Kultur är kul

Jag kan inte riktigt släppa det där med Horace, märker jag. Hur så många som uppenbarligen inte har någon lust att skaffa sig någon bildning blir så provocerade av minsta antydan om att de faktiskt är, just det, obildade.
Som om någon som vägrar varje försök till fysisk ansträngning, medvetet väljer bort varje form av motion, skulle bli rasande om någon påstod att han eller hon riskerade att få dålig kondition.
Jag kan inte ett skit om fotboll, jag struntar i fotboll, och om någon påstår att jag är okunnig om fotboll så - jepp, det är jag.
Nog om det. Helgen har delvis gått i kulturens tecken. Först kom stora dottern förbi och vi pratade om litteratur och läsning i minst en timme, innan hon försvann iväg med min stora resväska. Nu är hon förhoppningsvis i New York, men eftersom hon hann slarva bort sin mobil innan vet jag inte. Inte heller om hon hann fixa någon ny, och vilket nummer den i så fall kan tänkas ha.
Det är bara att försöka låta bli att oroa sig, så nu försöker jag för fullt.
Vännen S och jag kom äntligen iväg till Bonniers konsthall sedan, och såg Ann-Sofie Sidéns installation om luckor i tyska sjukhus där man kan lämna barn. Fantastiskt bra. Djupt berörande, enormt skicklig gestaltning av separation och avstånd som växer, av skillnaden mellan varsamt men professionellt omhändertagande och kärleksfull personlig omsorg. Dessutom väckte den en massa konkreta frågor. Det krävdes fika med både starkt kaffe och sockriga bullar innan vi gav oss i kast med den kinesiska samtidskonsten, som var bitvis spännande, bitvis rolig, bitvis tankeväckande och bitvis rätt obegriplig. Bäst gillade jag fotona på seriehjältar i kinesisk vardag, och skrivbordet med beskurna föremål.
Sen åt vi middag hos mig och drack drinkar och spanade på människor i baren på Rival. Bra dag.
Idag har jag sovit länge, gått lång hundpromenad i höstsol, dansat modern dans, dammsugit och gjort aubergineröra, baba ganousch eller vad det nu heter, för första gången. Inte så illa det heller.