Det är vår. Snart försommar. Minsann.

Kommer hem efter en synnerligen trevlig kväll med paella, rött vin och tre fina vänner.
Klockan är halv 11 och jag går en liten dåligt-samvete-promenad med hunden, som varit ensam ett tag.
Och det är ljust! Det är ljust ute! Klockan 22.30!
Koltrastarna sjunger, häggen doftar fortfarande och syrenen börjar slå ut, det är inte så varmt men det är ljust.
Och jag gör en blixtsnabb tidsresa inuti huvudet till tonåriga tidiga juninätter i södra Norrland, kallt ljust glasklart vackert, säkert alkoholindränkt men så hjärtknipande vackert, vid älven vid tjärnen i skogen överallt, längtan bort och ändå total närvaro, livet hade just börjat och allt var för första gången.
Ja, så var det. Då och där.
Det är inte så himla illa nu heller.