Det svarta molnets attraktionskraft

På kvällens hundpromenad blir jag attackerad av en ung och troligtvis inte helt balanserad man. Jag ser honom först i högljutt samspråk med en annan hundägare. Något i situationen verkar lite märkligt, men jag funderar inte så mycket på det. Men så går han ikapp oss, börjar klappa min hund fast jag försöker undvika det (vi tränar på att inte alltid hoppa upp på varenda människa som passerar) och börjar sedan förklara hundens sanna väsen för mig, och hur fel jag gör i allt. Typ.
När jag inte längre orkar höra på försöker jag lite fint avrunda med att jag inte har tid och ork att diskutera mer, och gå därifrån. Det slutar med att han står och skriker länge efteråt att jag är en fegis och att jag har dåligt samvete för att jag är en så usel hundägare (och troligtvis människa också).
Pust. Han behövde säkert någon att prata med, men vad jag hade behövt var en rask promenad i tystnad för att tömma huvudet och klara tankarna.
Och detta är min tes i kväll: det är just när man är om svagast och har minst försvar som man drar på sig de hel- eller halvgalna utåtagerande typerna. Just när man som mest behöver få vara ifred.
För det var en så eländig dag - en dov och sorgsen stämning efter två långa tunga telefonsamtal sent i går, galet stressigt och samtidigt frustrerande på jobbet, där jag glömde minst en sak jag borde ha gjort idag, telefonbråk med trilskande barn som fick mig att känna mig som en usel förälder, ett försök att åka och träna efter jobbet som fick ett tvärt slut när det trilskande barnet ringde och hade låst sig ute (och hunden inne).... Ingen befriande och upplyftande träning alltså, och jag hade verkligen behövt den där hundpromenaden i lugn och ro.
I stället fick jag ett mail om ännu ett föräldramöte som jag måste försöka pressa in i en redan alltför späckad vecka.
Så håller det på. Och den sorgsna stämningen hänger kvar. Det är då galningarna kommer...