Lite om Liza-gate, och om äktenskap

Hade egentligen inte tänkt skriva mer om Liza-gate, men okej då:
Till middagslagandet i kväll lyssnade jag på reprisen av Nya Vågen, och Ulrika Knutson sa en bra sak, ungefär så här om LM:s politiska projekt: Om man funderar på vilken betydelse "Gömda" har haft för misshandlade kvinnor, så kan man också fundera över vad boken betytt för främlingsfientligheten i Sverige.
Och egentligen är det ju det som är grejen. En man från Mellanöstern görs obegripligt ond och till ett större hot än vad han egentligen var (därmed inte sagt att han inte var en misshandlare) och en flykting från Chile görs om till en blåögd norrlänning, allt för att gå hem hos den stora publiken.
Och den stora publiken köper lydigt, för sånt tycker den stora publiken om. Och sedan känner man sig lurad och kränkt för att schablonerna inte stämde med verkligheten. För att Mellanösternmannen inte var fullt så obegripligt ond och för att den gode norrlänningen också var svartskalle.
Ja kära nån. Tänk om världen inte är så svartvit ändå. Tänk om svartskallen kan vara god. Tänk om rentav vitskallen kan vara ond. Tänk om den stackars fina människan som är så förföljd råkar vara en bidragsfuskande raggarbrud (säger inte att hon var det, men om) kan man känna för henne ändå? Bry sig?
Ärligt talat, minst hälften av de svårligen lurade bokköparna hade väl aldrig läst boken om den inte hade stämt så väl med en så lättuggad bild.
Det ska bli intressant att se om det här betyder att genren sanna-historier-om-eländesliv försvinner nu och lämnar plats för något mer läsvärt.
***
Fint att allas kärlek nu ska vara lika mycket värd. Inte för att jag personligen tycker att äktenskapet har så mycket med kärlek att göra egentligen, och hur kär jag än har varit har jag aldrig haft någon lust att gifta mig. Den ceremonin är både för religiös och för belastad med gamla dammiga traditioner för att attrahera. Men jag är glad för alla som tycker det är viktigt och som nu får chansen.
***
Normalt är Blondinbella inte någon jag går och funderar på. Men att tacka nej till Debatt tyder ändå på visst vett, eller åtminstone goda rådgivare. Om man vill klargöra hur saker ligger till eller vad man egentligen anser om än fråga, då är nog det programmet ungefär det sista man bör medverka i.