Stora dottern har rehabiliterat sitt rykte som fixare och budat hem två Nick Cave-biljetter på Tradera. Vi ska väl inte ropa hej förrän biljetterna är i handen, men det verkar helt ok, om än dyrare än det hade behövt vara.
Nick Cave har kommit och gått som ett soundtrack till mitt liv ända sedan mitten på åttiotalet. Då var det kantiga vassa sånger om mördare och självmördare till Birthday Partys sylvassa gitarrer, som passade fint till mitt då svarta hår, taggtrådsörhängen och tungsinta grubblerier. Numera är det mest stillsammare pianotassande sånger om det komplicerade förhållandet till en gud som kanske eller kanske inte finns, och medelålderns lätt resignerade kärlek, och det är som vi har åldrats ihop, Nick och jag. Eller åtminstone samtidig.
Japp, det ska bli kul att höra honom med dottern, det ska det verkligen, annars är det mest hon som delar sin musik med mig.
Annars har dimman legat tät över Södermalm mest hela dagen, på Zinken sjunger bandypubliken och i Tanto smyger hundarna i buskarna och letar harar. Ännu en dag i den värld vi har att leva i, och förutom att jag retar mig på alla bilarna som fortfarande envisas med att köra omkring som om det inget betydde, så vore det synd att klaga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar