Den våren, den våren

För vissa i familjen råder just nu koppeltvång. En ny generation harar har kvicknat till och skuttar runt i Tanto, lämnandes oemotståndliga doftspår efter sig.
Jag trodde vi hade börjat få till inkallningen hyfsat åtminstone, men icke... När vårkänslorna spritter i spanielbenen och ett färskt spår dyker upp framför den ivriga nosen, då slås alla delar av hundförnuftet ut, utom JAGA JAGA JAGA.
Snacka om tunnelseende. Jag hade kunnat stå med en fläskkotlett eller två i handen, han hade inte ens märkt det (och då snackar vi om en hund som annars skulle kunna krypa ut pälsen för en bit levergodis, eller rent av ett gammalt korvbröd, en bit tomat eller vadsomhelst). Han galopperade som en vettvilling i ivriga slingor runt runt, upp och ner och fram och tillbaka i åtminstone tio minuter, innan han blev så trött att minnet av godis kunde tränga fram i den lilla hjärnan igen, och han plötsligt kom rusande och tyckte sig ha förtjänat belöning för sin lydighet.
Suck. Jag är en loser när det gäller hunduppfostran, det är bara att erkänna. Eller så har jag fått en ovanligt svårknäckt liten nöt, innanför den mjuka pälsen.
Nu råder i alla fall koppeltvång tills vårspadret lugnar ner sig, men inget ont som inte har något gott med sig. Det blev en kopplad kvällspromenad i solnedgång längs Skinnarviksparken i stället, och Riddarfjärden i vårkvällsskymningsljus är en hisnande vacker utsikt.
Stockholm är snyggt!