En bra utredning

Johan Ehrenberg reder ut den märkliga Johan Norberg vs DN-historien, och sätter fingret så precist på var det slinter.
(Sen tyckte jag i och för sig när jag hörde det märkliga reportaget i P1:s Medierna, där de föste ihop Norberg och Schottenius, att det lät som om att Norberg innerst inne mest var djupt sårad över att DN inte skrivit om hans böcker. Och då blev det ju lite fånigt.)
Hade tänkt skriva kloka saker och länka till ännu klokare saker som jag läst här och där...
Men inte. Trött så trött efter påfrestande arbetsvecka för lite sömn, och inte minst 1,5 timmes dans i kväll, fullt ös, till livetrummor.
Och i morgon åker vi till fjällen. Vita vidder och hög luft och pjäxknarr. Yes!
19 timmar på tåg väntar, och de resvana 11-åringarna tycker att det är häftigare att åka sovvagn till norrbottensfjällen än att flyga till Indien.
Och jag tänker minsann inte koppla upp mig mot något alls, så nu blir det inget bloggat på en vecka.

Formsvacka

Ingen vidare dag idag. Sover man för lite blir man trött och sur, så är det. Jobbet var mer Babylon än på länge. Skrev en grej som jag faktiskt inte ville sätta mitt namn under, så meningslöst kändes det, och det gjorde jag inte heller.
Har skrivit tidigare om de hejdlösa sparplanerna på lilla dotterns skola, 30 procent på budgeten, ofattbart mycket och helt obegripligt att partier som säger sig vilja satsa på skolan kan ställa sig bakom.
Nu läser jag i DN att kvalitén inom barnomsorgen också är drabbad, barngrupperna växer i stället för att bli mindre.
Men moderaterna vill sänka skatten. Satsa på barnen, jo hejsan.
Boultbee har jag också skrivit om tidigare. Det trevliga fastighetsbolag som fick köpa ett gäng tidigare kommunala köpcenter, och började med att förbjuda all opinionsbildande verksamhet i dem.
Nu chockhöjer de hyrorna för biblioteken också. Det är klart, kommersen på HM och de andra kedjebutikerna kan kanske störas av att folk går iväg och lånar böcker. Vem vet vilka tankar som det kan väcka?
Nej, det här är en dag för lite argt och dystert muttrande.

Bra saker händer

Stora dottern har rehabiliterat sitt rykte som fixare och budat hem två Nick Cave-biljetter på Tradera. Vi ska väl inte ropa hej förrän biljetterna är i handen, men det verkar helt ok, om än dyrare än det hade behövt vara.
Nick Cave har kommit och gått som ett soundtrack till mitt liv ända sedan mitten på åttiotalet. Då var det kantiga vassa sånger om mördare och självmördare till Birthday Partys sylvassa gitarrer, som passade fint till mitt då svarta hår, taggtrådsörhängen och tungsinta grubblerier. Numera är det mest stillsammare pianotassande sånger om det komplicerade förhållandet till en gud som kanske eller kanske inte finns, och medelålderns lätt resignerade kärlek, och det är som vi har åldrats ihop, Nick och jag. Eller åtminstone samtidig.
Japp, det ska bli kul att höra honom med dottern, det ska det verkligen, annars är det mest hon som delar sin musik med mig.
Annars har dimman legat tät över Södermalm mest hela dagen, på Zinken sjunger bandypubliken och i Tanto smyger hundarna i buskarna och letar harar. Ännu en dag i den värld vi har att leva i, och förutom att jag retar mig på alla bilarna som fortfarande envisas med att köra omkring som om det inget betydde, så vore det synd att klaga.

Var hemma är

På väg hem i tunnelbanan över Skanstullsbron och solnedgång över Årstaviken och himlen så häpnadsväckande röd.
Och senare när jag går kvällspromenaden med hunden och vattnet är en ljusspegel, alla husen, alla fönstren, alla lyktorna.
Mitt lilla hörn av Stockholm, så vackert ibland, och jag mest bara hamnade här en gång, och nu är det en del av mig.
Så blev det, och det är bra.
Och hunden är glad för att lilla dottern är hemma. Och jag är glad.
Det finns sådana dagar också. Det är bra.

Jag tänker på män i stället för att sova

Inte så mycket på Pär Ström, just nu, utan mer på efterdyningarna av honom, de här männen som poppar upp och är så arga och känner sig så kränkta, för att använda ett populärt ord i dessa dagar...
Jag har så svårt att begripa hur de får ihop det, hur de å ena sidan kan påstå sig vara missnöjda med sin roll i samhället, och samtidigt inte vilja se någon förändring av könsroller och strukturer, utan - ja vad de egentligen vill verkar ganska oklart.
Jag har så svårt att förstå hur de kan bli så oerhört provocerade av feminism, och inte se fördelarna utan bara sin egen förvridna vrångbild av manshatande monsterkvinnor. De verkar närmast förblindade av vrede, för jag vill åtminstone gärna tro att det inte är den intellektuella kapaciteten som brister.
Och sen tänker jag faktiskt på Astrid Lindgren, och på en kvinna jag mötte på Sri Lanka.
Det är Madickens kompis Abbes pappa jag tänker på, och på Abbes mamma. Pappan är en slarver, han super och verkar inte komma hem med särskilt många kronor till familjen. Abbes mamma sliter och släpar och försöker sälja sin kropp till forskningen för att rädda familjen, Abbe bidrar också så gott han kan, men de är båda dömda till fattigdom, eftersom mannen är alkoholist. Det spelar ingen roll hur mycket de anstränger sig. Pappan däremot, han kan dricka och spela dragspel och sluddra, han riskerar ingenting, hans fru kommer alltid att finnas där och fånga upp honom när han trillar omkull och försöka ordna fram något att äta. Något annat alternativ finns inte för henne.
Kvinnan på Sri Lanka mötte jag när jag var där med mina döttrar. När folk vi träffade undrade antydde jag för det mesta något vagt om att barnens far hade stannat i Sverige, det kändes som alltför udda i den miljön att förklara att jag var en ensamstående mamma som reste själv med mina ungar.
Men av någon anledning sa jag som det var till just den här kvinnan, som stod i en pytteliten skjul-butik och sålde saris. Och det gnistrade till i hennes ögon, "It´s good not to have a man" sa hon, och gratulerade mig. Inget fördömande för att det var oanständigt eller konstigt västerländskt, bara förtjusning över att det alternativet fanns för kvinnor åtminstone i andra länder. Och jag förstod av vad hon berättade och visade att hon själv arbetade hårt med både butiken och familjen, och med att försörja mannen, som inte bidrog med särskilt mycket. Och trots att jag var den västerländska turisten med plånbok och hon bland dem som försökte tjäna åtminstone några kronor på sådana som mej, så möttes vi där, i den delade erfarenheten av att ha en man som sviker familjen. Men hon hade inte valet att gå, inte där och inte då.
Och så tänker jag att det kanske finns något sorts kollektivt minne hos de här arga svenska männen, minnet av en tid när en man visste att hur han än föll igenom, hur han än misslyckades eller söp sönder sig eller gjorde bort sig, så fanns alltid kvinnan kvar. Även den hopplösaste av hopplösa män hade i alla fall större värde än sin kvinna, för utan honom var hon ingenting.
Kanske är det saknaden efter den tiden som gör de här männen så förtvivlade idag?

Kan vi inte sluta ge plats åt den här gnällspiken nu?

Sorry, men jag har faktiskt upprepade gånger läst, försökt förstå vart han vill komma, försökt hitta något vettigt att respektera, men jag går bet.
Nu har Pär Ström fått plats i media igen.
Och nu börjar jag tröttna rejält på dumheterna.
Om Pär Ström ville stärka män som föräldrar skulle han argumentera för individuell föräldraförsäkring, tillsammans med de flesta feminister.
Om Pär Ström ville befria män från kraven på att vara stora, starka och tysta familjeförsörjare, så skulle han argumentera för ett uppbrott från gamla förlegade könsroller, tillsammans i princip alla feminister.
Osv osv.
Nu är det uppenbarligen inte det han vill, utan något annat, och jag tror faktiskt inte jag bemödar mig om att försöka lista ut vad.
Argument av typen "män betalar mer för bilförsäkringar och det är ORÄTTVIST" (män orsakar flest bilolyckor, unga män allra flest, därför betalar de mer, ren marknadsekonomi) påminner nästan rörande mycket om det lilla barnet som står och hoppar upp och ner och gallskriker JAG VILL HA JAG VILL HA JAG VILL JAG VILL DET ÄR ORÄTTVIST utan att själv ha riktig koll på vad orättvisan egentligen består av.
Sen begriper jag inte heller varför den som arbetar för kvinnors rättigheter nödvändigtvis måste lägga ner exakt 50 procent av sin energi på att slåss för män.
Vem förväntar sig att LRF ska slåss för arbetsvillkoren på bilfabriken? Eller Djurens rätt för slaktarnas pensionsvillkor?
Får LRF skäll för att hata och förtrycka metallarbetare, eftersom de inte lägger lika mycket av budgeten på att lobba för den gruppen som på att lobba för bönder?
Nej, Pär Ström, samla ihop dina bittra svårligen diskriminerade grabbpolare och starta en mansrörelse i stället. Peka på de områden där ni förlorar och säg vad som behövs för att komma tillrätta med dem, i stället för att hålla på att gnälla över att det finns någon som uppmärksammar kvinnors situation och behov. Du kommer att bli förvånad över i hur stor utsträckning ni kommer att få stöd av feminister.
Om det nu är så att det är ett konstruktivt arbete för förbättringar ni är ute efter, och inte bara att sprida galla och mana fram konfrontationer, förstås. Vilket naturligtvis inte kommer att gynna någon grupp alls, eller förbättra villkoren för vare sig kvinnor eller män.
Upp till bevis!

Människans bästa vän

Det är verkligen som det sägs - man träffar folk när man har hund.
Jag tror aldrig jag småpratat så mycket med människor jag inte vet namnet på i hela mitt liv som jag gjort de senaste två åren, inte ens när jag satt i konsumkassan.
Hundägarna är ett spretigt släkte, allt ifrån de väldiciplinerade brukshundskvinnorna med sina följsamma rottweilers över den stilige mannen i märkesvintagerock med sin dotters svarta snygging till godistanterna (som bjuder alla hundar på godis om man inte stoppar dem) med sina små gläfsiga dvärschnauzrar... och allt däremellan.
De flesta är lika sina hundar, eller tvärt om, och man lär sig mycket av att höra andra prata hund, eller bara se hur de gör.
Och jag är rätt förtjust i det där opretentiösa umgänget medan hundarna rusar omkring. Det blir mycket hundprat såklart, en hel del väder och vind, men jag har också trasslat in mig i livliga diskussioner om feminism och klimat, och fått höra spännande stories ur männsikors liv.
Jag vet knappt namnet på någon av dem, eller vad de jobbar med, eller om de har familj.... men jag vet vad deras hundar heter!
Och vi morsar glatt och självklart nästa morgon också.

Jag – ett kontrollfreak

Jag har ett överdrivet kontrollbehov. Det är alla överens om, läkare, terapeuter, kollegor och chefer, familj...
Om jag bara slutade tro att jag måste fixa allt själv så skulle livet bli så mycket enklare.
Ha.
Jag gör små försök ibland. Nu senast föreslog stora dottern, alldeles självmant, att hon skulle fixa biljetter åt oss till Nick Cave i maj. Bra, jag hade så himla mycket att hålla i huvudet just då, så jag litade på att hon skulle ordna det.
Sedan utspelas följande, inte helt oväntade scenario:
Mamman, som väntat ett bra tag och börjar bli lite orolig: Har du kollat när biljetterna släpps?
Dottern: Nej, men det är lugnt än. Det dröjer säkert.
Mamman, efter att ha väntat flera veckor till och försökt låta bli att tjata: Har du kollat Nick Cave?
Dottern: Nej, men det är lugnt än.
Osv, ett par gånger till.
Sen kollar jag själv. Då är det slutsålt redan.
Nu skäms hon och ska försöka fixa det ändå, men för första gången sedan jag upptäckte Nick Cave i mitten av 80-talet missar jag antagligen en spelning här.
Fan.
Om någon till äventyrs har två, eller rentav en, biljett över att sälja till Globens Annex den 17 maj – tipsa mig, please!
(Sen måste jag ju faktiskt säga att numera fixar stora dottern både det ena och det andra alldeles självständigt, så det så. Det var bara så typiskt att just det här gick åt fanders, det var faktiskt viktigt, för mig.)

Här köper vi inga hjärtan inte

När stora dottern gick på högstadiet såldes rosor på hennes skola på Alla hjärtans dag. Jag tror att det var elevrådet eller något liknande som arrangerade, med skolans goda minne. Ungarna fick beställa rosor till andra ungar för rätt mycket pengar, och sedan delades blommorna ut i klassrummen under stort ståhej.
Fatta vilken ångest för de ungar som satt där och inte fick en enda blomma! Jag mår nästan fysiskt illa när jag tänker på det. Har sett en hel del cyniska kommentarer i tidningar och på webben idag, i stil med att "de som inte är populära vet ändå om det" eller " barn måste lära sig att livet inte är rättvist".
För mig kan en sådan inställning inte förklaras med annat än en rejäl empatistörning.
Så det gläder mig att vissa skolor har satt stopp. Livet är inte rättvist, men sådana saker ska aldrig aldrig sanktioneras av skolan och vuxenvärlden.
Här köps inga presenter heller. Jag vill verkligen inte delta i det där kommersiella racet. Hade ungarna varit här kanske jag hade köpt en liten god chokladbit. Kanske.
Fast hunden fick ett torkat grisöra i morse, räknas det som Valentin-uppvaktning? Han blev i alla fall väldigt glad.
Om jag försöker föreställa mig en scen där en man uppvaktar mig med ett Valentin-kit så börjar jag nästan fnittra, tror inte jag skulle kunna hantera det på ett värdigt sätt. Jag tycker mycket om blommor, jag älskar att få blommor, men just idag avstår jag gärna.
Och hejar lite på Lisa Magnusson, som har ett och annat gott råd att dela ut.
Men om folk verkligen menade allvar med alla hjärtans dag, om det handlade om att deras hjärtan höll på att sprängas av kärlek, varför väntar de då med att förklara den kärleken just tills ICA rear ut äckliga gelehallon i hjärtformade askar av hårdplast?
Go for it, Lisa!

Bonusdagar

Jag är inte alls odelat förtjust i mitt jobb. Ibland har jag tråkigt, ofta blir jag irriterad, och alldeles för ofta känns det som att vistas i hjärtat av Babylon, för att prata rastafari.
Men det har sina fördelar. Igår förmiddag provsmakade jag 10 sorters vaniljglass (se Matbloggen). Smaken av vanilj hängde kvar till framåt kvällen, men det var intressant, och roligt att prata glasskvalité med småskaliga glasstillverkare.
I går kväll hamnade jag lite oplanerat på Ang Lees Lust, Caution och tyckte mycket om den. Kom ihåg när jag såg Crouching Tiger, Hidden Dragon första gången, och funderade mycket efteråt på hur ovanligt det ändå är med filmer som handlar om en ung kvinnas utveckling. Unga män som går igenom kriser och utvecklas och formar sin identitet, de finns överallt på massor av biodukar nära dig. Kvinnor är det ont om.
Men igen, i Lust, Caution, kvinnan i centrum, som subjekt och inte bara objekt.
Hamnade i en lång diskussion efteråt om huruvida det var trovärdigt att hon kunde känna sig dragen till en mördare och torterare.
Själv har jag inga problem med att köpa det. Jag kan se bråddjupets dragningskraft både i mig själv och andra. Inte som något som måste levas ut, eller kanske oftast ens bör levas ut, men att det finns där, det vet jag.
Fast det kan man uppenbarligen ha olika syn på.

Räddningsplanka

Precis rätt låt i mp3n kommer som en varm hand eller kanske vind mellan skulderbladen och skjuter mig framåt på väg mot jobbet, blåssektionen ger farten och basen stagar upp ryggraden, stegen blir längre och gladare och ryggen rakare och jag kanske kan klara en dag till i gruvan/Babylon ändå.
Precis rätt just då.
Get! med Supersci.
Tack tonårsdottern som vet vad jag behöver och stoppar in just det.

Komplett vansinne

Det gnager fortfarande i mig av vrede och oro över det trettioprocentiga sparkravet på ungens skola när jag hör magister Björklund mässa i radio om hur förträfflig idén att hämta skolkande ungar med polis är.
Såklart. Komplettera med spöstraff, kanske?
Som förälder jag tycka att om man tar bort en tredjedel av resurserna från en redan ansträngd skola så är det väl inte direkt något som skapar en miljö och verksamhet som motiverar ungarna att delta mer än tidigare.... Men vad begriper jag. Det finns antagligen något i det här som jag totalt missar.
Sverige kanske blir bättre i fotboll om vi bara skicka en sju-åtta spelare till nästa VM. Militären effektivare om vi skiter i att köpa vapen åt dem. Industrin konkurrenskraftigare om vi fördubblar alla avgifter de betalar idag.
Satsa på skolan, vilket skämt. Det dväljs en hel del humorister i den där regeringen...

Svårt att värja sig...

...mot rubriker som DN:s på webbettan:
Vintern är förlorad
Klokt nog står inget om klimatförändringar i texten, och det går väl inte att bevisa heller, men man undrar, man undrar...
I min själ är vinter som i den gamla tv-serien Kråkguldet. Tung snö som dämpar alla ljud, pjäxknarr, sparkar som glider fram i mörkret. Det är så det ska vara.
Okej, jag inser att sparkar kanske är lite väl orealistiskt på Stockholms välsaltade gator, men i princip.
Och det känns som om klimatfrågan har glidit undan igen, fort som vinden, att vi alla har så bråttom att glömma, så ivriga att få fortsätta konsumtionsracet utan dåligt samvete.
Och jag vet verkligen inte alls var jag ska göra av min frustration över detta.
---
Annars fick den rätt svårforcerade arbetsveckan en bra avslutning, för jag dansade afrikanskt, och trots att jag var rätt borttappad efter att ha missat en lektion kändes det så bra. Och coolaste lilla Sara dök upp, världens tuffaste danslärare, och försökte lura med mig på en workshop hon ska hålla, och jag blev faktiskt frestad. Tant Anna kanske ska knuffa sig in mellan 18-åringarna ändå, i alla fall för ett par timmar. Jag saknar verkligen vansinnesöset från Afrostreeten jag gick för Sara förut, även om jag alltid var lite efter.

Politik är kärlek, eller tvärtom...

Apropå att allt är politik, så har jag fnittrat en lång stund åt Katrine Kielos roliga gestaltning i Fokus av förhållandet mellan den borgerliga regeringen och den svenska väljarkåren som ett engångsligg. Och relationspsykologin som förklarar varför folket gjorde slut med (s)...
Det förklarar en del, det gör det. Hehe. Familjeterapi kanske vore något?
Hittade den via Ali Esbati.

Tala klarspråk

Föräldramöte i skolan, och man får höra mycket märkligt på föräldramöten nuförtiden.
Som att skolan nu plötsligt ska spara 30 procent. TRETTIO PROCENT. På hela budgeten. Herrejösses. Det var ju inte direkt så att de kastade pengar efter ungarna innan.
Och att den högt uppskattade ungdomsverksamheten troligen läggs ner.
Och att lärarna har fått signaler från ledningen om att det är viktigt att det blir bra resultat på de nationella proven som alla femteklassarna nu ska traggla sig igenom i flera veckor - alltså viktigt för SKOLAN. För resultaten kommer att offentliggöras och läggas ut här och där och jämföras med andra skolors, och nu när man kan välja skola fritt så...
Det sas en hel del om vilket stöd för undervisningen proven är, att det hjälper lärarna att ge rätt stöd i sexan. Det lät ju bra. Sen sas det en del om oro och stress inför proven också. Det lät inte bra. Även om det inte handlar om få personliga betyg efter provresultaten (ännu, är det väl bäst att tillägga, i dessa tider) så kommer ju stressen och pressen någonstans ifrån.
Sen var det lite annat missnöje, som det alltid är på föräldramöten. Och så frågar någon en lärare om det inte är så att personalen har tappat gnistan, en öppen undran som jag kunde ställa mig bakom, för det känns annorlunda än för bara något år sedan.
Och då säger läraren: Det börjar märkas nu att vi har en borgerlig regering och kommunledning.
Och då blir flera föräldrar som suttit och ojat sig om besparingar och nedskärningar och resultatpress upprörda - för herregud, människan pratar ju POLITIK.
Som om det någonsin handlade om något annat...

Det är så roligt med kloka människor

Mitt i smetiga kletiga mediaströmmen kan man ändå göra tankefynd.
Som Suzanne Osten till exempel, i SvD idag.
Att föra in ålder i queerbegreppet - så fiffigt. Finns det något mer provocerande idag än rynkiga sladdriga kroppar som känner lust? Nej, tänkte väl det.
För övrigt lät det spännande med kungen som inte vill kriga, jag får nog släpa mig iväg till Unga Klara och pjäsen om Edvard den andre när det blir dags.

Avslöjande öron

Stora dottern har fyllt på med ny musik i min mp3.
Jag hoppar irriterat mellan låtarna, ballader ballader överallt, har inte ro att lyssna även om de är fina, vill ha något annat...
Och sedan inser jag vilket tydligt stresstecken det är, att jag inte står ut med det långsamma, att jag vill gå fort fort och argt argt, och då stämmer inte musiken.
Så sen lyssnar jag på sorgsna gitarrer och långsamma pianon en bra stund, och låter sorgsenheten hinna ikapp.
Vi får närmast perfekta semlor efter middagen (se Matbloggen) så allt är ändå inte elände minsann.

Det svarta molnets attraktionskraft

På kvällens hundpromenad blir jag attackerad av en ung och troligtvis inte helt balanserad man. Jag ser honom först i högljutt samspråk med en annan hundägare. Något i situationen verkar lite märkligt, men jag funderar inte så mycket på det. Men så går han ikapp oss, börjar klappa min hund fast jag försöker undvika det (vi tränar på att inte alltid hoppa upp på varenda människa som passerar) och börjar sedan förklara hundens sanna väsen för mig, och hur fel jag gör i allt. Typ.
När jag inte längre orkar höra på försöker jag lite fint avrunda med att jag inte har tid och ork att diskutera mer, och gå därifrån. Det slutar med att han står och skriker länge efteråt att jag är en fegis och att jag har dåligt samvete för att jag är en så usel hundägare (och troligtvis människa också).
Pust. Han behövde säkert någon att prata med, men vad jag hade behövt var en rask promenad i tystnad för att tömma huvudet och klara tankarna.
Och detta är min tes i kväll: det är just när man är om svagast och har minst försvar som man drar på sig de hel- eller halvgalna utåtagerande typerna. Just när man som mest behöver få vara ifred.
För det var en så eländig dag - en dov och sorgsen stämning efter två långa tunga telefonsamtal sent i går, galet stressigt och samtidigt frustrerande på jobbet, där jag glömde minst en sak jag borde ha gjort idag, telefonbråk med trilskande barn som fick mig att känna mig som en usel förälder, ett försök att åka och träna efter jobbet som fick ett tvärt slut när det trilskande barnet ringde och hade låst sig ute (och hunden inne).... Ingen befriande och upplyftande träning alltså, och jag hade verkligen behövt den där hundpromenaden i lugn och ro.
I stället fick jag ett mail om ännu ett föräldramöte som jag måste försöka pressa in i en redan alltför späckad vecka.
Så håller det på. Och den sorgsna stämningen hänger kvar. Det är då galningarna kommer...

Revolutionen börjar bli alltmer nödvändig

Vi såg det komma, men ville inte riktigt tro det.
Nu är det sagt, i DN:
Tanken är att med stigande hyror ska merparten av de köande lämna kön, i takt med att de inser att de inte har råd att bo i de mest attraktiva områdena.
Det mest attraktiva områdena vi talar om här är alltså HELA innerstaden, och MÅNGA närförorter.
Och vi som redan bor i innerstaden då, och som inte kommer att ha råd att betala de där fantasihyrorna? Vad är det vi ska inse?
Jo, att vi inte är önskvärda här längre.
(Däremot vill moderaterna gärna att jag, när jag är deporterad till en avlägsen förort, som ensamstående mamma ska ha råd att skjutsa mina ungar i bil kors och tvärs genom staden. Då ömmar samvetet minsann, och billtullarna är diskriminerande. Men bo här, det ska jag inte.)
Jag är inte lågavlönad. Jag är rejält trångbodd enligt de flesta normer, och har varken charmig sekelskifteslägenhet, kakelugnar eller kulturkvartersutsikt. Trots mitt medelklassjobb med medelklasslön kvalar jag alltså inte in bland önskvärda innerstadsbor, eftersom jag är ensamstående förälder.
Hur pass önskvärda de som tjänar mindre än mig är, det ska vi väl inte tala om...

Vuxendagis

Har varit på konferens ett par dagar. Konferenser är märkliga saker.
Vuxna människor som ena stunden sitter i små pannrynkade lågröstade grupper, djupt koncentrerade över sina laptopar, diskuterandes Viktiga Saker.
För att i nästa stund irra runt på konferenshotellet som förvirrade förskolebarn, letandes efter gruppledare som tvingas lösa de minsta av problem åt människor som plötsligt knappt ens kan hålla sitt rumsnummer i huvudet, och som måste lotsas till diverse märkliga gruppaktiviteter.
Och så avslutas dagarna med hejdlöst drickande, snattande av barskåpssprit och människor som Inte Vill Sova utan för ett himla liv klockan 4 på natten...
Håhå jaja. Jag är en gnällkärring ibland, jag vet. Men jag har nog sett det där ett par gånger för mycket nu.
Hann i alla fall med ett par promenader bland rykande sanddyner och skummande fräsande vågor, att få titta på det stora havet var ändå något av en kompensation.
Nu bakar jag bröd. Det känns mer verkligt.