Människans bästa vän

Det är verkligen som det sägs - man träffar folk när man har hund.
Jag tror aldrig jag småpratat så mycket med människor jag inte vet namnet på i hela mitt liv som jag gjort de senaste två åren, inte ens när jag satt i konsumkassan.
Hundägarna är ett spretigt släkte, allt ifrån de väldiciplinerade brukshundskvinnorna med sina följsamma rottweilers över den stilige mannen i märkesvintagerock med sin dotters svarta snygging till godistanterna (som bjuder alla hundar på godis om man inte stoppar dem) med sina små gläfsiga dvärschnauzrar... och allt däremellan.
De flesta är lika sina hundar, eller tvärt om, och man lär sig mycket av att höra andra prata hund, eller bara se hur de gör.
Och jag är rätt förtjust i det där opretentiösa umgänget medan hundarna rusar omkring. Det blir mycket hundprat såklart, en hel del väder och vind, men jag har också trasslat in mig i livliga diskussioner om feminism och klimat, och fått höra spännande stories ur männsikors liv.
Jag vet knappt namnet på någon av dem, eller vad de jobbar med, eller om de har familj.... men jag vet vad deras hundar heter!
Och vi morsar glatt och självklart nästa morgon också.