tisdag 9 september 2008

Offentlighetsprincipen - sent omsider

Jag tyckte etik och principer var enklare förr. När jag var yngre, när allt var svartvitare, när det fanns fullständigt gott och ont.
Å ena sidan: jag tycker Lisa Magnusson har en poäng när hon skriver "att inte ta etisk ställning är också ett etiskt ställningstagande". Det kan synas enkelt att hålla sig fast i en princip och vägra ta hänsyn till konsekvenserna. Men är det en vettig hållning? Konsekvensneutralitet var det mycket snack om på Journalisthögskolan förr i tiden, men det har jag aldrig riktigt trott på. Det finns alltid konsekvenser av varje publicering och vi förhåller oss alltid till dem, antingen vi erkänner det för oss själva eller inte.
Å andra sidan: censur är farligt. Idag tycker vi bilder på mördade barn är kränkande och bör plockas bort, i morgon något annat, och plötsligt har en mängd godtyckliga förbud vuxit fram.
Dessutom finns en märklig trend att skylla allt obehag kring offentlighetsprincipen på internet. Som många bloggare, däribland Teflonminne påpekat, var det inte många som klickade på länken förrän traditionella media började göra väsen av den. Etiskt ansvar för konsekvenserna av en publicering, någon?
Och problemet med att offentligt material kan vålla obehag är verkligen inget som dykt upp med internet. Jag minns ett uppmärksammat barnporrmål i Stocholm Tingsrätt i början av 90-talet. Som ung och grön nyhetsreporter (oh, those where the days... eller inte) skickades jag dit eftersom personalen på tingsrätten protesterade mot att de tvingades lämna ut de barnporrbilder som ingick i förundersökningen till nyfikna Svenssons. Bara den stund jag var där kom en välklädd man i 30-årsåldern med en två-treåring i barnvagn och hämtade ut sin egen personliga dos bilder. Att ett gäng journalister häckade i korridoren hindrade honom inte. Och detta, mina vänner, var när ordet blogg inte fanns, och när fildelning var något man sysslade med vid frukostbordet...
Nej, att det här med offentlighetsprincipen inte är lätt är ingen nyhet. Det är klart att det är enkelt att tycka att Yrsa Stenius är ute och cyklar när hon säger att politikerna kommer att ingripa om vad som helst som är offentligt också publiceras. Som om insyn var förbehållen journalister, medan läsarna inte förvänts kunna hantera den. Men samtidigt, att vi har en betydligt mer långtgående offentlighetsprincip i Sverige än i många andra länder beror bland annat på att traditionella medier faktiskt inte har publicerat precis allt, att det alltid funnits en självsanering.
Själv tycker jag det ger en helt annan bild att läsa en dom eller en förundersökning än att läsa en reporters sammanfattning. Om jag verkligen har intresse av ett mål skulle jag vilja se grundmaterialet själv.
Och då faller bollen ändå tillbaka i knät på åklagaren - borde inte just bilderna ha sekretessbelagts? Är det inte så vi måste agera i fortsättningen, att material som kan skada offren inte är offentligt?
Tänker man på den vädjande pappan känns det självklart.
Fast - vem bestämmer vad som är kränkande?
Osv osv osv.
Nej, rätt och fel var verkligen enklare förr...

Inga kommentarer: