2008 är snart slut

Några bra saker under 2008:

Roligast: Klungan, i måndags kväll på Södra teatern. Minst 75 procent av alla skratt jag skrattat under året, de kom under två timmar med Klungan. Första repliken var ungefär såhär:
"Jag har slutat försöka öppna mig för mina känslor. Min smärttröskel är alldeles för låg."
Om jag hade de fysiska förutsättningarna skulle jag börja odla ett rejält skägg direkt.

Bästa konserten: Nick Cave på Globenannexet i våras. Nu har jag inte varit på så himla många konserter direkt i år, men Nick Cave är alltid bäst, och då var han ovanligt mycket bäst dessutom.

Bästa scenframträdandet i övrigt: Bruno K Öijer på Södra Teatern. Fantastiskt. Så mycket kärlek i salongen.

Bästa simturen: I 22-gradigt vatten på sommarön, ett par kilometer i öppen sjö och mot sjöbrisen. Jisses vad trött jag efteråt.

Bästa naturupplevelsen: På skidor från Låktatjåkko fjällstation ner till Björkliden, en strålande februaridag med blå himmel och gnistrande snö. Offpist nerför orörda sluttningar, däremellan en hel del stakande, med bara vita fjälltoppar runt om så långt ögat nådde, och inte en människa.

Bästa läsupplevelsen: Jag hade med två böcker på semestern i somras, Lars Noréns dagbok och Martina Lowdens "Allt". Naturligtvis lade Lars beslag på hela semestern och lite till, så Allt (som jag redan hade väntat ett år med att ta tag i) blev liggande till senare på hösten. En klar felprioritering. Det var länge sedan jag sakta men säkert blev så uppslukad, och inspirerad, av en bok.

Bästa TV-serien: John från Cincinatti. Twin Peaks goes surfing, för 2000-talet. Och nu fick jag den i dvd-box som julklapp av stora dottern, hurra!

Bästa fyndet: Nästan en liter jättefina gula kantareller. Och det var första gången i mitt liv jag hittade svamp alldeles själv.

Trista livet

Jo, det har varit lite skakigt ett tag, och idag krackade det rejält. Utlösande faktor: jävla virusskyddet på datorn. I flera dagar har jag försökt utföra det begärda förnyelsen av prenumerationen, men trots att jag klickar ja och amen på allt och har uppgett fungerande kontonummer så går det bara inte. "Utfördes inte" säger datorn bara, och jävla supporten är bara en förrädisk webbsida utan svar på mina frågor och utan mailadresser eller telefonnummer, bara en loop av faq-ar som inte besvarar mina frågor. Idag lyste varningen röd, inget virusskydd längre, så jag gick till affären där jag köpte datorn för två år sedan och bad om hjälp. Killen jag pratade med tyckte jag skulle köpa uppgraderingen på cd i stället och installera, det var bara att stoppa in den och följa instruktionen, mata in koden som följde med när det krävdes.
Så det gjorde jag, för 699 kronor, och halvvägs in i installationen slutade skiten att fungera, bara stängde av sig själv, jag fick aldrig uppge den där koden. Jag försökte flera gånger till , olika varianter, samma resultat. Så nu har jag fortfarande inget virusskydd men 699 kronor mindre.
Och då brast det. Ett problem till att lösa, nu orkar jag inte mer. Jag hade gått upp hyfsat tidigt och gått två långa bra hundpromenader med både lösspringande, lydnadsträning och bollkastande. Jag hade fixat middag och dammsugit, och kammat, kloklippt och trimmat hunden, och åkt in till city och löst några julklappsbestyr på ett bra sätt. Skulle bara fixa datorn, och sedan diska och packa och tvätta och bada och slå in några paket.
Nu krackade alltså allt och jag klarade inte att göra något. Bara försöka blocka bort allt som kom krypande. Först sträckläste jag ut en impulsfyndad bok, Allt är bara bra,tack av Moa Herngren. Och det var så otäckt mycket mitt liv med barnens pappa (och för den delen, innan också) förutom psykosen på slutet, och att det tog mig hela 11 år att ta mig samman och dra. Men annars, samma mekanismer, samma kämpande och samma blundande för elände. Så ångesten blev såklart bara värre, och sedan har jag bara legat franför tv:n som jag inte tittat på och försökt döva hjärnan med fåniga spel på jobbdatorn, som jag märkligt nog lyckades koppla upp.
Och det är så klart inget livshotande med den virusoskyddade pc:n, jag måste bara hitta någon som kan hjälpa mig att installera skiten. Men det knäcker mig.
Så jag inser att jag redan innan idag var långt ute på kanten av vad jag förmår och vinglade, om bara ett problem till att lösa känns som en sån katastrof. Att jag antagligen har närmat mig branten ett bra tag nu. Been there, done that, och jag vet att det bara är att kravla tillbaka igen.
Det blir antagligen jättebra att åka till landet en vecka. Fast jag har inte packat och inte kollat igenom det jag borde, och nu är jag för trött, och i morgon åker vi, och datorjäveln kommer att hänga som ett mörkt moln över min avkopplingsjul. För att jag inte förmår stänga av och sortera och låta bli att bli överväldigad av det jag inte klarar av att lösa direkt.
Det blir ju bättre, det blir det alltid, och jag kommer att lösa också detta problem, och alla andra, till slut, det vet jag ju. Men fan vad jobbigt det är ibland, livet. Och fan vad ensamt det känns ibland.

På plattformen, Slussen, onsdag eftermiddag

"Tåg mot Ropsten kommer in när som helst".
Är det egentligen ett förtroendeingivande utrop på en tunnelbanestation?

Sminkblogg

Idag såg jag solen på väg till jobbet. Solen. Jag undrade lite vad det var som lyste först, innan jag kom ihåg.
Sedan blev jag sminkad av ett proffs, inför en plåtning till en jobb-bild. Fantastiskt. Jag fattar nästan varför många kvinnor sminkar sig så mycket. Själv kör jag lite mascara, möjligen en ögonpenna lite hej och hå, och kanske läppglans om jag orkar.
Nu - ett annat betydligt bättre jag tittade fram. Det var till och med roligt att bli fotad, något som jag annars avskyr. Har bara sett bilderna i kameran ännu, men det kändes helt ok.
Fast det tog en halvtimme minst, och det var krämer och skuggor i en mängd färger, och penslar och pennor och gudvetallt. Och något mystiskt pulver i håret. Jag skulle aldrig kunna upprepa ens hälften av det.
Man borde väl ha gått ut och raggat ikväll, för en gångs skull. Men jag och hunden var på en mysig men väldigt tjejig glöggkväll. De enda männen var en tvååring och hans far, som är tillsammans med värdinnan. Och så hunden då.

Pyssel

Man hinner inte allt. Men vi har i helgen bakat pepparkakor och dekorerat dem med kristyr, bakat lussekatter, köpt och pyntat enris, gjort knäck och chokladdoppade dadlar fyllda med mandelmassa och pistagenötter.
Och jag har varit på trevlig glöggfest, dansat modern dans och skurat under badkaret och bakom tvättmaskinen (äckel äckel). Därtill hundpromenaderna, pälsvård och lite städning. Inte illa för en helg, även om jag i vanlig ordning inte hann allt jag hade tänkt.
Med pepparkakorna var det så här:
På fredagkvällen bakade vi en 4-5 plåtar och dekorerade rätt många av dem, en stor och en lite mindre bricka full. Eftersom det var andra gången började vi få lite snits på kristyrspritsandet, och framför allt elefanterna blev riktigt snygga.
Kristyr behöver tid för att stelna, så brickorna fick stå framme. På köksbordet. Och sen gick jag och la mig, utan en tanke.
Så dumt så dumt.
På morgonen fanns fyra pepparkakor kvar på brickorna. Fyra stycken. Lilla vovven var alldeles extra insmickrande glad när jag klev upp, som om han anade att det kanske inte var helt okej ändå.
Tja, lyckas man inte uppfostra en hund att låta bli att knycka mat, och inte heller lyckas komma ihåg att plocka undan pepparkakor med sockerkristyr, då får man skylla sig själv. Det gick inte ens att skälla på honom, brottet var ju redan avklarat när jag vaknade.
Nåväl, vi hade mer pepparkaksdeg i kylen, och mer florsocker till kristyr, så vi bakade nya. Och elefanterna blev nästan ännu snyggare den här gången.

Det mörknar

Det känns som det har regnat dygnet runt i en vecka. Varje morgon på hundpromenaden, om jag lyckats gå ut en stund på lunchen, varje kvällspromenad. Det är så man vill gråta.
Mörkare och mörkare, och det här är dagens viktigaste text. Och Åsa Linderborg är en rakryggad människa.

Att resa sig upp och vara lätt

Vikarie på den moderna dansen, vi gör balansövningar, försöker känna hur man anstränger sig mer när man är lite ur balans, försöker hitta hur man balanserar i stället för att anstränga sig.
Och emellanåt fungerar det, reser mig från golvet i ett enda svep, utan ansträngning, så lätt.
Så tänker jag på hur jag annars kämpar med kroppen. Det går nog om jag tar i mer, hittar mer kraft, försöker orka mer, kämpa hårdare. Alltid.
Och sen tänker jag på insikter från de senaste årens terapi - allt kämpande i livet, att jag alltid tror att jag tar i för lite, att livet nog ska fungera bättre bli lite bättre bara jag tar i mer.
Ingen balans där heller.
Och sen börjar jag nästan gråta, mitt på golvet.
Drömde jobbdrömmar i natt också. Nu ligger jag med jobbdatorn i knät framför tv:n och försöker låta bli att jobba. Jag kommer nog att låta bli nu, eftersom jag redan legat och jobbläst i över en timme. Men det kommer inte att lämna mig ifred.

Here we go again

Ska man ropa hurra nu alltså? När räntan sjunker?
Intressant hur perspektivet förflyttas - plötsligt är jag bostadsrättsägare och låntagare, och ränteläget märks direkt på min ekonomi. Och jag bryr mig. Det gör jag ju.
Fast någon revolutionerande skillnad blir det inte direkt. Och antagligen borde jag väl börja amortera i stället.
Annars är det lite stressvarning nu. I natt drömde jag att jag skulle göra en långresa och totalt hade glömt att packa. Resvännen ringde på dörren, det var dags att åka, tåget eller flyget skulle gå snart... och jag hade inte packat någonting alls. Och jag hade typ en minut på mig. Och bara yrde runt och hittade ingenting, och det var alldeles omöjligt att klara.
En riktigt övertydlig varningsklockedröm - det är lite för mycket på en gång på jobbet nu. Obehagskänslan av att tappa kontrollen börjar krypa uppför ryggen, har jag glömt något? vad har jag glömt? vågar inte riktig tänka efter för vad händer om jag har glömt?
Inte bra. Jag har varit i den där gropen en gång, och jag vill inte trilla ner igen.

Lågkonjunktur

På två dagar hör jag två gånger på tunnelbanan hur relativt unga och välklädda män diskuterar varsel och uppsägningar i sin närhet.
Första gången handlar det om it-konsulter, andra gången om affärsjurister.
Det är minsann inte bara en bilbyggarkris det här...

Mitt liv som konsument --och mamma

Så trist så trist att snön försvann. Försöker jobba upp lite adventsstämning ändå.
Dagens inköp:
Julkaffe, kryddat med kardemumma och apelsin. Nymalet.
Adventsté - rooibos med saffran och apelsin.
Starkvinsglögg.
Har inte provsmakat något av dem ännu. Men vi har gjort en pepparkaksdeg i kväll, den vilar nu i kylen. Inga färdigköpta degar över min tröskel inte.
I morgon ska jag gå på fest. Det händer inte så ofta. Annat är det med lilla dottern, nästa helg är hon bjuden på tre fester. Samtidigt. Detta är nu ett stort bekymmer.
Sådana bekymmer behöver jag i alla fall inte brottas med.

Perspektiv på tillvaron

Något händer som för ett ögonblick får svensken att lyfta näsan från den egna situationen (blir bensinen dyrare så jag inte kan åka så mycket bil som jag vill? kan jag köpa fler julklappar än förra året?) .

Politiskt kaos och extremt spänt läge i Thailand, och SvD sammanfattar på ettan:
I ab surar svenskarna över sina ryggsäckar på flygplatsen. Läget är fruktansvärt, ty "Vi får ingen information".
Ja, det gäller att ha klart för sig vad som är viktigt här i världen.

Inga sockor

Jag är en knapp som inte har någon kofta.
Jag försöker köpa raggsockor på lunchen, men det går inte. Jag köper långa grå knästrumpor i stället.
Min hjärna vill inte arbeta idag.
Och snön ligger vit och vaken.

Vitt

Jaa. Mera snö.
Sluta inte! Snöa snöa snöa.
Jag vill komma bort i ett SNÖKAOS!

Bruno K Öijer och snö

En tung helg slutar med ett varmt leende. Stora dottern och jag såg Bruno K Öijer på Södra Teatern. Alla fina orden, och han var så fin. Jag satt och mindes förra gången, det kan ha varit 1984 (eller, 85 kanske?), på Kapsylen. Han hade skrynklig vit kostym och var så intensiv att det brändes.
Nu var det lugnare, år som gått och innerlighet, lite som dikterna, dom nya i en lite lugnare andning och en annan klarhet.
Men orden är samma, lika tunga och vackra och vassa.
Ja, det var så fint så fint, och salongen bubblade av kärlek.
Fint slut på en tung helg. Började redan på fredagsmorgonen med rejäl vrede (tja, jag hade skäl att vara kritisk, men kanske inte att bli så förbannad) som övergick i depression och framåt kvällen i rejäl ångest. Lördagen räddades av snön, både jag och lilla vovven blev glatt överraskade på morgonen, allt var vitt. Vovven fnyste sig fram till parken med nosen nerborrad i snön. Sen hängde vi länge i Tanto med hundkompisar och deras människor, alla hundar var glada och rusade runt i galna varv då och då. Men annars låg jag lågt.
Och, ja. Pms var ordet, sa Bull. Det blir faktiskt bara värre med åren, jag får nog göra allvar av det där med att testa någon sorts naturmedel eller så, det här är bara för jobbigt. Det måste vara hälsofarligt att bli så sänkt.
Men strålande poesi, snö och glada hundar hjälper också. Och dans.

Ibland känns det som om man gjort en hastig tidsresa

Som när jag läser om Ryanairs käcke vd Michael O’Leary.
Han ska erbjuda "beds and blowjobs" på företagets nya förstaklass-satsning.
Fast det där med blowjobs var visst bara en symbol för lyx.
Det här skulle man kunna skriva en hel del om. Eller också inte. Kanske det räcker med att konstatera att det numera finns fler skäl än man egentligen behöver att bojkotta Ryanair.
Men, allvarligt – är det fler än jag som är lite tagna av hur något sånt här ens kan förekomma i en hyfsat modern tid? Det känns som att vara förflyttad till tidigt 60-tal...

Just innan jag ska tänka på avståndet

Det har sin särskilda charm när det automatiska stationsuppropandet i tunnelbanan kommer i otakt.
I morse: tåget är på väg in till Slussen, rösten säger "nästa Vårby gård".
Det lilla tomrum som öppnas inuti, den lilla blankheten i allas ögon.
Den lilla stund när vi undrar vad som är verkligheten. Det vi ser eller det vi hör.

Små steg för mänskligheten

Det kan vara svårt att få syn på sin egen utveckling. Men det har varit en del motgångar den senaste tiden, och kanske kanske är det ändå så att jag lyckats hantera dem på ett nytt och bättre sätt. Inte trilla omkull, inte lamslås, inte svepas med i panik... Utan bli arg och trött och orolig och besviken, med proportionerna hyfsat i behåll.
Kanske kanske har jag ändå lyckats lära mig en del under de senaste årens vedermödor.
Kanske går det att förändra sitt sätt att vara.
Hoppas det.
Ett till steg: Jag har alldeles själv lyckats byta kontakt på en taklampa. Skruvat i elsladdar. Alldeles själv. Möjligen ett myrsteg för mänskligheten, men ett rejält kliv för mig, jag är patetiskt rädd för allt strömförande.
Och så lite matblogg: Morotssoppa på en hackad lök och en hackad vitlöksklyfta frästa i lite olivolja, två morötter i skivor, 5 dl grönsaksbuljong (vatten+fond utan smakförstärkare), salt och svartpeppar. Kokad, mixad och uppäten tillsammans med mackor med ruccola, avocado, grovsalt och peppar.
Sen var jag tvärmätt.
Och när jag äntligen kom ut på hundkvällspromenaden hade det slutat regna, bara blåsten, mörkret och kylan var kvar. Alltid något.

Konsten och kapitalet

Ingen har väl glömt de alltför "friska fläktar" som allas vår Johan S v H fladdrade in med i Kulturrådet? Lite väl mycket entreprenörsanda där, kanske, eller vad det nu var.
Men sen var alla med kulturminister Adelsohn i spetsen så stolta och så glada, för nu hade man hittat den perfekte ersättaren. Färgfabrikens Jan Åman, bevars, som var en sån fin kille och så himla bra på att fixa fram pengar från näringslivet och prata entreprenörska. Precis vad det mossiga kulturlivet behöver.
Underhållande i dessa finanskraschdagar är då att läsa Martin Aagårds sedelärande historia på Aftonbladets kultursida idag. Så gick det när Åman, Carnegie, Maths O Sundqvist och Malcolm McLaren skulle stoppa fattigdomen i världen, skapa konsthändelser och bygga hippt mellan fjälltopparna. Entreprenörsanda minsann, och sen får skattebetalarna städa upp när det rasar, som alltid.
Martin Aagård är för övrigt nästan alltid mycket värd att läsa.

Musik, snuva och sånt

Veckan hittills:
- Diverse motgångar som nästan golvade mig en stund. Dubbla dåliga besked samma eftermiddag är på gränsen till vad jag klarar av.
+ Amadou & Mariam på Konserthuset, innerligt och svängigt, det är inte alla konserter man blir så svettig av, alla stod och dansade mellan stolsraderna på slutet.
- Förkylningen tillbaka, eller om det är en ny, snuvigt är det i alla fall.
+ Hunden pigg efter en oroande deppig period, men nu är den glada busiga spanielkillen tillbaka.
- Ohyggligt långrandig första extrastämma i den nybildade bostadsrättsföreningen, varför måste folk upprepa i det oändliga hur de känner och tycker om olika frågor, varför inte bara gå igenom argumenten och sen rösta? Seeeegt.
+ Afrostreet ikväll. Så nice. Mbalax är galet svårt, i alla fall vissa konstiga steg, men så kul!
Ja, så där håller det på, upp och ner...

Jag tänker på Idol-Lars

Trodde jag väl aldrig att jag skulle blogga om Idol...
Men nu när Lars har åkt ut ur programmet har han fastnat i mitt huvud i stället. Eller snarare, berättelsen om Idol-Lars har fastnat.
Berättelsen om den unge mannen som inte vill sälja sig för billigt, som går med i det breda kommersiella för att nå ut, men samtidigt vill behålla sin personlighet. Som vill kunna stå för det han gör, vill behålla ett visst mått av kvalité, som vill försöka utnyttja systemet utan att utnyttjas.
Och hur går det? Först blir han mobbad av juryn, sen av tv-tittarna, exit Lars.
När lilla dottern är här är Idol på, därför har jag lite koll. Såg iofs inte det avsnitt där han hade stora glasögon och trillade omkull, men däremot tolkningen av Smells like teen spirit. Som jag tyckte var riktigt fin, han försökte inte ens efterapa Kurt Cobains omkringfarande, stod bara still och la all intensitet i rösten, hela den magiska styrkan i låten, jag tyckte det fungerade.
Nu vet vi ju att det ända fram till finalen mest är mycket unga ungdomar som röstar, de var inte ens påtänkta när Kurt Cobain sköt sig, klart att de inte fattade. Dessutom är de för unga för att uppskatta orginalitet och personlighet, i den åldern vill man bara vara så lik alla andra som det bara går, skrika högst åt det som flest skriker åt, undvika att sticka ut till varje pris.
Men jag tänker på historien om Idol-Lars. Att den också kunde handla om att gå till jobbet varje dag och fundera på var gränsen går, hur långt man är beredd att gå för att få den där lönen. Hur mycket kan jag kompromissa med vem jag är, vad jag vill, vad jag tror på? Hur mycket skit kan jag ta, hur mycket skit kan jag producera?
Själv funderar jag nästan varje dag på det, på väg till Babylons hjärta där jag jobbar ihop till räntorna på lägenheten. Varje vardag i åtta år nu. Ständigt samma fråga.

Så sant som det är sagt

Anna Larsson skriver precis det som behöver sägas om föräldraledighet, jämställdhet och ekonomi i SvD. Läs det! Det är för mig obegripligt hur en enda tänkande människa kan argumentera emot något så glasklart.
Kom inte och gnäll sedan, män, om ni inte räknas som lika viktiga föräldrar när barnen blir större.
Kom inte och gnäll sedan, kvinnor, om ni inte har samma chans på arbetsmarknaden som männen, men däremot sämre ekonomi.
De enda som har rätt att gnälla är faktiskt barnen.
Och tack, Messerschmitt/Hemliga morsan för tipset!

Svårt att släppa taget

Nej, jag kunde inte riktigt släppa det där med Carl Hamilton och Halal-tv-tjejerna ändå. Jäkla internet, aldrig kommer man i säng när man börjar bloggsurfa...
Så nu måste jag bara länka till Nima Daryamadj som skriver en massa läsvärt i Nordic Dervish. Bland annat om att bara välja ortodoxa muslimska tjejer som programledare: Bra jobb SVT gjort för att skingra fördomar. SD lär ääälska detta. Tror han har en poäng där.
Där hittar jag också vidare till vad Pernilla Ouis skrivit i Expressen, bl a Hur hade vi reagerat om en person hade vägrat att ta i hand med hänvisning till något annat än kön? Om man istället hade hänvisat till etnicitet eller religion? "Jag hälsar inte på dig för att du är arab" eller "för att du är jude". Och med argumentationen att detta handlar om respekt för den andra parten! "Multikultidiskursen" tystar andra kritiska röster effektivt.
Läs henne! Jag tror att vi MÅSTE våga låta diskussionen bli lite mer komplicerad än ett enkelt för eller mot muslimer.

Nej men oj så gott det blev

Nej, jag orkar inte skriva något om USA-valet - utom om det fiffiga upplägget jag hörde på jobbet idag, en kollega som spelat pengar på McCain, "så blir jag glad hur det än går".
Nej, jag orkar inte formulera något mer om Halal-tv och handskakningar heller, trots att jag funderat hit och dit hela dagen - utom att förtydliga att jag minsann tycker att Hamilton hävde ur sig en massa dumt, men att det är att förenkla att bara slå bort hans reaktion med att han är dum i huvudet och rasistisk.
I stället blir det faktiskt lite matbloggning. För i kväll har jag gjort lammfärsdolmar i savojkål, kokade i tomatsås, och herreminje så gott det blev!
Dolmarna gjorde jag av savojkålsblad som kokats i ett par minuter för att mjukna. Fyllningen av kokt råris och lammfärs, smulad fetaost och bitar av svarta oliver.
Tomatsåsen av hackad gul lök och vitlök som frästes lätt i olivolja, Muttis körsbärstomater på burk, salt, peppar och färsk timjan.
Dolmarna kokade i knappt en halvtimme i såsen, och jag åt dem med mathavre.
Och jag är fortfarande tagen av hur gott det blev.
Jag som inte ens gillar kåldolmar...

Varför blev han så arg?

Efter allt förhandsrabalder var jag bara tvungen att titta på Halal-tv, lilla vovven fick vackert vänta en stund extra på kvällspromenaden.
Och, jaa, det känns lite som att halka omkring på nattgammal is det här. Man halkar, trampar snett och hamnar på djupt vatten hur man än gör...
Men mest funderar jag ändå på Carl Hamiltons ilska. Och då tänker jag att om jag vore en svensk man, som uppfattade mig själv som genusmedveten, jämställd och hyfsat fördomsfri, då skulle jag nog kanske också bli arg och sårad om en ung kvinna vägrade ta min utsträckta hand just därför att jag är man.
Som jag uppfattar vissa idéer inom islam, om att kvinnor ska täcka sig på vissa sätt och undvika att hälsa på män på andra, så handlar det egentligen inte om kvinnor utan om män. Om att män inte ska avledas från fromma tankar på gud, vilket de riskerar att göra om de utsätts för anblicken av ett kvinnligt hårstrå, eller råkar vidröra en kvinnas handflata. Därför ska kvinnor tjäna gud genom att inte utsätta män för frestelser.
Dels är det en mycket trist syn på kvinnor, som i första hand någon sorts irritationsfaktor som ska oskadliggöras.
Och dels är det en mycket trist syn på män, som viljelösa icke-tänkande slavar under sina könsdrifter.
Sedan tänker jag på en djupt troende muslimsk ung kvinna jag känner, som inte anser sig behöva bära slöja, och som aldrig skulle neka att ta en utsträckt hand. Nej, alla muslimska kvinnor gör verkligen inte samma tolkning av vad religionen kräver.
Pust, det är knepigt det här. Jag tror verkligen på att respekt är a och o, och kunskap om varandra. Att vi är många som behöver lära oss mer om islam, och andra religioner och sedvänjor med, för den delen. Men då kanske Halal-tv-tjejerna och andra med samma synsätt också måste sätta sig in i vad det symboliserar att inte ta en utsträckt hand, och fundera en gång till på om det är värt priset.
Programmet för övrigt då? Intressant att de ville diskutera klass, och jag trodde att det kanske skulle bli nya spännande ingångar på en gammal diskussion. Hur klassamhällets definitioner inte riktigt gäller längre. Men det försvann lite i förenklingar om lite pengar i icke-vita Alby och mycket pengar i vita Djursholm. Mer fokus på fördjupning där, och mindre på att undvika att skaka hand, så kunde det ha blivit ett riktigt bra program.

Ibland blir det bra

Det blev som ett skolexempel på fördelarna med att kompromissa.
Ledig dag med lilla dottern. Först följde hon högst motvilligt med mig till Liljevalchs och såg "Den stora färgexplosionen" med Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström. Och till sin stora förvåning (inte min, jag anade att hon skulle kunna gilla det om hon gav det en chans) tyckte hon att det var riktigt bra. Vi gick till och med tillbaka ett extra varv så hon kunde peka ut sina favoriter.
Sen hängde vi på Hötorgshallen ett bra tag, kollade rolig mat, åt, shoppade téer och shortbreads, drack espresso (jag)...
Och till sist följde jag motvilligt med på "Mamma Mia". Och hoppsan, den var ju riktigt bra! Det hade jag faktiskt inte trott att jag skulle tycka. Men Meryl Streep, jag säger bara det, Meryl Streep. Meryl äger.

Hur man tänker

Min yngsta dotter är en riktig dramaqueen. Allt som gör ont är snudd på dödligt, alla problem är oöverstigliga, allt som skulle kunna gå illa kommer garanterat att sluta med katastrof. Och hon låter världen veta om det.
Nu var det de nytagna hålen i öronen. När hon skulle byta örhängen för första gången är det svårt att få in det nya hänget i hålet. Det där minns jag, fast det var så länge sedan jag själv tog hål, att det tar ett bra tag innan de blir "stabila".
Vad gör då min dotter? Hon ringer mig, som är mitt uppe i en dansklass, och SKRIKER. Hon skriker och gråter så att telenätet nästan skär ihop, och jag får sitta en bra stund och försöka lugna, och sedan ila hem. Och hela kvällen går åt till att trösta och lugna och pilla i örhänget och försöka förklara att det är högst normalt och inte betyder att hålen kommer att växa igen eller att öronen kommer att trilla av.
Så går det någon vecka, och så brottas hon med hunden, och örat får en smäll, så att det börjar blöda lite.
Samma katastrofscenario igen, hon är den enda i hela världen som har problem med hål i öronen och det kommer aldrig någonsin att bli bra.
Vi pratar länge länge och jag försöker förklara något om positivt och negativt tänkande, om hur man bara förstör för sig själv och gör livet svårt genom katastroftankar, hur viktigt det är att styra om och se vad man kan göra åt problemen i stället för att grotta ner sig i dem. Jag vet inte om jag når fram.
Men mitt i detta slår det mig att det är insikter som det tagit mig halva livet att komma fram till. Hur många år som jag själv tumlat runt mellan väntande katastrofer. Vilket pris jag har betalat. Men också det positiva i att jag faktiskt, åtminstone ibland, lyckas tänka annorlunda nu.
Det går att förändras. Och lilla dottern har dessutom ett mycket bättre utgångsläge.
Och sedan minns jag hur jag själv gjorde när jag inte lyckades stoppa in det nya örhänget, den där första gången.
Hur jag oroade mig och grät i smyg och pillade och petade tills det gick, och hade ont i flera dagar efteråt men inte sa något till någon.
Och jag tänker att det är riktigt bra att hon skriker och gråter. Riktigt bra.

Dagens förklaring

Kultureliten förstår mig inte.
Thomas Bodström förklarar sina genomgående genomusla recensioner med att "kultureliten" har haft "konflikter" med honom när han var minister. Självklart fanns inget som helst samband med kvalitén på deckaren.
Men Thomas är inte den som viker ner sig, nej nej, han har skrivit en deckare till som kommer ut i vår.
Precis vad världen väntar på.

Så mycket smörja det pratas

Det här är bland det dummaste jag läst på länge.
Enligt en tveksam "trendexpert" skaffar vi hundar i stället för barn, eller i väntan på barn, och därför har marknaden för hundkläder, hundparfymer och andra sinnesrubbade hundpryttlar exploderat.
Sånt skitsnack. Jag har både barn och hund, och ingendera har jag skaffat för att köpa kläder till. Den som skaffar barn för att få shoppa barngrejor borde nog fundera på någon sorts docka i stället. Och den som vill klä av och på ett djur borde skaffa ett uppstoppat.
Har man skaffat en hund som behöver kläder på sig för att gå ut, då har man nog köpt fel sorts hund för det klimat man bor i.
Det är att visa respekt för hunden, att klä den i något snyggt i stället för i någon gammal trasa. Och ofta innebär klädköpet att hunden får lite mer uppmärksamhet, säger en hundpryttelförsäljare.
Om det kan jag bara säga en sak - i helvete.
Förhoppningsvis blir det omodernt med hundar snart, så att inte fler hundar behöver hamna hos sådana människor.
Att skaffa hund är ett åtagande som inte alls handlar om att pynta och måla klor, utan om att fostra, träna, aktivera, motionera, rasta i alla väder...
Det är krävande, jobbigt och alldeles underbart.
Det enda jag hoppas stämmer är att hundar snart blir välkomna på pubar och caféer, det vore toppen.
Men annars, allvarligt - den här lågkonjunkturen börjar kännas allt mer välkommen, kanske kan den skrämma vett i några urblåsta shoppingskallar.

Det är en sån lördag

Veckans förkylning vägrar släppa taget, kryper långsamt ner i luftrören, både snörvel och host.
Så det var ju tur i oturen att den där festen jag gärna hade gått på ikväll blev flyttad. Gick faktiskt långpromenad med hunden tidigare, men blev kallsvettig och rätt trött trots lugnt tempo, så det är tveksamt om det blir något dansande i morgon. Och det sociala umgänget inskränkte sig till ett par långa telefonsamtal, jag orkade inte ens gå och fika.
Inte tänker jag sitta här och hänga heller, nej nej, nu blir det varmt bad och ett grepp i bokhögen. Det där om att fortsätta göra slut, och om Konsum, och om feltajmade försök, det skriver jag i morgon. Kanske.

Dags att ge upp nu?

De senaste dagarna har det varit lite tragikomiskt att höra och läsa kristdemokrater. Sackredeus i Ekot i går, eller Elisabeth Sandlund i Dagen. Sackredeus talade om att alla måste visa respekt och samtala, men kära nån, kd har ju varit ensamma om sin ståndpunkt när det gäller könsneutral äktenskapslagstiftning hur länge som helst, homofoberna har redan visats mer hänsyn än de förtjänar.
Elisabeth Sandlund vill väcka opinion, lycka till säger jag. Ni har resten av alliansen emot er, ni har hela oppositionen emot er, ni har en stor majoritet av folket emot er. De enda ni möjligen har med er är sverigedemokraterna, och det sällskapet borde väl väcka till eftertanke? Eller inte, delad trångsynthet och fördömande av det som känns främmande är kanske också en sorts gemenskap.

Dagens samtidsobservation

Ur ett reklambladserbjudande från bokklubben Livsenergi:

Kund hos Kosmos - Universums beställningsservice uppfyller dina önskningar
av Bärbel Mohr
Lär dig hemligheten bakom hur du får alla dina önskningar uppfyllda genom att beställa dem direkt från universum! Ord pris 237:-

Kan det sägas tydligare?
Jisses.
Undrar om kosmos tar Visa?

Hur gammal är jag egentligen?

Jag har fått ett personligt adresserat erbjudande.
Om en prenumeration på Hemmets Journal.
Kan det bli mer gammal tant?
Mutter, mutter....
Kära Egmont förlag: Jag prenumererar på Filter, Arena och Ordfront. Det finns ett par andra tidningar jag skulle kunna tänka mig att prenumerera på också.
Hemmets Journal hör inte dit, och kommer inte att vara aktuell på de närmaste 50 åren. Eller aldrig.

Basic

Ibland är det enkelt.
Lilla dottern är härlig, hunden förtjusande. Jag träffar trevliga hundmänniskor på mogonpromenaden, promenerar ännu mer med dotter och hund i höstsolen, dansar modern dans, och bjuder vännen M på köttgryta som stått i lergryta i timmar i ugnen, och gott rödvin.
Skiter lite i vem som mobbar vem i något tv-program, eller vem som fick in flest hits i partiledardebatterna, eller allt sånt just nu.
Kampen går vidare, och vissa fajter ska man bara låta vara, men ibland är det faktiskt bara bra också.

Vargar och lamm

Dagens fråga kommer från Kerstin Ekman: Var kungen nykter när han pratade om vargen?
En annan relevant fråga: Är det inte dags att göra slut med monarkin nu, bums?
Det finns inget som helst vettigt skäl att bevara denna urtida totalt odemokratiska institution hursomhelst, oavsett vad kungligheterna hittar på.
Men får det vara hur låg nivå som helst på kungahuset? Jisses...
"det är bara att räkna på, om de är två nu, då blir de sju nästa år, och sen blir det bara ... om de hittar sina partners någonstans i skogen så exploderar det"
Tja, där tog de matematiska kunskaperna hastigt slut, men djupgående insikter i vargarnas kärleksliv och fortplantningsmönster fanns det tydligen hos majestätet.
Oj oj oj. Kan inte vara kul att vara informationsansvarig vid hovet inte.
Själv är jag inte helt säker på att han var full. Jag tror inte det behövs.
Men hur i hela friden kan någon normalt funtad människa försvara att vi fortfarande, 2008, har monarki i Sverige.

Ynk

Ibland spelar det ingen roll hur mycket man gör bra. Av allt jag hanterat på jobbet idag hanterade jag en sak mindre bra, och nu är det det enda som stannar kvar, som naggar och skaver och inte lämnar mig ifred.
Allt det andra saknar betydelse.
Försökte med yoga innan jag gick hem för att klara sinnet, men det blev snarast värre.
Känner mig som en klumpig okänslig trögtänkt idiot som bara snavar omkring och är onödig.
Enligt yogaläraren är det bra att sitta med fötterna ihop och huvudet långt nere mellan knäna när det är fullmåne, jag kanske borde sitta så hela kvällen.
I stället har jag lagat en överambitiös middag till mej själv och en halvsjuk unge som inte vill ha mat alls. Auberginer fyllda med köttfärs, trattkantareller, tomat, oliver och fetaost. Det ser i alla fall gott ut. Men det är inte klart ännu.

Kultur är kul

Jag kan inte riktigt släppa det där med Horace, märker jag. Hur så många som uppenbarligen inte har någon lust att skaffa sig någon bildning blir så provocerade av minsta antydan om att de faktiskt är, just det, obildade.
Som om någon som vägrar varje försök till fysisk ansträngning, medvetet väljer bort varje form av motion, skulle bli rasande om någon påstod att han eller hon riskerade att få dålig kondition.
Jag kan inte ett skit om fotboll, jag struntar i fotboll, och om någon påstår att jag är okunnig om fotboll så - jepp, det är jag.
Nog om det. Helgen har delvis gått i kulturens tecken. Först kom stora dottern förbi och vi pratade om litteratur och läsning i minst en timme, innan hon försvann iväg med min stora resväska. Nu är hon förhoppningsvis i New York, men eftersom hon hann slarva bort sin mobil innan vet jag inte. Inte heller om hon hann fixa någon ny, och vilket nummer den i så fall kan tänkas ha.
Det är bara att försöka låta bli att oroa sig, så nu försöker jag för fullt.
Vännen S och jag kom äntligen iväg till Bonniers konsthall sedan, och såg Ann-Sofie Sidéns installation om luckor i tyska sjukhus där man kan lämna barn. Fantastiskt bra. Djupt berörande, enormt skicklig gestaltning av separation och avstånd som växer, av skillnaden mellan varsamt men professionellt omhändertagande och kärleksfull personlig omsorg. Dessutom väckte den en massa konkreta frågor. Det krävdes fika med både starkt kaffe och sockriga bullar innan vi gav oss i kast med den kinesiska samtidskonsten, som var bitvis spännande, bitvis rolig, bitvis tankeväckande och bitvis rätt obegriplig. Bäst gillade jag fotona på seriehjältar i kinesisk vardag, och skrivbordet med beskurna föremål.
Sen åt vi middag hos mig och drack drinkar och spanade på människor i baren på Rival. Bra dag.
Idag har jag sovit länge, gått lång hundpromenad i höstsol, dansat modern dans, dammsugit och gjort aubergineröra, baba ganousch eller vad det nu heter, för första gången. Inte så illa det heller.

Att svära i kyrkan

Trött och ganska sliten efter en tuff vecka slöade jag lite hemma innan jobbet i morse, och lyssnade på P1.
Först blev jag arg. Ulf Adelsohn, numera styrelseordförande i SJ, lät förvånande nog mycket vettig när han förgäves försökte få infrastrukturminister Åsa Torstensson att förklara hur SJ ska fixa att dels köra de olönsamma tågsträckorna och dels konkurrera om de lönsamma. Eller om det verkligen är kundernas behov och önskningar att trafiken splittras upp på ett gäng olika operatörer på olika sträckor. På några minuter hade infrastrukturministern fyllt upp hela min dagskvot av hur mycket skitsnack jag tål att höra.
Sen var det dags för Horace, som inte är mannen som lägger fingrarna emellan. Och jag njöt för fulla drag när han glatt och muntert förklarade att svenskar missar möjligheterna till ett rikare liv genom att vara obildade och lata, och inte orka ta till sig bra litteratur.
– Man ska inte moralisera det är bara en iakttagelse man kan göra. Var och en väljer sitt eget helvete. Det är ingenting jag vill lägga mig i, sa Horace.
Det här kommer han såklart att få äta upp. Inte får man säga att den som inte tar sig längre än till seriesidan i lokaltidningen missar något viktigt i livet. Och man får absolut inte säga att människor är lata när de inte orkar läsa böcker. Lat är man när man inte orkar städa, gå till jobbet eller motionera. Men anstränga sig för att läsa något som inte slinker ner lättare än en mask i komposten? Nej hu, så hemskt. Kulturkofta! Snobb! Tönt! Nobelpriset till Liza Marklund, och förbjud böcker som har ord med fler meningar än tre, och konst är bara konst om man ser vad den föreställer och alla kan förstå, direkt, och bla bla bla…
Ja, så där kommer det att låta, i bloggar, kommentarer och kvällstidningar, vänta bara.
Emellanåt blir jag så enormt trött på det trivialas diktatur som lägger sig som en tung fuktig grå filt över allt i det här landet. Fast det är kanske lika illa på andra håll också.
Sen piggar jag upp mig lite med Jonas Thentes bokblogg. Säga vad man vill om Jonas Thente, men han lägger inte heller fingrarna emellan, och ibland är han bara för underbart rolig.
- Closeau? Ska det vara bättre än Astrid Lindgren va? VA? VA??
Fabbe, 32
Eller:
- Jean-Maria? Är det en såndär svart lesbisk hbt-person i år igen? Kan de aldrig ta någon vit, västerländsk man nån gång?
Selma, 55
Eller:
- Aha..säg ingenting... det är en såndär som skriver sånthär: dkrmitgjm,posdj,lfgolweoijf. Så satans typiskt dom där satans typiska snobbarna. Såhär: iuerufngisdjfosehnfhx... eller hur? Det får man pris för!
Nils, 49

Kvinnor som drömmer

Jag är hopplös på att lägga mig i tid på kvällarna. Fastnar nästan alltid framför datorn eller med näsan i en bok. Sover ständigt för lite och minns sällan drömmar.
Tur att det finns andra som minns. Annina Rabe halkar omkring på den kulturjournalistiska isen, och Lisa Magnusson åker taxi med Leif GW Persson. Underbart!

Dagens skadeglädje

Inte för att jag har någon vidare språkkänsla själv. Men det här är bara för kul:
Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner har sagt till en israelisk tidning att om iranierna hotar med kärnvapen så kommer Israel att sluka dem. Fast det blev lite tokigt, visade det sig, för ministern menade inte "eat", han menade "hit".
Uppsnappat hos Lisa Magnusson, som konstaterar:
"Ja så går det när en hel nation skolkar från engelsklektionerna för att deras eget språk ändå är så överlägset mycket bättre. Inte ens utrikesministern kan kommunicera ordentligt med omvärlden."

Jag tror jag gör slut

Det här är tydligen en tid för att avsluta långvariga relationer.
För det första håller jag på att byta bank, efter att ha haft samma sedan mitt första sommarjobb. (Iofs har själva banken bytt skepnad genom åren, pkbanken-nordbanken-nordea, men jag har varit trogen).
Och idag känns det som om beslutet som vuxit fram sedan i somras är fattat - jag gör slut med Konsum.
När jag flyttade hit för 10 år sedan var ett av glädjeämnena att få en ny närmaste mataffär. Jag hade bott granne med ett roddigt, trångt och otrevligt Vivo med uselt sortiment, nu kom jag närmare ett stort, luftigt och välsorterat Komsum, med bra sortiment av ekologiska produkter, och med svenska äpplen på höstarna.
Jag har dessutom nostalgiska band till Konsum. När jag var barn hjälpte jag mamma och pappa att klistra in konsumkvittona i en speciell bok som man sedan lämnade in för att få tillbaka återbäringen. Själv jobbade jag kvällar och helger på ett förortskonsum i början av 80-talet, och har varit medlem sedan dess.
Nöjd och belåten alltså, och jag har handlat så gott som allt där.
Men i våras började det. Plötsligt var en bit av affären avspärrad och mörklagd, någon sorts arbete pågick. Efter någon vecka dök det upp "Ursäkta, vi bygger om-skyltar", och jag tänkte att det håller väl på ett par veckor. Tji fick jag.
Våren tog slut, sommaren kom och gick, allt större delar av affären var avspärrad, och resten låg i halvmörker. Hyllor bytte plats, varor lika så, vissa försvann och kom aldrig tillbaka. Sortimentet krympte allt mer, och det lilla som fanns kvar kunde ofta inte ens personalen hitta.
Efter ett tag började tålamodet sina. Jag smet iväg till Ica, en bit längre bort, som byggde ut för något år sedan. Trots att det är en rätt hopplös lokal, trång och ologisk, så var det en överraskande trevlig bekantskap. Jättebra sortiment, massor av ekologiska produkter, fler sorters svenska äpplen än Konsum någonsin haft, dessutom glädjeämnen som närodlade bondbönor och fräscha trattkantareller. Kul grejor som Muttis tomater och några av de sällsynta ekologiska kycklingarna.
Det blev fler och fler besök. Jag skaffade Ica-kort.
Så försöker jag ge Konsum en ny chans. Nu, omkring fem månader efter att de började, verkar själva ombyggnaden vara klar. Men alla hyllor är fortfarande inte färdigmonterade, alla varor är inte på plats. Det är luftigare än någonsin, vilket iofs är trevligt, men det verkar som att en massa varor har försvunnit. Det är ju inte direkt i första hand för att få andas fritt som jag går in i en mataffär...
Något de däremot blivit färdiga med är att installera självbetjäningskassor. Man ska själv pipa sina varor och lyfta ner varje vara i sin kasse innan man tar nästa. Kan väl funka om man köpt mjölk, bröd och en tidning, inte särskilt rationellt om man plockat på sig mer än så. Personalen vägrar styvnackat att öppna någon av de gamla kassor som finns kvar, oavsett hur mycket folk har handlat, vi ska "lära oss".
Har man med sig en kasse, till exempel Konsums egen miljöskonsamma tygkasse, så fungerar inte automatiken och någon ur personalen måste komma och låsa upp systemet.
Men det gör inget, förklarar en ung konsumtjej för mig, för det kommer alltid att stå en kassavärd där.
Hej och hå. Jag har förståelse för att man måste rationalisera, och ett par frivilliga automatiska snabbkassor hade varit riktigt bra.
Men det här är bara dumt. Gubbar muttrar, tanter börjar nästan gråta, och jag är övertygad om att det inte bara är jag som funderar på att byta butik för gott.
Och hur tänker man när man håller butiken öppen och låter folk handla på en byggarbetsplats i nästan ett halvår, i stället för att stänga två veckor i juli, hyra in ett stort gäng som får ge järnet, och sedan öppna med buller och brak och en fräsch butik?
Klart som fan att alla tröttnar.
Så nu är det slut, Konsum.

Tre bra saker, bland många

Ditt och datt som piggat upp under en hård arbetsvecka:
* Alltid lika knivskarpa Åsa
* Livet, det stora och det lilla, inringat och upphittat i butiken
* Att dansa waacking. Även om det är hur svårt som helst för en människa nästan utan koordinationsförmåga.
Nu är det fredagskväll, och vi har nyss ätit kyckling och ugnsrostade rotfrukter och en massa choklad, vi har en kandelaber full av tända ljus, och jag har lite ekologisk rioja i ett glas, och hunden har ett märgben (oh, hundlycka) och lilla dottern tittar på Idol.
Inte så illa.

Så typiskt

Efter att ha levt rätt många år som vuxen utan andra skulder än måttliga studielån, som jag betalat tillbaka det mesta av, så köper jag för ett par veckor sedan min lägenhet när den omvandlas till bostadsrätt, efter en hel del moraliska kval.
Och vad kommer, som ett brev på posten? En jävla räntechock.
Så nu sitter jag här med två tredjedelar av det mastiga lånet i rörliga räntor, och oj vad de rör på sig... Det känns som om någon hånskrattar någonstans.
Fast jag tror faktiskt att det kommer att ordna upp sig på sikt, även om det blir dyrare än vad jag tänkt den närmaste tiden.
Jag tröstar mig med en dos Johan Ehrenberg. Utan att vara säker på att jag håller med om allt är det ändå skönt att det fortfarande finns människor som tänker utanför den nyliberala världsordningen.

Trött så trött

Jag önskar bara att någon skulle komma och sortera alla mina papper inför bankbesöket i morgon, och gå igenom alla andra papper och tidningar som täcker köksbordet. Och städa garderoben, som jag tänkt att jag borde i flera år nu. Och sortera och sälja/ge bort/slänga gamla kläder och prylar, och sälja gamla barngrejor på Blocket eller nåt, och frosta av frysen, och skura bakom spisen, och städa skafferiet, och dammsuga bokhyllorna, och trimma hunden, och ta bort sommarnagellacket från mina tånaglar (det lilla som är kvar), och och och...
Men det är det nog ingen som gör. Jävligt mycket är det på jobbet också.
Bra i alla fall att dansa, afrikanskt ikväll, så bra så bra. Och kära lilla dottern har bubblat i säng, och vackra vovven sover nedanför. Så vem är jag att klaga?

Den som ska vara fin får lida pin

Sviter av bokmässa:
* Blödande skavsår på båda hälarna.
* Stor trötthet, som fortfarande inte gått över, trots att jag var hemma redan igår.
* En stilig bokkasse med ett gäng, inte särskilt genomtänkta, bokinköp. Fast jag fick i alla fall med mig Bruno K Öijers senaste, till mässpris. Och ett gäng tidskrifter.
Det var fasligt jobbigt, men kul också. Mest jobb, och en del mingel och gratismat och öl i den fullsmockade baren på Park. Lite nya människor, lite gamla, några nygamla. Och skavsår, som sagt. Hur smart är det att bara ha sina nya stövlar med sig, inga reservskor? Det var kört redan på onsdagskvällen...

Mäss-stress

Snart dags att ila till tåget, och jag har ingen koll på något. Ska åka tilll Bokmässan i Göteborg och tokjobba i två dagar, sämre förberedd än någonsin. Fast lite kul ska det bli också. Eller mycket.
Just nu är största problemet att jag blir så galet åksjuk på X2000. Här är man så miljövänlig det bara går i sitt resande, och vad får man för det? Kraftigt illamående. Ynk.

Höstlycka

En helg på ön med barnen, hunden och mina föräldrar.
Höstliga promenader, släpande av ris, svampplockning, eld i kaminen, stjärnklar natt och traditionsenligt rummy-parti.
Det är sånt jag blir lycklig av.
Allra lyckligast var lilla vovven, som fick springa för egen tass nästan hela tiden. Springa springa springa, spåra spåra spåra, simma simma simma... Han somnade ovaggad, minst sagt.
Sådär en fem liter trattkantareller blev det, utan större ansträngning. Det kanske blir en svampplockare av mig också till slut? För största sensationen var när jag skulle släpa undan ris lite längre upp i skogen, och helt otippat hittade gula kantareller i mossan. En dryg liter knallgula perfekta kantareller. Jag som aldrig har hittat en endaste en på egen hand förut, jag brukar bara plocka svamp när någon pekar ut den åt mig. Wow!

Calle talar ut

Det är klart att detta är bakgrunden till varför FRA-lagen varit så viktig för regeringen - Bildt har lovat CIA och säkerhetstjänsterna i Pakistan, Irak, Uzbekistan, you name it, fri tillgång till alla mejl som skickats av någon med arabiskt efternamn.
Och det man lovar måste man hålla, eller hur?
Det som är lite fascinerande är att han säger det högt. Jisses.
Finns att läsa i DN, SvD, AB bl a.
Han är väl trött på ömhudade svensk-svenskar som tror att det är deras mejl han är ute efter. Amen herregud, det borde väl dom korkskallarna fatta att det är lugnt så länge man inte heter Ahmed, tänker Bildt. Jag får väl lov att hinta lite så dom fattar.
Kan det ha varit så?

Dystert

Idag har jag handtvättat två grå yllekoftor och en grå v-ringad ylletröja. Är det höst eller är det höst?
Så blir jag rejält störd när mina planer grusas, dansklasser jag verkligen ville gå på ställs in och jag får planera om. Måste nog jogga runt Årstaviken med lilla vovven i stället, för att bli av med frustrationen. Och hur jobbigt verkar inte det?

Mer om Debatt & TPB

Jag missade alltså det omtalade Debatt-programmet, och det ligger inte ute på SVT:s webb. Men däremot en bit som spelades in efteråt, där program-misslyckandet och vad debatten egentligen borde ha handlat om diskuteras av framför allt medieforskaren Karl Palmås och ex-PO:nP-A Jigenius. Och det är riktigt intressant, om än kort.
Och sedan hittar jag Palmås blogg, om hur han hoppades kunna lyfta debatten till en annan nivå än de enskilda bilderna och den enskilda pekningen, och misslyckades totalt.
Förutom att den här historien förhoppningsvis så småningom ändå kan leda till en vettig diskussion om offentlighetsprincipens framtid, så vore det toppen om den också kunde leda till en debatt om debattprogrammens totala urartning. Det vore inte en dag för tidigt.

En ledsen pirat och en stor fråga

I Medierna i P1 hör jag justitieministern öppna för en skärpt lagstiftning kring offentligheten, i kölvattnet av Arboga-bilderna. Beatrice Ask ser för sig hur journalister kan läsa förundersökningar i rätten, men inte ta med sig kopior därifrån. Yrsa Stenius erkänner motvilligt att hon inte idag ser någon bättre lösning idag är en skärpning. Och en man vars namn jag glömt, men som var ansvarig för rättens beslut att inte sekretessbelägga bilderna, säger att han i fortsättningen kommer att ta med i bedömningen att känsligt material kan komma att mass-spridas via nätet, och kanske sekretessbelägga mer.
Själv tror jag att någon form av inskränkningar i offentlighetsprincipen kommer att komma som en följd av det som hänt. Visst, för den som vill skaffa ordentlig information om ett rättsligt ärende är det oändligt mycket mer givande att läsa grundmaterialet än att få valda delar filtrerade genom en journalistpenna (eller dator, dårå). Problemet med att privatpersoner använder sig av offentlighetslagstiftningen för att gotta sig åt saker som kränker andra är inget nytt som kommit med internet, men skalan har blivit en helt annan, och det är nog ingen vågad gissning att lagstiftningen på ett eller annat sätt kommer att anpassas efter det.
Är det bra eller dåligt? Tja, jag håller nog med Yrsa Stenius i det här fallet, inte önskvärt ur offentlighetssynvinkel, men oundvikligt för att skydda privatlivets helgd, som det så fint heter.
Hemliga morsan reder klokt ut vad som gäller kring yttrandefriheten, och sin slutsats att The Pirate Bay gör det för lätt för sig när man bara hänvisar till yttrandefriheten:
jag har full förståelse för att man inte vill hamna på ett sluttande plan; tar man bort den här länken blir det svårare att motivera att man inte tar bort länken vid nästa kontroversiella tillfälle. Men det är ett val man väljer att göra, det har inget med att man försvarar yttrandefriheten.
En annan diskussion är hur TPB har behandlats i media. Piraten Peter Sunde bloggar om hur det egentligen gick till när han ställde upp i SVT:s Debatt, och det är en intressant lektion i mediakunskap som många borde läsa. Sen hade det väl varit bättre för den ledsne piraten om han hade sett ett par omgångar av programmet innan, så han fattat vad han gav sig in på. Att tro att den programformen ger tillfälle till en vettig diskussion är mer än lovligt naivt.
Jag förstår om Piraterna ledsnat på "gammelmedia" efter alla märkliga irrelevanta anklagelser och förenklingar. Men att bojkotta är ingen lösning på sikt. Det är nog dags att börja växa i kostymen nu och inse att man har blivit aktörer på den stora scenen. Låt någon vuxen person med hyfsat omdöme besvara mailen, skaffa en genomtänkt mediestrategi och undvik Janne Josefsson. Typ.

Släpp pennan, Elise

Elise Claeson har slagit till igen. Den här gången är tesen att kvinnor som yrkesarbetar egentligen bara vill få makt och därför försöker bli män, eller åtminstone man-kvinnor, men att det är dömt att misslyckas.
Däremot utvecklar kvinnor som inte försörjer sig själva utan stannar hemma och servar man och barn fantastiska ledaregenskaper, eftersom de då behåller sin kvinnlighet. Genom att skjutsa barn till hockeyträning och jobba i hem&skola får de all erfarenhet de behöver, och i USA kommer de att bli headhuntade till vd-jobb, dock inte i Sverige, eftersom Sverige är ett så uselt land, där kvinnor tror att de måste bli män.
Ja kära nån.
Även om jag tycker det är väldigt värdefullt att kunna försörja sig själv, så kan jag tänka mig något enstaka fall där det kanske vore en välgärning att kvinnan i fråga släppte yrkeskarriären, och det här är definitivt ett. Släpp pennan, Elise, och kuta hem till diskbänken igen, bums!
---
Annars kan jag berätta att det var som att cykla under vatten idag när jag tog mig först till City och sedan hem i ett duggregn som var extremt fint och tätt, samtidigt.

Offentlighetsprincipen - sent omsider

Jag tyckte etik och principer var enklare förr. När jag var yngre, när allt var svartvitare, när det fanns fullständigt gott och ont.
Å ena sidan: jag tycker Lisa Magnusson har en poäng när hon skriver "att inte ta etisk ställning är också ett etiskt ställningstagande". Det kan synas enkelt att hålla sig fast i en princip och vägra ta hänsyn till konsekvenserna. Men är det en vettig hållning? Konsekvensneutralitet var det mycket snack om på Journalisthögskolan förr i tiden, men det har jag aldrig riktigt trott på. Det finns alltid konsekvenser av varje publicering och vi förhåller oss alltid till dem, antingen vi erkänner det för oss själva eller inte.
Å andra sidan: censur är farligt. Idag tycker vi bilder på mördade barn är kränkande och bör plockas bort, i morgon något annat, och plötsligt har en mängd godtyckliga förbud vuxit fram.
Dessutom finns en märklig trend att skylla allt obehag kring offentlighetsprincipen på internet. Som många bloggare, däribland Teflonminne påpekat, var det inte många som klickade på länken förrän traditionella media började göra väsen av den. Etiskt ansvar för konsekvenserna av en publicering, någon?
Och problemet med att offentligt material kan vålla obehag är verkligen inget som dykt upp med internet. Jag minns ett uppmärksammat barnporrmål i Stocholm Tingsrätt i början av 90-talet. Som ung och grön nyhetsreporter (oh, those where the days... eller inte) skickades jag dit eftersom personalen på tingsrätten protesterade mot att de tvingades lämna ut de barnporrbilder som ingick i förundersökningen till nyfikna Svenssons. Bara den stund jag var där kom en välklädd man i 30-årsåldern med en två-treåring i barnvagn och hämtade ut sin egen personliga dos bilder. Att ett gäng journalister häckade i korridoren hindrade honom inte. Och detta, mina vänner, var när ordet blogg inte fanns, och när fildelning var något man sysslade med vid frukostbordet...
Nej, att det här med offentlighetsprincipen inte är lätt är ingen nyhet. Det är klart att det är enkelt att tycka att Yrsa Stenius är ute och cyklar när hon säger att politikerna kommer att ingripa om vad som helst som är offentligt också publiceras. Som om insyn var förbehållen journalister, medan läsarna inte förvänts kunna hantera den. Men samtidigt, att vi har en betydligt mer långtgående offentlighetsprincip i Sverige än i många andra länder beror bland annat på att traditionella medier faktiskt inte har publicerat precis allt, att det alltid funnits en självsanering.
Själv tycker jag det ger en helt annan bild att läsa en dom eller en förundersökning än att läsa en reporters sammanfattning. Om jag verkligen har intresse av ett mål skulle jag vilja se grundmaterialet själv.
Och då faller bollen ändå tillbaka i knät på åklagaren - borde inte just bilderna ha sekretessbelagts? Är det inte så vi måste agera i fortsättningen, att material som kan skada offren inte är offentligt?
Tänker man på den vädjande pappan känns det självklart.
Fast - vem bestämmer vad som är kränkande?
Osv osv osv.
Nej, rätt och fel var verkligen enklare förr...

Expressen just nu

Ingen idé att göra större planer för veckan, verkar det som...
Undrar just om jag ska rösta ja eller nej?

Jag - ingen riktig kvinna

Jag försöker sammanbitet vara positiv, men det går inte så bra, när jag ser Aftonbladets nya kvinnosajt Wendela.
Kanske jag inte platsar på tjejmiddagar, men jag känner mig måttligt specialintresserad av "relationer"(Neil Strauss-raggning, otrohets-gen-biologism och dumpnings-guide), barn (utom mina egna) eller livscoacher (haha) och karriärboosting (som om det någonsin var så enkelt).
Glöm könsmaktsordningen, vi har 5 knep som fungerar, liksom.
Dessutom: kan vi inte enas om att sluta använda det vidriga ordet "snackis"?
Stefan Hallgren skriver så klokt:
Hade det inte varit bättre att vara först med något annat Aftonbladet? En avdelning som verkligen tittar dagens moderna människor och kvinnor DJUPARE i ögonen och frågar vilken riktning ni ska gå tillsammans nu när skilsmässorna närmar sig, orken tryter och lågkonjunkturen snart tvingar ut glamour-familjen från Bromma till nån småstad ut i landet? Det som kommer efter boken "Lycklig och älskad av alla, och på jobbet går det också bra" av Fru Haag?
Vi ska snart in i en ny fas med allt det här. I den fasen går det inte att upprätthålla den överetablering av livsstils-knark som tidningshyllor och nätet dryper av just nu.
Och jag kan bara instämma. Det är dags för något annat än "Fixa ditt glammiga drömliv - eller ett eget spa i badrummet, om du är pank men ändå vill drömma".
Det här luktar bara "vi vill leverera en viss målgrupp till våra annonsörer, i en trivsam och ofarlig stämning där ingen någonsin riskerar att sticka sig på något vasst".

Ett hårt liv

Tre timmar i regn på Gröna Lund med två tolvåringar tar på krafterna. Och plånboken. Till slut åkte jag i alla fall en berg-och-dalbane-tur, en lagom dos panikångest för en kvinna i sina bästa år.
Nu väntar vi på att lillebror (min alltså) ska springa klart halvmaran, och torka efteråt, så vi kan gå ut och äta.
Det ligger en massa funderande och läsande och strukturerande och väntar, både hemma och på jobbet, men jag orkar inte riktigt just nu. Jag låter regnet regna och hösten komma och äpplena skrumpna i skålen.

Bloggdebatt-debatt

Intressant av Dan Josefsson i Aftonbladet om Newsmill och förhållandet till bloggosfären (vilket jämrans fånigt ord det är, för övrigt). Jag pendlar lite mellan att tycka att det kanske är lite väl konspirationsteoretiskt eller alldeles på pricken.
För lite intressant är det allt att Bonniers satsar pengar på en sajt som faktiskt i praktiken försöker forma debatten (och det är ju precis vad de gör, med sina kändis-skribenter och beställda frågor, även om PM Nilsson försöker hävda motsatsen i Newsmill-bloggen).

Eat it, Sarah

Det är inte särskilt snällt – men jag inte låta bli att en smula belåtet konstatera konsekvenserna av att vara emot sexualundervisning och preventivmedel för ungdomar.
Verkligheten hinner ikapp oss alla, också dunderkonservativa vicepresidentkandidaten Sarah Palin, som plötsligt står med en gravid tonårsdotter och en högst ovillig barnafader på halsen.
Lite blommor-och-bin-snack med dottern och ett paket kondomer kanske hade suttit fint ändå, Sarah?

På pricken

Den mest träffsäkra analysen hittills av Zandén/Gyllenhammar står Lisa Magnusson för.
Och roligaste, jag skrattade högt för mig själv flera gånger när jag läste texten.
Om jag ska citera något slutar det med att jag tar med rubbet, så läs själv istället.
Hon hymlar inte heller med vad det egentligen handlar om - sex.
"svenska män är bra i sängen om man vill vara med en villig veteran som ser klitoris som en aktiv vulkan värd att besöka"
Äsch, nu citerade jag ju i alla fall.
Heja Lisa!
Annars är jag för trött för att blogga, eller ens tänka. Satt uppe till 2 i natt och skrev, jobbade över en timme idag, åkte direkt och dansade afrikanskt i en och en halv timme, och sedan hem till hund och pratsamt barn och en alltför sen middag.
Det är ett snärj ibland...

Och så dagens glädjeämne

Äntligen. Sossarna börjar inse att vägen mot en individuell föräldraförsäkring är den enda vettiga.
Ylva Johansson svarar på Svenskans fråga:
Hur ser du på kritikernas argument att föräldradagar riskerar att frysa inne för att papporna inte tar ut sin andel?
–Jag tycker att det är en väldigt pessimistisk syn på svenska män.
Så sant som det är sagt.

Hur södermedelklass kan man bli?

Lördag.
Efter sedvanlig hundpromenad och tidningsläsarfrukost promenerar jag och lilla vovven bort till Bondens marknad och shoppar ekologiska grönsaker och blommor.
Hem igen, lämnar av hund och grönt och cyklar till banken, där jag tillbringar över en halvtimme med en trevlig bankkvinna, och skriver på lånepapper för hejdlöst mycket pengar. För min hyresrätt blir bostadsrätt, och jag köper, och lånar sjukt mycket pengar med baktanken att nån gång i framtiden kamma in en nätt vinst.
Vilket egentligen är emot alla mina principer. Men det gör jag.
Och sedan träffar vi vännen I och promenerar till Vinterviken och äter dyr ekologisk mat i trädgårdkaféet och dricker rosé och cappuchino, och pratarom konsumtionsångest och jobbintriger och hur vi retar upp oss på söder-bohemian chic-ungarna som rusar runt i sina små designat avslappnade barnkläder och är allmänt ouppfostrade och påfrestande, medan deras latte-föräldrar låtsas som ingenting. (Och det kan vi ju kosta på oss, eftersom våra egna ungar numera är ganska stora och beter sig som folk bland folk.)
Och jag hade inte Odd Molly-klänning på mig, men annars var det väl kryss i alla rutor ungefär, för att vara söder-medie-medelklass.
Festen jag skulle gå på ikväll blev uppskjuten, så jag har joggat runt Årstaviken i stället, och unvikit att skriva på jobbpresentationen som MÅSTE vara färdigskriven till måndag. Shit. I morgon finns inga ursäkter. Bara för att jag för en gångs skull har chansen att kanske påverka en smula så går jag alldeles i baklås av prestationsångest. I morgon måste jag bara sätta mig över den.

Snabbt åldrande

Igår kväll cyklade jag hem efter 1,5 timmes afrostreet, pigg som en lärka.
Idag är jag så trött så trött så... Orkade inte springa med hunden, bara hasa runt en skymningspromenad. Orkar inte var social. Orkar inte ta tag i något som borde fixas.
Det är lite väl händelserikt på jobbet just nu. Det kan bli bra, med det är någon sorts hejdlös fas just nu när allt rör på sig, och det enda jag vet säkert är att jag har för mycket att göra.
Och så har jag sovit alldeles för lite. Inte bra.
Idag blev det dessutom närmast löjligt tydligt hur hårt jag håller mig i rutiner. Min avdelning flyttade tillfälligt till en annan del av huset, och hjärnan nästan stannade av förvirring vid blotta tanken på att hitta sitt skrivbord på ett annat våningsplan, att gå till höger i stället för till vänster, att inte veta var skrivarna finns, att inte ha papperskorgen på sin vanliga plats.... Jag kände mig alldeles borttappad. Ju rörigare jobb och liv utanför, desto viktigare blir rutinerna, och det är klart påfrestande när de ändras.
Frågan är om rutinberoendet ska bekämpas eller bejakas?
När jag har dansat har jag i alla fall känt mig stark, sommarens kutande har ändå gjort märkbar nytta för konditionen.

Obegripligheter och trädfällning

Så har Zandén och Gyllenhammar svarat på reaktionerna över det första märkliga bloggandet, och lyckats med att vara minst lika mystiska en gång till. Jag har faktiskt försökt förstå vad de vill säga, men det går bara inte.
Jag såg inte alls poesin i slaget över munnen i det första inlägget, men jag är väl alldeles för okonstnärlig förstås?
Det är synd att de skriver så obegripligt, för egentligen vore det spännande med en riktig diskussion om vad som bubblar upp ur vårt inre när vi blir attraherade av någon, de där stråken av undermedveten längtan som kanske inte alltid matchar de högst medvetna åsikterna alldeles perfekt.
Själv tycker jag till exempel att det är något mycket vackert över män som fäller träd. Om jag på en sekund ska ge en bild av vad manlighet är för mig, så ser jag en man med en yxa, eller motorsåg. Lätt svettig, lite anfådd, en lång tung gran har just brakat i backen.
Och det där tycker jag är himla intressant, vad den där bilden kommer ifrån. För ingen av männen i mitt liv har varit särskilt benägna att fälla träd. Det är helt andra egenskaper jag fallit för hos dem. Jag tycker det är himla läckert med kvinnor som fäller träd också. Och min svaghet för manliga trädfällarmuskler står inte på något sätt i motsats till att jag hugger min ved och kör min båt själv, är jävligt noga med att försörja mig själv, och peppar mina döttrar att sätta sina egna drömmar framför pojkvännernas behov.
Men tyvärr tillför inte Zandéns och Gyllenhammars bloggande något till den diskussionen. De avslutar sitt andra inlägg med att de vill ge sig hän i en vildare och sundare sexualitet, och det kan väl de flesta glatt instämma i. Men annars är de som sagt mest obegripliga, och den enda effekten blir den massiva marknadsföringen av Newsmill. Vilket väl iofs är enda skälet till att det första inlägget publicerades i sin förvirrade oredigerade helhet.

Saker jag inte förstår

1. Hur vuxna människor kan stå på en gräsmatta och kasta med kastspö utan krok - på fullt allvar. Det sker titt som tätt på den gräsmatta nära mig.
2. Hur det gick till när den egendomliga texten av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar publicerades. Om den vore något mer sammanhängande skulle jag kanske försöka mig på att kommentera innehållet, mansroller är alltid intressant att fundera över (kvinnoroller med, för den delen). Men som den är skriven blir det hopplöst, även om man kan haka upp sig på märkliga meningar om försoningsknull och slag över munnen så finns ingen röd tråd att följa. Jag lutar nog åt Hemliga morsans teori i kommentarerna till sitt eget blogginlägg - det måste vara en fyllebloggning.

Så var det gjort

Mitt livs första lopp. Midnattsloppet i går kväll, och det var faktiskt riktigt kul, i mörkret med all publik och sambaorkestrar och hej och hå...
Jag har bara joggat en mil ett par gånger tidigare, lugnt och stilla. Från början hade jag tänkt klara av det på en timme, men halva sommarträningen försvann på grund av en getingangripen och svullen häl, som ledde till rejält haltande under en period. Därför sänkte jag ambitionsnivån till att klara mig under 70 min, eftersom vi startade i gruppen 60-70 min.
Och det gjorde jag, 1.08 ungefär, och jag sprang hela vägen, även uppför mördarbacken till Sofia kyrka. Nåja, sprang kanske inte är en riktigt korrekt beskrivning, men joggade i alla fall.
Och även om jag var rätt trött efteråt så var jag inte slut, hade nog kunnat plocka ett par minuter till om jag sparat lite mindre på krafterna i början. Nästa år blir det mer träning, en snabbare startgrupp och under 60 min!
För vännerna M och M tyckte också det var kul (det var första loppet för dem också) så det här fortsätter vi med.
Nedvarvningen efteråt här hemma var också synnerligen trivsam - sportdryck, skumpa, rosevin och prat till kl 4.
Idag är jag trött. Men belåten. I morgon blir det jobbeländet igen. Stora svarta moln drog in i fredags, men den här gången ska jag inte låta mig köras över, den här gången ska jag faktiskt försöka slåss för mina idéer, och försöka göra det lite smartare.

O nej!

Den halvfinske supermannen har blivit förkyld! Lassi borde kanske ha lyssnat på Stefan Holm, och inte tagit i dörrhandtag eller tryckt på hissknappar....
Måtte han friskna till över natten.

Tillbaka till verkligheten

Jo, jag har jobbat i snart fem dagar efter semestern, men inte riktigt velat gå in i vardagen ännu. Inte bloggandet heller, märker jag.
Det måste vara ett riktigt bra betyg på en semester att man kommer tillbaka till jobbet och inser att man glömt bort att det fanns. Och nästan så var det den här gången.
Nu sitter jag här, bredvid ett stort fönster där enorma persienner brakar ner med någon sorts märklig fjärrstyrd automatik när man minst anar det. Vanligtvis när det är halvmulet och dagsljuset behövs. Aldrig när solen skiner rakt in på skärmen så jag inte ser ett skvatt.
Det är inte särskilt kul att jobba. Men man vänjer sig. Och jag kan smygtitta på OS på svt Play.
I morgon ska jag ställa mobilen på ringning trots att det är lördag. Vill inte missa Lassi i roddfinalen, och hunden behöver en långpromenad innan. Jag tror jag har fått en ny idol.

Kvällsgnäll och hasta la vista

Sista arbetsdagen innan semestern avklarad, och jag borde väl kanske blogga järnet eller nåt... Men inte.
Lite avigt med yngsta dottern, tom i huvudet, kom inte iväg på Patti Smith av olika skäl, och ångrar mig lite, men nu är det så dags. Jag borde packa, eller städa, eller gå och lägga mig, men inte det heller.
Fast jag har i alla fall proppat nya mp3n full med musik.
Och köpt Lars Noren-dagboken, som jag tänkte parallell-läsa med Martina Lowdens Allt. Borde bli en bra kontrast, fragmentariska dagböcker av två så olika personer.
I morgon förmiddag drar vi till tåget. Sen blir det skärgårdsö med av- och nerkoppling, ingen tv, inget internet.
Och är det inte bara så jävla typiskt att när SVT äntligen lyckas visa hela två serier som jag verkligen gillar, John from Cincinatti och Carnivale, så gör dom det mitt i sommaren så jag missar flera avsnitt... Fast tv-friheten är mycket värd, hela grejen att byta vanor, tagga ner, den vill jag inte avstå ifrån.
Nej, det blir inte mycket mer än så här just nu. Bara en tanke från i morse, apropå familjer:
Jag lever i en kärnfri familj.
Snyggt va?
Hej hej, tillbaks om tre veckor. Förhoppningsvis med frid i själen. Och med lite bättre kondition. Och lite solbränna.

Jävla Expressen!

Kommer till jobbet och bläddrar igenom båda kvällstidningarna. Båda har bilder på den kraschande Lisebergsgungan, inskickade av läsare. Aftonbladet har blurrat ansiktena på barnen, för det är nästan bara barn, men Expressen kör sin bild obearbetad.
Skrikande gråtande vettskrämda ungar som kramlar sig fast och ropar på hjälp.
Och jag ramlar direkt ner i mitt eget ångest-hål, tsunamiskräcken, det blir svårt att andas och jag måste sitta alldeles stilla en stund och samla mig innan jag kan börja jobba. Det där är säkert något jag måste leva med, att skräcken och minnena kan komma tillbaka närsomhelst, när något påminner.
Men det som gör mig så rasande är inte min egen reaktion, det är vad Expressen gör mot ungarna i gungan.
HUR I HELVETE kan man agera så jävla oetiskt? Förstasidan och en helsida inne i tidningen med en totalt hänsynslös uthängning av livrädda barn. Jag hoppas de får hjälp av sina föräldrar, när chocken har lagt sig, att stämma skiten ur tidningen.
Utan att veta misstänker jag också att det här hänger ihop med den ökande användningen av läsarbilder. Man kan inte förvänta sig samma etiska överväganden av amatörfotografer som av proffs, men då måste också redaktionerna ta ett extra stort etiskt ansvar. Det är inte den anonyme fotografen som är skurken den här gången. Det är Expressen.
(För övrigt ser jag att Expressen också har blurrat ansiktena på bilden på webben. Där har uppenbarligen någon ansvarig använt huvudet, till skillnad från på papperstidningen.)

Ibland är det kul att läsa tidningar

På DN:s ledarsida argumenteras för republik idag, lagom till prinsessfirandet. Uppfriskande.
Själv tycker jag att det i dessa utförsäljnings- och privatiseringstider borde vara självklart att privatisera kungahuset.
De svenskar som på allvar tycker att det är något att ha kunde gå med i fanklubben och få någon sorts medlemsbevis.
De delar av näringlivet som tycker kungahuset gör någon nytta för marknadsföring utomlands kunde betala sedvanligt arvode för medverkan vid sådanan jippon.
Och de kungliga själva kunde ta betalt av intresserade media för medverkan, betalar man B-kändisar för bilder på bröllop och barndop skulle kunga-gänget säkert kunna dra in en hel del, och betala marknadsmässig hyra för sina bostäder.
Låt marknadskrafterna verka! Bra mycket vettigare än att privatisera sjukvården t ex.
Glädjeämne två:
Stig Bergling försvarar FRA-lagen i Expressen, och jag kan inte sluta fnittra. Vem behöver fiender med sådana vänner?

Telmariner = de där otäckingarna i Irak, Iran, Afghanistan

Det var fint att se nya Narniafilmen med döttrarna. Fint att vi har de där upplevelserna tillsammans. Att vi delar böcker, filmer, historier... Jag blir så glad av det.
Men själv har jag lite problem med C.S. Lewis nuförtiden, och även om jag också njöt av filmen spökade det ändå lite i bakhuvudet.
När jag för några år sedan läste hela Narnia-serien högt för lilla dottern, så kom vi till "Hästen och hans pojke" just när jag var som mest inne i mitt pluggande av postkolonial teori. Och då blev det bara för mycket, Lewis beskrivningar av den onda förtryckande folkgruppen som plågar djur och barn. För de var självklart svartmuskiga, stornästa och hade kroksabel som favoritvapen, och på ett obegripligt och oförklarligt vis bara vidriga och hemska. Och sedan kom Narniamänniskorna och möttes av de befriades jubel, och gissa hur de såg ut? Blonda, blåögda, högresta såklart, och snälla mot barnen.
Tja, Lewis var ett barn av sin tid, uppväxt i koloniala England. Och vi är barnbarn till samma tid, och det här är våra skrönor, det här är den bakgrund våra blickar formas mot.
Och Afghanistan.
Och Irak.
Och nu vill DN så omtänksamt förbereda oss på ett krig mot Iran också...

Lite sommarsyndigt sådär

För det mesta missar jag after work-tillställningarna på jobbet (eller efter jobbet heter det väl snarare), det är alltid något barn eller någon hund ivägen.
Fast i går lyckades jag få dem att passa varandra och kunde sitta på Södra Bar och dricka vin under tälttaket på balkongen.
Så det må väl vara mig förlåtet att en viss gränslöshet inträdde och det blev mer än ett glas...
Lite tung i huvudet idag. Men det var det värt.
Jag kom hem i hedervärd tid och bokade tre biljetter till Narnia-filmen ikväll innan vi gick och lade oss. Eller, lilla dottern bokade, jag fick bara hala fram visakortet.
Det hade jag totalt glömt när hon ringde idag:
– När ska vi ses innan bion?
– Vilken bio?
Pinsamt. Jag har annars varit noga med att undvika att visa mig ens salongsberusad inför barnen (det har de fått nog av från annat håll). Lilla dottern var lagom elakt skadeglad, och hävdade att jag hade snarkat i natt också.
Men jag har jobbat hyfsat flitigt ändå idag, och unnat mig god indonesisk lunch med trevligt sällskap i stekande sol, och snart ska jag cykla iväg till bion vid Medis.
Lilla dottern har ringt och påmint en gång till:
– Jag tänkte att det var bäst, ifall du hade glömt igen.
Jag får väl bjuda på det.

Shopping och tröst

Mp3 3.0 inhandlades på lunchen. Det var åtminstone extrapris.
Nu återstår att fylla den med musik.
Gårdagen var rent förskräcklig - jag vaknade till en konflikt med lilla dottern, cyklade till jobbet i kallt regn, glömde matlåda, plånbok och skärmglasögon hemma = inga ärenden fixade, ingen lunch och huvudvärk, och gråvädret låg så tungt att det var svårt att andas. Kallt var det också.
Men sedan blev det bättre. Försoning med dottern, och vi avslutade dagen i min stora säng, med fluffiga täcken och kuddar, en jätteskål popcorn och en massa gamla O.C-avsnitt på dvd.

Så himla onödigt

Sovmorgon efter en synnerligen trevlig men ganska sen 40-årsfest igår.
Så vaknar jag och hittar min mp3 i tvättmaskinen. Den har genomgått en 40 graders kulörtvätt och är inte bara illa medfaren, utan alldeles död.
Här har jag tjatat hur många gånger som helst på ungarna att tömma fickor på tvättkläder, men ingen har hittills lyckats tvätta något så pass dyrt.
Inte kan jag skylla på någon annan heller.
Dessutom var det mp3 2.0, den första tuggade hunden sönder, när han var ensam hemma en kväll och uttråkad, och hittade den i samma ficka som jag haft korvbitar i.
Då köpte jag en ny likadan direkt, för att inte hinna gräma mig så länge. Misstänker att det blir likadant i morgon.
Det är märkligt att när man bestämmer sig för att verkligen försöka leva lite mer sparsamt, då dråsar extrautgifterna in på löpande band. Kameran har gått sönder också. Fast den har jag i alla fall inte kört i tvättmaskinen.

God miljönyhet, kanske?

Mygg? I Stockholms innerstad?
En susade faktiskt in genom den öppna balkongdörren nyss.
Äsch, nu återgår jag till balkongboken och drinken.

Gulligt

Två Kulturnytt i P1 har jag råkat höra idag, i båda berättade Mikael Timm om Leonard Cohens konsert. Och om att han gick innan extranumren, för att han inte ville se Cohen lämna scenen.
Det tycker jag var ganska förtjusande.

Skamligt om vatten

Jag fick pressmeddelandet från Handelns utredningsinstitut i jobbmejlen, fnittrade lite åt att man i en undersökning beställd av Svenska Bryggeriföreningen kommer fram till att flaskvatten inte är så miljöbelastande (surprise?), och deletade.
-Det här kan väl ingen ta på allvar, sa jag till kollegan på andra sidan skrivbordet.
-De jämför flaskvatten med juice eller mjölk, det är ju helt irrelevant, det är ju kranvatten man måste jämföra med.
Hon höll med.
Så ser jag att TT helt okritiskt skrivit av, utan att ta med det pikanta faktum att bryggarna står bakom. Och ännu värre, DN publicerar, rakt av.
Jisses.
Så hejdlöst klantigt.
Jag kan berätta för Svenska Bryggeriföreningen, HUI, TT, DN och säkert ett par tidningar till att flaskvatten blir ännu mindre miljöbelastande, relativt sett, om man jämför med dricka bensin.
Till exempel.

Moraliskt förfall

Det här vädret är inte bra för min arbetsmoral. Alls.

Språkligheter

Det finns uttryck som retar mig till vansinne mer än vanligt, när de låter fånigare än de flesta och samtidigt plötsligt verkar obligatoriska att använda.
"Komma till ett avslut" till exempel.
Vad är det för svenska? Det låter mer som moderatiska - "komma i arbete, hamna i utanförskap".
Påhittat av en reklambyrå utan språkkänsla.
I dagens Expressen säger Silbersky att Anders Eklund vill "komma till ett avslut", ett par sidor senare i samma tidning vill anhöriga till de mördade barnen i Arboga "få ett avslut".
Ååååå vad det är tjatigt med dessa språkliga schabloner!

Ännu mera FRA

Det har skrivits klokt, det har skrivits dumt, det har skrivits så himla mycket...
Själv är jag mest förundrad över hur oändligt långt från medborgarna de flesta politiker verkar stå i den här frågan, och hur märkligt svårt det verkar vara för dem att inse hur allvarligt det är.
Expressen har tagit fram ett formulär för att protestera, och jag antar att riksdagsservrarna kommer att svikta nu.
Men egentligen skrev jag det här bara för att få länka till det Jonas Thente skrev redan för två veckor sedan, men som jag inte hittat förrän idag.
Jag håller inte alltid med Jonas Thente. Tvärtom. Men emellanåt träffar han bara så fullständigt rätt, och är så himla rolig att jag måste behärska mig för att inte skratta högt, och avslöja att jag sitter och privatsurfar på jobbet...

Dagens läsning

Har ägnat en del av dagen åt att läsa ikapp DN.
Lotta Olssons sågning av Camilla Läckberg är dagens mest underhållande.
Det är genomtänkt, underbyggt och dessutom väldigt roligt.
Miljoner flugor kan faktiskt ha fel, även när det gäller böcker.
Jo, jag har läst ett par böcker av Läckberg.
Efteråt har jag frågat mig varför.

Tillbaka till verkligheten, eller från...

Bara en dryg vecka på ön, och hjärnan är redan semestertömd.
Jobbgrubbel och andra fundringar berör inte längre, nyhetssändningarna är ointressanta, lugnet känns ointagligt (men jag vet av erfarenhet att det går över fort).
Jag åkte buss hem, genom sommargrönt Småland, Östergötland, Sörmland, sprängfylld av vemod och med hiphop och världsmusik i mp3n, kontrasten bara förstärkte känslan.
Det blev bara ett bad, på midsommarafton, sedan sjönk temperaturen i havet från 17 till 15 grader, då stannar i alla fall jag på land.
Lilla vovven däremot, han jagade svan i svinkallt vatten och kulinghöga vågor, jädrar vad långt han simmade, vi hann bli riktigt skraja.
Han har fått vara en fri hund i skogen en hel del, och däremellan våra dagliga koppelpromenader runt ön, och en massa badande. Hundlycka.
Och jag har sprungit en mil. I sträck. Faktiskt. Det gick inte så fort, men det gick. Många varv blev det, men nu vet jag att jag kan.
Det blev många tankar kring konsumtion också, och prioriteringar, och hållbarhet. Behoven av saker. Det blir så tydligt på ön, dit jag kommit i så många år, ett par gånger om året. Hur så många plötsligt behöver dubbelt så stora båtar med stora bensinslukande motorer, så breda att den gemensamma bryggan vid land måste byggas ut.
Hur väldigt många i år inte klarar sig utan små fåniga golfbilar eller de vidriga fyrhjulingarna (inte så många ännu, guskelov), fast det i trettio år har gått bra med vagnar, cyklar och skottkärror.
Efter att ha retat mig i ett par dagar bestämde jag mig för att vara glad över att jag slipper känna tvånget av att köpa ett nytt fordon varje år för att semestern ska kännas meningsfull. Och det är ju också en form av rikedom.
Nu är det jobbvardag igen några veckor, men jag vet inte jag, det känns som om förändringen börjar bli oundviklig nu, och jag undrar bara vilken form den kommer att ta.

Innan jag rusar till tåget...

... med en ryggsäck full av hundmat, vin och böcker, och hund, så kan jag inte låta bli att slänga in en grej till.
Den senaste veckan har det legat som ett gruskorn i medvetandet - den massiva bombmattan av texter om Sex in the city som rullats ut i media.
Jag har inget emot seriösa analyser av populärkultur, tvärtom.
Det är lite intressant att serien/filmen uppenbarligen provocerar rätt många män (fast det är ju intressantare när reglerna om föräldraledighet provocerar, eller lika lön, eller nästan vadsomhelst faktiskt).
Men, men, men... hur intressant är det egentligen när man läser de där texterna?
Vad får man veta?
Det kan naturligtvis bero på att jag faktiskt inte sett ett enda avsnitt av serien, men jag hittar faktiskt inte särskilt mycket intressant någonstans.
"Kvinnlig vänskap" mumlar kvinnor i min närhet som ett mantra, och tindrar med ögonen, "att kvinnlig vänskap tas på allvar".
Jaha. Fast jag umgås faktiskt mest med kvinnor, mina närmaste vänner är kvinnor, och ändå känner jag inte alls igen mig i den där bilden.
Nåväl, inte kom jag vidare med någon sorts vettig analys kring detta (måste väl se filmeländet först för det, antar jag, och det har jag faktiskt ingen större lust med), men så ser jag att Annina på Shampoo Rising har skrivit hur klokt som helst.
Så det måste jag ju bara dela med mig av!

Avkopplad - inte uppkopplad

I eftermiddag drar jag ut till ön i skärgården, för en dryg veckas första semester med valda delar av familj och släkt.
I huset på ön råder inte bara tv-frihet (till äldsta dotterns pojkväns förskräckelse, i EM-tider.... men det blir väl lättare att leva med efter gårdagens match) utan också internet-frihet.
Så något bloggande blir det inte förrän tidigast nästa helg.
Det känns som en absolut nödvändighet att ha åtminstone en fredad zon i livet. Den här är min.
Nu blir det natur, böcker, pussel och P1, och jag längtar!

En ny epok i livet

Från och med i går är jag inte längre tonårsförälder.
Stora dottern är riktigt stor nu, 20 år. Det är med lättnad och en smula stolthet jag konstaterar att vi har kommit ut helskinnade på andra sidan tonårstiden - hon är en klok ung kvinna med stor integritet, solidaritet, kapacitet och mycket kärlek.
Det har varit lite upp och ner emellanåt... men vi har klarat det. Bra.
Bäbisar klarar man i stort sett på instinkt, att hantera små barn handlar mest om sunt förnuft. Stora barn är betydligt knepigare. Balansgången mellan att lita på och snoka, att skydda och att släppa fri... det är inte lätt och det finns inget facit.
Samtidigt tycker jag att barn bara blir roligare ju större de blir! Det är så himla kul att dela intressen, upptäcka varandras världar, när jag inte längre bara lär ut utan minst lika mycket får lära mig.
Nu är hon stor och självständig och utflugen, och jag är inte tonårsförälder längre.
I ett år och fyra månader till, knappt.
Sen kommer lilla dottern, och hon ligger redan i träningsläger... Undrar just hur hennes tonårstid blir.

Plötsligt hettar det till...

... också utanför bloggvärlden, alla skriver och pratar nu nästan hur mycket som helst om FRA-lagen, eller signalspaningslagen som den nu döpts om till i media sedan allmänhetet plötsligt anses intresserad.
Klokast sammanfattat hittills av Hemliga morsan.
Själv hörde jag Anders R Olsson i P1 i morse om hur Sverige kommer att förväntas byta också denna information med andra länders underrättelsetjänst.
Och är jag fantasifull när jag tänker på hur politiske flyktingen X från diktaturen Y mailar med vänner som är kvar i det gamla landet, och CIA knackar på och säger att X (som troligen heter Muhammed) är terrorist och kan vi få all hans mailtrafik, tack?
Och att Sverige då bockar och bugar och lämnar ut, utan jobbiga frågor, och utan att alls bry sig om att informationen bums hamnar i diktaturens händer, eftersom CIA hade en annan deal på gång där...
Skulle inte tro det.

Skäms och gör bot, klimatförnekare!

Jag läser i DN om hur Nordpolen kan bli isfri redan i sommar.
Och strax efter hör jag i P1 inuiter i norra Kanada berätta om hur isen inte håller trots att det var en kall vinter, hur den mjuknar av varma strömmar.
Och sedan går jag ut och ser alla bilarna. Och på gångvägen nere vid Årstaviken kommer en stor fet suv med en ful gubbe och en ful kärring, de kör rakt fram på gångvägen över smala träbroar gjorda för fotgängare och cyklister, bara rakt fram i sin stora feta dyra mördarbil.
Och jag önskar så att jag hade något riktigt vasst i handen när de tränger in mig mot räcket, så jag kunde ha repat deras jävla blanka lack.
Och jag vill bli miljöterrorist och jaga ut alla bilar ut stan, tömma däck och krossa rutor och repa lack utav bara helvete.
Och sen lugnar jag ner mig lite och nöjer mig med att tänka att det borde vara lika fult att vara klimatförnekare som förintelseförnekare.

Men lilla vovven... Tomater? Så många?

Vi köpte massor med tomater idag, på Streets odlingsmarknad. Små röda och gula, och några stora randiga (jo, säkert, jättefina). Superekologiska och närodlade, såklart ;-).
I kylen fanns dessutom en ask med små cocktailtomater.
Det blev bland annat en fin tomatsallad till middag.
Sen gick vi ut en kort sväng för att köpa sent lördagsgodis. På diskbänken står då en skål med blandade tomater, och dessutom asken med cocktailtomater, cirka 2/3 kvar.
När vi kommer hem hittar vi en tom ask på golvet. Skålen står kvar på diskbänken, men det ligger bara röda och randiga tomater i den. De gula är borta, samt en 5-6 av cocktailarna som jag hade lagt över i den.
Jag brukar säga att lilla vovven äter allt om han får chansen. Så jag borde väl inte bli förvånad över att han drog i sig alla de små tomaterna, när han väl rivit ner asken på golvet.
Men jag hade velat se när han klättrade upp igen och konsekvent valde ut alla de minsta röda och de gula, och lämnade resten orörda i skålen....

En bra nyhet

Utbyggnad av järnvägen med 50 procent. Äntligen ett vettigt utspel från den borgerliga regeringen. Undrar just om Carlgren får med sig Reinfeldt på det tåget (hehe)?
Efter ha hört diverse totalblinda moderata utspel om stockholmstrafiken den sista tiden (det ska bli fler parkeringsplatser i stan, för det måste bli lättare att köra bil, snacka om totalkorkat) så tvivlar jag tyvärr, men hoppas kan man ju alltid...

Strömlös tisdag

En lite märklig dag. På morgonen när jag gick ut på balkongen hamnade jag nästan i Indien. Det var kombinationen av grå himmel, varm vind, regn i luften och en svag men distinkt doft av brandrök som orsakade förflyttningen.
Ett par timmar senare: Satt på balkongen inne på Rival och såg två flickor i små vita klänningar just komma in på scenen för att sjunga när allt blev svart.
Strömavbrott på hela Söder och en bra bit till, visade det sig, och där tog skolavslutningen slut. Lilla dottern som sjöng i kören var inte alltför missnöjd, de hade hunnit riva av sina viktigaste låtar innan strömmen försvann.
En mörklagt salong fylld av ungar mellan 11 och 15 år innebär ett visst mått av kaos, men i något så när samlad ordning kom alla ut.
Och jag lyckades hålla katastrofnerverna hyfsat i schack. Pratade med stora dottern om det, som hade varit på gymet när allt slocknade, vi reagerar likadant: fullt adrenalinpåslag och total katastrofberedskap när något utanför det vanliga händer, och känslan hänger kvar länge. Troligen en post-tsunami-grej man får leva med.
Strömavbrottet pågick i flera timmar, det gick inte att brygga kaffe, eller köpa brieost, eftersom alla mataffärer stängde. Men småaffärerna sålde i mörker och med huvudräkning, så gott bröd och dricka fick vi tag på.
Resten av dagen har vi hängt på Långholmen med trevliga barn och föräldrar ur klassen. Barnen badade och lekte i ett stort gäng, föräldrarna slöade på filtar, pratade och drack rosé.
Jag vill inte gå till jobbet igen i morgon. Eller alls.

6 juni

Det skulle aldrig falla mig in att fira. Tvärtom. Jag kan inte för mitt liv begripa var det här nationaldagslarvet ska vara bra för. Andra länder firar självständighet, att de sparkat en förtryckare ut landet, eller så.
Vad skulle svenskar fira? Någon grundlagsförordningsändring, eller vad det nu var? Trams.
Hela jippot känns som något kladdigt "event", med utdelade flaggor och uppstagade kungligheter. Det har inte ett skvatt med svenska traditioner att göra.
Om det finns någon svensk nationaldag så är det midsommarafton. Då super sig svensken full i naturen, och ser svårmodigt en mycket tidig sol stiga över hjärtskärande grönska och obotlig ensamhet. Det är den svenska folksjälen det. Om det nu finns någon.
Riktigt glad blev jag i alla fall i förmiddags när jag klev ut ut Konsum och hamnade rakt i en demonstration för internationell solidaritet och mot rasism. Det tycker jag var ett väldigt bra sätt att fira 6 juni på.
Själv har jag dansat afrikansk dans i flera timmar. Det var också himla bra.

Missa inte...

... John from Cincinatti! Inte om ni är den sortens människa som tycker att beskrivningen "Twin Peaks-skruvat om en dysfunktionell surfarfamilj" låter det minsta lockande.
En sån sorts människa är jag, och jag muttrade för mig själv när jag insåg att jag missat det tredje avsnittet i går kväll, strängt upptagen som jag var av lilla dotterns streetdance-uppvisningar.
(Hon var skitbra, by the way. Grym. Jag blev nästan gråtfärdig av stolthet.)
Muttrade på jobbet att nu måste jag nog be stora dottern att ladda ner avsnittet åt mig. Jag är nämligen så omodern att jag i princip är emot tjuvtittande och för upphovsrätt, så jag har undvikit att lära mig hur man gör, för att inte falla för frestelsen.
Men SVT har inte rätt att lägga ut serien i efterhand, och nöden har ju som bekant ingen lag...
Och så upptäcker jag att den går i repris, i kväll, vid midnatt! Så nu sitter jag här och håller mig vaken.

Tjejer slår hårt

Dagens roligaste läsning:
Åsa Linderborg sågar Thomas Bodströms deckarförsök i små, små elaka bitar i Aftonbladet.
Katrine Kielos tycker att vi nog kan behålla kungahuset ett tag till, så länge vi snarast döper om även de socialbidrag som vanligt folk får till apanage, i Expressen.
Själv tycker jag att vi kan behålla kvällstidningarna så länge de behåller sina kultursidor...

Heja oss!

Lilla vovvens livs andra tävling i rallylydnad, och min första.
Definitivt en arbetsseger!
Vi tog oss runt banan, och vi blev inte diskade. I början var han helt väck, drog av banan och försökte sticka upp i skogen två gånger, och nosade rätt mycket på flera skyltar. Men sedan skärpte han till sig rejält mellan varven, klarade flera övningar riktigt fint, och lyssnade hyfsat i alla fall.
Själv fick jag åtminstone en mindre blackout och gjorde ett par andra småmissar, men inget superallvarligt.
Vi hade inte sådär överdrivet många poäng med oss i mål, men vi tog oss igenom hela banan, och blev inte diskade!
Och domaren Sofia, som dömde förra gången också, tyckte vovven hade gjort jättefina framsteg på bara en dryg vecka.
Det var riktigt kul (utom när han försökte dra upp i skogen i början då), och nu är vi rätt peppade att fortsätta träna. Det är låååångt kvar innan han skulle klara sig på godkänt antal poäng, men någon gång i framtiden kanske, om vi kämpar på och testar fler tävlingar. Stora dottern är helt med också, så rätt vad det är kanske vi är på väg i den där hundaktivitets-världen ändå....

Dagens noteringar

Dagens asgarv:
McDonalds har undersökt bland sina kunder hur de äter och vill nu "hjälpa dagens stressade barnfamiljer att lösa livspusslet" (!).
Så nu bjuder de in till paneldiskussion med Mc-chefen (som har fyra barn, minsann, tror vi han lagar vardagsmaten åt dem alldeles själv?), någon dietist och, minsann, Linda Skugge.
Hahahahaha.

Dagens cykla-till-jobbet-fundering:
Jädrar vad plats det skulle bli i innerstan om alla parkerade bilar försvann. Vad många nya hus vi skulle kunna bygga där många väntar i åratal för att få bo. Jag tror inte det skulle bli några problem att fylla stan med människor som kan tänka sig att bo utan att kunna kika på den egna bilen från huvudkudden.

Dagens icke-nyhet:
Carl Bildt är inte intresserad av jämställdhet och kvinnors roll i freds- och utvecklingsarbete. Surprise?

Dagens personliga reflektion:
Måste göra något åt de allt vildare humörsvängarna på jobbet. Varannan dag åker jag hem och vill vara en amerikansk finnig och välbeväpnad tonåring, som går loss på skolan med automatvapen, eller i valda delar av ledningsgruppen då, i mitt fall. Inte bra.
På lång sikt: förändra jobbsituationen (jobbar på det). På kort sikt: sluta bry mig så jävla mycket.

Dagens andra icke-nyhet, sorgligare:
Iraks kvinnor har det jävligare än någonsin.
Och ingen bryr sig.