Tillbaka till verkligheten, eller från...

Bara en dryg vecka på ön, och hjärnan är redan semestertömd.
Jobbgrubbel och andra fundringar berör inte längre, nyhetssändningarna är ointressanta, lugnet känns ointagligt (men jag vet av erfarenhet att det går över fort).
Jag åkte buss hem, genom sommargrönt Småland, Östergötland, Sörmland, sprängfylld av vemod och med hiphop och världsmusik i mp3n, kontrasten bara förstärkte känslan.
Det blev bara ett bad, på midsommarafton, sedan sjönk temperaturen i havet från 17 till 15 grader, då stannar i alla fall jag på land.
Lilla vovven däremot, han jagade svan i svinkallt vatten och kulinghöga vågor, jädrar vad långt han simmade, vi hann bli riktigt skraja.
Han har fått vara en fri hund i skogen en hel del, och däremellan våra dagliga koppelpromenader runt ön, och en massa badande. Hundlycka.
Och jag har sprungit en mil. I sträck. Faktiskt. Det gick inte så fort, men det gick. Många varv blev det, men nu vet jag att jag kan.
Det blev många tankar kring konsumtion också, och prioriteringar, och hållbarhet. Behoven av saker. Det blir så tydligt på ön, dit jag kommit i så många år, ett par gånger om året. Hur så många plötsligt behöver dubbelt så stora båtar med stora bensinslukande motorer, så breda att den gemensamma bryggan vid land måste byggas ut.
Hur väldigt många i år inte klarar sig utan små fåniga golfbilar eller de vidriga fyrhjulingarna (inte så många ännu, guskelov), fast det i trettio år har gått bra med vagnar, cyklar och skottkärror.
Efter att ha retat mig i ett par dagar bestämde jag mig för att vara glad över att jag slipper känna tvånget av att köpa ett nytt fordon varje år för att semestern ska kännas meningsfull. Och det är ju också en form av rikedom.
Nu är det jobbvardag igen några veckor, men jag vet inte jag, det känns som om förändringen börjar bli oundviklig nu, och jag undrar bara vilken form den kommer att ta.