakade nya. Och elefanterna blev nästan ännu snyggare den här gången.

fredag 12 december 2008

Det mörknar

Det känns som det har regnat dygnet runt i en vecka. Varje morgon på hundpromenaden, om jag lyckats gå ut en stund på lunchen, varje kvällspromenad. Det är så man vill gråta.
Mörkare och mörkare, och det här är dagens viktigaste text. Och Åsa Linderborg är en rakryggad människa.

söndag 7 december 2008

Att resa sig upp och vara lätt

Vikarie på den moderna dansen, vi gör balansövningar, försöker känna hur man anstränger sig mer när man är lite ur balans, försöker hitta hur man balanserar i stället för att anstränga sig.
Och emellanåt fungerar det, reser mig från golvet i ett enda svep, utan ansträngning, så lätt.
Så tänker jag på hur jag annars kämpar med kroppen. Det går nog om jag tar i mer, hittar mer kraft, försöker orka mer, kämpa hårdare. Alltid.
Och sen tänker jag på insikter från de senaste årens terapi - allt kämpande i livet, att jag alltid tror att jag tar i för lite, att livet nog ska fungera bättre bli lite bättre bara jag tar i mer.
Ingen balans där heller.
Och sen börjar jag nästan gråta, mitt på golvet.
Drömde jobbdrömmar i natt också. Nu ligger jag med jobbdatorn i knät framför tv:n och försöker låta bli att jobba. Jag kommer nog att låta bli nu, eftersom jag redan legat och jobbläst i över en timme. Men det kommer inte att lämna mig ifred.

torsdag 4 december 2008

Here we go again

Ska man ropa hurra nu alltså? När räntan sjunker?
Intressant hur perspektivet förflyttas - plötsligt är jag bostadsrättsägare och låntagare, och ränteläget märks direkt på min ekonomi. Och jag bryr mig. Det gör jag ju.
Fast någon revolutionerande skillnad blir det inte direkt. Och antagligen borde jag väl börja amortera i stället.
Annars är det lite stressvarning nu. I natt drömde jag att jag skulle göra en långresa och totalt hade glömt att packa. Resvännen ringde på dörren, det var dags att åka, tåget eller flyget skulle gå snart... och jag hade inte packat någonting alls. Och jag hade typ en minut på mig. Och bara yrde runt och hittade ingenting, och det var alldeles omöjligt att klara.
En riktigt övertydlig varningsklockedröm - det är lite för mycket på en gång på jobbet nu. Obehagskänslan av att tappa kontrollen börjar krypa uppför ryggen, har jag glömt något? vad har jag glömt? vågar inte riktig tänka efter för vad händer om jag har glömt?
Inte bra. Jag har varit i den där gropen en gång, och jag vill inte trilla ner igen.

måndag 1 december 2008

Lågkonjunktur

På två dagar hör jag två gånger på tunnelbanan hur relativt unga och välklädda män diskuterar varsel och uppsägningar i sin närhet.
Första gången handlar det om it-konsulter, andra gången om affärsjurister.
Det är minsann inte bara en bilbyggarkris det här...