Förbjud ordet "pojkstreck"

Domen i det så kallade Rödebymålet råkade komma under mina ögon i eftermiddags, så jag har faktiskt läst hela domen.
Och det jag fastnar för, i allt elände, är ordet "pojkstreck".
Så beskriver den skottskadade 16-åringen några av sina attacker mot familjen på gården.
Domen är, i sitt återhållna juridiska tonfall, en förfärlig historia om hur en sårbar människa som lider av mycket svår ångest och andra svåra problem, tvingas uppleva hur han, hela hans familj och framför allt hans sårbara barn utsätts för en accelererande terror, och hur deras rop på hjälp nonchaleras av myndigheterna. Hur han tappar greppet i en situation som skulle skrämt vettet ur vem som helst, och som för en människa med hans problematik måste ha varit obegripligt skrämmande.
Man anar en människa som trots stora svårigheter försöker ta hand om sin familj på bästa sätt, och som bara vill vara ifred med sina närmaste och hantera vardagen så gott det går.
Men nej. De blir målet för "pojkstreck".
Så sedan tänker jag på det ordet, hur det används. För att beskriva något oförargligt, i sammanhang som "pojkar är pojkar", "de växer ifrån det" osv. Gärna kritiseras, men med en ton av nästan lite stolt uppmuntran i rösten, för det är fint att pojkar är initiativrika och påhittiga, eller hur? Lite bus får man stå ut med, det hör till, liksom.
Och vad är pojkstreck? Att skrämma någon, att reta någon, att göra någon orolig, att göra någon ledsen. Pojkstreck handlar aldrig om att göra uppror mot makten eller att ta makt själv, pojkstreck handlar om att jävlas, skrämmas och plåga någon som på något sätt är svag eller sårbar.
Och jag tänker att vuxna aldrig aldrig någonsin borde sanktionera att barn beter sig på det sättet. Aldrig något överseende förstående, aldrig vända ryggen till. Pojkstreck är aldrig oskyldiga. Pojkstreck är mobbing, terror, förföljelse av andra.
Och det missvisande oskyldiga ordet borde förbjudas.
Om pojkstreck aldrig hade ursäktats av vuxenvärlden, så kanske tragedin i Rödeby aldrig hade behövt hända.