Nick Cave. Nick Cave. Nick Cave!

Det var magiskt.
Så jävla bra.
Nick Cave & The Bad Seeds på Globen Annexet i går kväll. Jag cyklade dit med stora dottern, och bara det var lätt hisnande när andra låten drog igång, Tupelo, som var bland dem jag spelade sönder på vinyl i ettan på Lignagatan framför kakelugnen natt efter natt, flera år innan hon fanns.
Nu upplevde vi det tillsammans, och hon var lika entusiastisk som jag, så det kan inte bara ha varit nostalgi. Många av de riktigt gamla riktigt bra låtarna, en del från nya skivan som jag inte lyssnat in mig på ännu, men det lät lovande.
Vi stog nästan allra längst fram, så nära scenen, och det var jag glad för, att få se på nära håll hur bra han är på scen. Skönt avspänd, vaken för allt som hände i publiken och runt scenen, plockade blixtsnabbt upp och kommenterade. Hårt rockigt ös, utlevelse, och ändå lugn och glimt i ögat. Kärlek, tänkte jag mot slutet. Det kan vara en sådan klyscha, men inte den här gången, kärlek var vad som strömmande mellan scen och publik.
Och som andra extranummer kom den, Världens Vackraste Kärlekssång, bara då satt Nick själv vid pianot. Into My Arms, som jag en gång gav till någon som tyvärr visade sig inte vara rätt människa att ge den till, även om jag trodde det då.
Och nu tänkte jag: Jag tar tillbaka den. Den är inte din längre. Den är för bra för det.
I don't belive in an interventionist God
but darling I know that you do
and if I did I would ask him
not to intervene when it came to you
En massa andra bra också, nya och gamla, och ibland ville jag gråta och ibland rös jag, och log med hela ansiktet.
Extra extranummer var en fin tung version av The Mercy Seat.
Och sedan var det slut, och vi cyklade hem i den iskalla vårkvällen.
Och det gäller att komma ihåg det i vardagsträsket, att det är det här som är musik, det är det här som är kultur, det är det här som är kommunikation, och det är melodifestivalen och reklamradion som är på låtsas.