Jag – ett kontrollfreak

Jag har ett överdrivet kontrollbehov. Det är alla överens om, läkare, terapeuter, kollegor och chefer, familj...
Om jag bara slutade tro att jag måste fixa allt själv så skulle livet bli så mycket enklare.
Ha.
Jag gör små försök ibland. Nu senast föreslog stora dottern, alldeles självmant, att hon skulle fixa biljetter åt oss till Nick Cave i maj. Bra, jag hade så himla mycket att hålla i huvudet just då, så jag litade på att hon skulle ordna det.
Sedan utspelas följande, inte helt oväntade scenario:
Mamman, som väntat ett bra tag och börjar bli lite orolig: Har du kollat när biljetterna släpps?
Dottern: Nej, men det är lugnt än. Det dröjer säkert.
Mamman, efter att ha väntat flera veckor till och försökt låta bli att tjata: Har du kollat Nick Cave?
Dottern: Nej, men det är lugnt än.
Osv, ett par gånger till.
Sen kollar jag själv. Då är det slutsålt redan.
Nu skäms hon och ska försöka fixa det ändå, men för första gången sedan jag upptäckte Nick Cave i mitten av 80-talet missar jag antagligen en spelning här.
Fan.
Om någon till äventyrs har två, eller rentav en, biljett över att sälja till Globens Annex den 17 maj – tipsa mig, please!
(Sen måste jag ju faktiskt säga att numera fixar stora dottern både det ena och det andra alldeles självständigt, så det så. Det var bara så typiskt att just det här gick åt fanders, det var faktiskt viktigt, för mig.)