Ibland ser jag verkligen hur musik är livets klister.
Igår var jag först på dansworkshop, emellanåt rätt knepig men grymt rolig mbalax till senegalesisk pop. Så kul! Just nu är dansen det roligaste, och bara jag hör den där musiken blir jag glad.
Sedan såg jag "Mästaren och Margerita" med stora dottern, och där var musiken central, som brygga och bro och berättande element. Ale Möller Band och sång på wolof och grekiska och instrument och toner från alla möjliga hörn.
Jag var nästan nervös innan, för jag har läst boken många gånger och minns fortfarande uppsättningen på Dramaten på 80-talet som var magisk, men det hade jag inte behövt vara. Det var riktigt, riktigt bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar