Strömlös tisdag

En lite märklig dag. På morgonen när jag gick ut på balkongen hamnade jag nästan i Indien. Det var kombinationen av grå himmel, varm vind, regn i luften och en svag men distinkt doft av brandrök som orsakade förflyttningen.
Ett par timmar senare: Satt på balkongen inne på Rival och såg två flickor i små vita klänningar just komma in på scenen för att sjunga när allt blev svart.
Strömavbrott på hela Söder och en bra bit till, visade det sig, och där tog skolavslutningen slut. Lilla dottern som sjöng i kören var inte alltför missnöjd, de hade hunnit riva av sina viktigaste låtar innan strömmen försvann.
En mörklagt salong fylld av ungar mellan 11 och 15 år innebär ett visst mått av kaos, men i något så när samlad ordning kom alla ut.
Och jag lyckades hålla katastrofnerverna hyfsat i schack. Pratade med stora dottern om det, som hade varit på gymet när allt slocknade, vi reagerar likadant: fullt adrenalinpåslag och total katastrofberedskap när något utanför det vanliga händer, och känslan hänger kvar länge. Troligen en post-tsunami-grej man får leva med.
Strömavbrottet pågick i flera timmar, det gick inte att brygga kaffe, eller köpa brieost, eftersom alla mataffärer stängde. Men småaffärerna sålde i mörker och med huvudräkning, så gott bröd och dricka fick vi tag på.
Resten av dagen har vi hängt på Långholmen med trevliga barn och föräldrar ur klassen. Barnen badade och lekte i ett stort gäng, föräldrarna slöade på filtar, pratade och drack rosé.
Jag vill inte gå till jobbet igen i morgon. Eller alls.