När stora dottern gick på högstadiet såldes rosor på hennes skola på Alla hjärtans dag. Jag tror att det var elevrådet eller något liknande som arrangerade, med skolans goda minne. Ungarna fick beställa rosor till andra ungar för rätt mycket pengar, och sedan delades blommorna ut i klassrummen under stort ståhej.
Fatta vilken ångest för de ungar som satt där och inte fick en enda blomma! Jag mår nästan fysiskt illa när jag tänker på det. Har sett en hel del cyniska kommentarer i tidningar och på webben idag, i stil med att "de som inte är populära vet ändå om det" eller " barn måste lära sig att livet inte är rättvist".
För mig kan en sådan inställning inte förklaras med annat än en rejäl empatistörning.
Så det gläder mig att vissa skolor har satt stopp. Livet är inte rättvist, men sådana saker ska aldrig aldrig sanktioneras av skolan och vuxenvärlden.
Här köps inga presenter heller. Jag vill verkligen inte delta i det där kommersiella racet. Hade ungarna varit här kanske jag hade köpt en liten god chokladbit. Kanske.
Fast hunden fick ett torkat grisöra i morse, räknas det som Valentin-uppvaktning? Han blev i alla fall väldigt glad.
Om jag försöker föreställa mig en scen där en man uppvaktar mig med ett Valentin-kit så börjar jag nästan fnittra, tror inte jag skulle kunna hantera det på ett värdigt sätt. Jag tycker mycket om blommor, jag älskar att få blommor, men just idag avstår jag gärna.
Och hejar lite på Lisa Magnusson, som har ett och annat gott råd att dela ut.
Men om folk verkligen menade allvar med alla hjärtans dag, om det handlade om att deras hjärtan höll på att sprängas av kärlek, varför väntar de då med att förklara den kärleken just tills ICA rear ut äckliga gelehallon i hjärtformade askar av hårdplast?
Go for it, Lisa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar