Hur man tänker

Min yngsta dotter är en riktig dramaqueen. Allt som gör ont är snudd på dödligt, alla problem är oöverstigliga, allt som skulle kunna gå illa kommer garanterat att sluta med katastrof. Och hon låter världen veta om det.
Nu var det de nytagna hålen i öronen. När hon skulle byta örhängen för första gången är det svårt att få in det nya hänget i hålet. Det där minns jag, fast det var så länge sedan jag själv tog hål, att det tar ett bra tag innan de blir "stabila".
Vad gör då min dotter? Hon ringer mig, som är mitt uppe i en dansklass, och SKRIKER. Hon skriker och gråter så att telenätet nästan skär ihop, och jag får sitta en bra stund och försöka lugna, och sedan ila hem. Och hela kvällen går åt till att trösta och lugna och pilla i örhänget och försöka förklara att det är högst normalt och inte betyder att hålen kommer att växa igen eller att öronen kommer att trilla av.
Så går det någon vecka, och så brottas hon med hunden, och örat får en smäll, så att det börjar blöda lite.
Samma katastrofscenario igen, hon är den enda i hela världen som har problem med hål i öronen och det kommer aldrig någonsin att bli bra.
Vi pratar länge länge och jag försöker förklara något om positivt och negativt tänkande, om hur man bara förstör för sig själv och gör livet svårt genom katastroftankar, hur viktigt det är att styra om och se vad man kan göra åt problemen i stället för att grotta ner sig i dem. Jag vet inte om jag når fram.
Men mitt i detta slår det mig att det är insikter som det tagit mig halva livet att komma fram till. Hur många år som jag själv tumlat runt mellan väntande katastrofer. Vilket pris jag har betalat. Men också det positiva i att jag faktiskt, åtminstone ibland, lyckas tänka annorlunda nu.
Det går att förändras. Och lilla dottern har dessutom ett mycket bättre utgångsläge.
Och sedan minns jag hur jag själv gjorde när jag inte lyckades stoppa in det nya örhänget, den där första gången.
Hur jag oroade mig och grät i smyg och pillade och petade tills det gick, och hade ont i flera dagar efteråt men inte sa något till någon.
Och jag tänker att det är riktigt bra att hon skriker och gråter. Riktigt bra.