Ännu mera FRA

Det har skrivits klokt, det har skrivits dumt, det har skrivits så himla mycket...
Själv är jag mest förundrad över hur oändligt långt från medborgarna de flesta politiker verkar stå i den här frågan, och hur märkligt svårt det verkar vara för dem att inse hur allvarligt det är.
Expressen har tagit fram ett formulär för att protestera, och jag antar att riksdagsservrarna kommer att svikta nu.
Men egentligen skrev jag det här bara för att få länka till det Jonas Thente skrev redan för två veckor sedan, men som jag inte hittat förrän idag.
Jag håller inte alltid med Jonas Thente. Tvärtom. Men emellanåt träffar han bara så fullständigt rätt, och är så himla rolig att jag måste behärska mig för att inte skratta högt, och avslöja att jag sitter och privatsurfar på jobbet...

Dagens läsning

Har ägnat en del av dagen åt att läsa ikapp DN.
Lotta Olssons sågning av Camilla Läckberg är dagens mest underhållande.
Det är genomtänkt, underbyggt och dessutom väldigt roligt.
Miljoner flugor kan faktiskt ha fel, även när det gäller böcker.
Jo, jag har läst ett par böcker av Läckberg.
Efteråt har jag frågat mig varför.

Tillbaka till verkligheten, eller från...

Bara en dryg vecka på ön, och hjärnan är redan semestertömd.
Jobbgrubbel och andra fundringar berör inte längre, nyhetssändningarna är ointressanta, lugnet känns ointagligt (men jag vet av erfarenhet att det går över fort).
Jag åkte buss hem, genom sommargrönt Småland, Östergötland, Sörmland, sprängfylld av vemod och med hiphop och världsmusik i mp3n, kontrasten bara förstärkte känslan.
Det blev bara ett bad, på midsommarafton, sedan sjönk temperaturen i havet från 17 till 15 grader, då stannar i alla fall jag på land.
Lilla vovven däremot, han jagade svan i svinkallt vatten och kulinghöga vågor, jädrar vad långt han simmade, vi hann bli riktigt skraja.
Han har fått vara en fri hund i skogen en hel del, och däremellan våra dagliga koppelpromenader runt ön, och en massa badande. Hundlycka.
Och jag har sprungit en mil. I sträck. Faktiskt. Det gick inte så fort, men det gick. Många varv blev det, men nu vet jag att jag kan.
Det blev många tankar kring konsumtion också, och prioriteringar, och hållbarhet. Behoven av saker. Det blir så tydligt på ön, dit jag kommit i så många år, ett par gånger om året. Hur så många plötsligt behöver dubbelt så stora båtar med stora bensinslukande motorer, så breda att den gemensamma bryggan vid land måste byggas ut.
Hur väldigt många i år inte klarar sig utan små fåniga golfbilar eller de vidriga fyrhjulingarna (inte så många ännu, guskelov), fast det i trettio år har gått bra med vagnar, cyklar och skottkärror.
Efter att ha retat mig i ett par dagar bestämde jag mig för att vara glad över att jag slipper känna tvånget av att köpa ett nytt fordon varje år för att semestern ska kännas meningsfull. Och det är ju också en form av rikedom.
Nu är det jobbvardag igen några veckor, men jag vet inte jag, det känns som om förändringen börjar bli oundviklig nu, och jag undrar bara vilken form den kommer att ta.

Innan jag rusar till tåget...

... med en ryggsäck full av hundmat, vin och böcker, och hund, så kan jag inte låta bli att slänga in en grej till.
Den senaste veckan har det legat som ett gruskorn i medvetandet - den massiva bombmattan av texter om Sex in the city som rullats ut i media.
Jag har inget emot seriösa analyser av populärkultur, tvärtom.
Det är lite intressant att serien/filmen uppenbarligen provocerar rätt många män (fast det är ju intressantare när reglerna om föräldraledighet provocerar, eller lika lön, eller nästan vadsomhelst faktiskt).
Men, men, men... hur intressant är det egentligen när man läser de där texterna?
Vad får man veta?
Det kan naturligtvis bero på att jag faktiskt inte sett ett enda avsnitt av serien, men jag hittar faktiskt inte särskilt mycket intressant någonstans.
"Kvinnlig vänskap" mumlar kvinnor i min närhet som ett mantra, och tindrar med ögonen, "att kvinnlig vänskap tas på allvar".
Jaha. Fast jag umgås faktiskt mest med kvinnor, mina närmaste vänner är kvinnor, och ändå känner jag inte alls igen mig i den där bilden.
Nåväl, inte kom jag vidare med någon sorts vettig analys kring detta (måste väl se filmeländet först för det, antar jag, och det har jag faktiskt ingen större lust med), men så ser jag att Annina på Shampoo Rising har skrivit hur klokt som helst.
Så det måste jag ju bara dela med mig av!

Avkopplad - inte uppkopplad

I eftermiddag drar jag ut till ön i skärgården, för en dryg veckas första semester med valda delar av familj och släkt.
I huset på ön råder inte bara tv-frihet (till äldsta dotterns pojkväns förskräckelse, i EM-tider.... men det blir väl lättare att leva med efter gårdagens match) utan också internet-frihet.
Så något bloggande blir det inte förrän tidigast nästa helg.
Det känns som en absolut nödvändighet att ha åtminstone en fredad zon i livet. Den här är min.
Nu blir det natur, böcker, pussel och P1, och jag längtar!

En ny epok i livet

Från och med i går är jag inte längre tonårsförälder.
Stora dottern är riktigt stor nu, 20 år. Det är med lättnad och en smula stolthet jag konstaterar att vi har kommit ut helskinnade på andra sidan tonårstiden - hon är en klok ung kvinna med stor integritet, solidaritet, kapacitet och mycket kärlek.
Det har varit lite upp och ner emellanåt... men vi har klarat det. Bra.
Bäbisar klarar man i stort sett på instinkt, att hantera små barn handlar mest om sunt förnuft. Stora barn är betydligt knepigare. Balansgången mellan att lita på och snoka, att skydda och att släppa fri... det är inte lätt och det finns inget facit.
Samtidigt tycker jag att barn bara blir roligare ju större de blir! Det är så himla kul att dela intressen, upptäcka varandras världar, när jag inte längre bara lär ut utan minst lika mycket får lära mig.
Nu är hon stor och självständig och utflugen, och jag är inte tonårsförälder längre.
I ett år och fyra månader till, knappt.
Sen kommer lilla dottern, och hon ligger redan i träningsläger... Undrar just hur hennes tonårstid blir.

Plötsligt hettar det till...

... också utanför bloggvärlden, alla skriver och pratar nu nästan hur mycket som helst om FRA-lagen, eller signalspaningslagen som den nu döpts om till i media sedan allmänhetet plötsligt anses intresserad.
Klokast sammanfattat hittills av Hemliga morsan.
Själv hörde jag Anders R Olsson i P1 i morse om hur Sverige kommer att förväntas byta också denna information med andra länders underrättelsetjänst.
Och är jag fantasifull när jag tänker på hur politiske flyktingen X från diktaturen Y mailar med vänner som är kvar i det gamla landet, och CIA knackar på och säger att X (som troligen heter Muhammed) är terrorist och kan vi få all hans mailtrafik, tack?
Och att Sverige då bockar och bugar och lämnar ut, utan jobbiga frågor, och utan att alls bry sig om att informationen bums hamnar i diktaturens händer, eftersom CIA hade en annan deal på gång där...
Skulle inte tro det.

Skäms och gör bot, klimatförnekare!

Jag läser i DN om hur Nordpolen kan bli isfri redan i sommar.
Och strax efter hör jag i P1 inuiter i norra Kanada berätta om hur isen inte håller trots att det var en kall vinter, hur den mjuknar av varma strömmar.
Och sedan går jag ut och ser alla bilarna. Och på gångvägen nere vid Årstaviken kommer en stor fet suv med en ful gubbe och en ful kärring, de kör rakt fram på gångvägen över smala träbroar gjorda för fotgängare och cyklister, bara rakt fram i sin stora feta dyra mördarbil.
Och jag önskar så att jag hade något riktigt vasst i handen när de tränger in mig mot räcket, så jag kunde ha repat deras jävla blanka lack.
Och jag vill bli miljöterrorist och jaga ut alla bilar ut stan, tömma däck och krossa rutor och repa lack utav bara helvete.
Och sen lugnar jag ner mig lite och nöjer mig med att tänka att det borde vara lika fult att vara klimatförnekare som förintelseförnekare.

Men lilla vovven... Tomater? Så många?

Vi köpte massor med tomater idag, på Streets odlingsmarknad. Små röda och gula, och några stora randiga (jo, säkert, jättefina). Superekologiska och närodlade, såklart ;-).
I kylen fanns dessutom en ask med små cocktailtomater.
Det blev bland annat en fin tomatsallad till middag.
Sen gick vi ut en kort sväng för att köpa sent lördagsgodis. På diskbänken står då en skål med blandade tomater, och dessutom asken med cocktailtomater, cirka 2/3 kvar.
När vi kommer hem hittar vi en tom ask på golvet. Skålen står kvar på diskbänken, men det ligger bara röda och randiga tomater i den. De gula är borta, samt en 5-6 av cocktailarna som jag hade lagt över i den.
Jag brukar säga att lilla vovven äter allt om han får chansen. Så jag borde väl inte bli förvånad över att han drog i sig alla de små tomaterna, när han väl rivit ner asken på golvet.
Men jag hade velat se när han klättrade upp igen och konsekvent valde ut alla de minsta röda och de gula, och lämnade resten orörda i skålen....

En bra nyhet

Utbyggnad av järnvägen med 50 procent. Äntligen ett vettigt utspel från den borgerliga regeringen. Undrar just om Carlgren får med sig Reinfeldt på det tåget (hehe)?
Efter ha hört diverse totalblinda moderata utspel om stockholmstrafiken den sista tiden (det ska bli fler parkeringsplatser i stan, för det måste bli lättare att köra bil, snacka om totalkorkat) så tvivlar jag tyvärr, men hoppas kan man ju alltid...

Strömlös tisdag

En lite märklig dag. På morgonen när jag gick ut på balkongen hamnade jag nästan i Indien. Det var kombinationen av grå himmel, varm vind, regn i luften och en svag men distinkt doft av brandrök som orsakade förflyttningen.
Ett par timmar senare: Satt på balkongen inne på Rival och såg två flickor i små vita klänningar just komma in på scenen för att sjunga när allt blev svart.
Strömavbrott på hela Söder och en bra bit till, visade det sig, och där tog skolavslutningen slut. Lilla dottern som sjöng i kören var inte alltför missnöjd, de hade hunnit riva av sina viktigaste låtar innan strömmen försvann.
En mörklagt salong fylld av ungar mellan 11 och 15 år innebär ett visst mått av kaos, men i något så när samlad ordning kom alla ut.
Och jag lyckades hålla katastrofnerverna hyfsat i schack. Pratade med stora dottern om det, som hade varit på gymet när allt slocknade, vi reagerar likadant: fullt adrenalinpåslag och total katastrofberedskap när något utanför det vanliga händer, och känslan hänger kvar länge. Troligen en post-tsunami-grej man får leva med.
Strömavbrottet pågick i flera timmar, det gick inte att brygga kaffe, eller köpa brieost, eftersom alla mataffärer stängde. Men småaffärerna sålde i mörker och med huvudräkning, så gott bröd och dricka fick vi tag på.
Resten av dagen har vi hängt på Långholmen med trevliga barn och föräldrar ur klassen. Barnen badade och lekte i ett stort gäng, föräldrarna slöade på filtar, pratade och drack rosé.
Jag vill inte gå till jobbet igen i morgon. Eller alls.

6 juni

Det skulle aldrig falla mig in att fira. Tvärtom. Jag kan inte för mitt liv begripa var det här nationaldagslarvet ska vara bra för. Andra länder firar självständighet, att de sparkat en förtryckare ut landet, eller så.
Vad skulle svenskar fira? Någon grundlagsförordningsändring, eller vad det nu var? Trams.
Hela jippot känns som något kladdigt "event", med utdelade flaggor och uppstagade kungligheter. Det har inte ett skvatt med svenska traditioner att göra.
Om det finns någon svensk nationaldag så är det midsommarafton. Då super sig svensken full i naturen, och ser svårmodigt en mycket tidig sol stiga över hjärtskärande grönska och obotlig ensamhet. Det är den svenska folksjälen det. Om det nu finns någon.
Riktigt glad blev jag i alla fall i förmiddags när jag klev ut ut Konsum och hamnade rakt i en demonstration för internationell solidaritet och mot rasism. Det tycker jag var ett väldigt bra sätt att fira 6 juni på.
Själv har jag dansat afrikansk dans i flera timmar. Det var också himla bra.

Missa inte...

... John from Cincinatti! Inte om ni är den sortens människa som tycker att beskrivningen "Twin Peaks-skruvat om en dysfunktionell surfarfamilj" låter det minsta lockande.
En sån sorts människa är jag, och jag muttrade för mig själv när jag insåg att jag missat det tredje avsnittet i går kväll, strängt upptagen som jag var av lilla dotterns streetdance-uppvisningar.
(Hon var skitbra, by the way. Grym. Jag blev nästan gråtfärdig av stolthet.)
Muttrade på jobbet att nu måste jag nog be stora dottern att ladda ner avsnittet åt mig. Jag är nämligen så omodern att jag i princip är emot tjuvtittande och för upphovsrätt, så jag har undvikit att lära mig hur man gör, för att inte falla för frestelsen.
Men SVT har inte rätt att lägga ut serien i efterhand, och nöden har ju som bekant ingen lag...
Och så upptäcker jag att den går i repris, i kväll, vid midnatt! Så nu sitter jag här och håller mig vaken.

Tjejer slår hårt

Dagens roligaste läsning:
Åsa Linderborg sågar Thomas Bodströms deckarförsök i små, små elaka bitar i Aftonbladet.
Katrine Kielos tycker att vi nog kan behålla kungahuset ett tag till, så länge vi snarast döper om även de socialbidrag som vanligt folk får till apanage, i Expressen.
Själv tycker jag att vi kan behålla kvällstidningarna så länge de behåller sina kultursidor...