Håller fortfarande på att anpassa mig till vardagen efter en vecka bland massor av snö, kritvita fjälltoppar åt alla håll, strålande sol (utom den dag det snöstormade, så gott som), ljuvlig offpist på orörda fjällsluttningar, härlig åkning i nypistade manchesterbackar, längdåkning i fjäderlätt nyfallen snö, magiskt norrsken över stjärnklar himmel...
Det känns fortfarande rätt outhärdligt att vara tillbaka i gråfrusna storstaden. Jag är fjällförälskad och vill bara tillbaka.
Men lite lättare blev livet av att en av mina nyaste förtjusningar, Inga-Lina Lindqvist, skriver om fria kvinnor på Aftonbladet Kultur idag. Fattar ni inte att ni är fria? undrar Inga-Lina och begriper inte varför vi stannar i dåliga förhållanden och på dåliga jobb.
Du har alla förutsättningar – sociala, ekonomiska, politiska – för att skapa en mer tillfredsställande tillvaro.
Ändå stannar du kvar där du är. På jobbet eller hemma. Vantrivs. Kommer inte loss. Trots att alla villkoren är uppfyllda för att du ska kunna göra något åt din situation sitter du lika fast som om du vore en fåraherdes tredje fru i Afghanistan.
Eller om den misshandlade politikerhustrun i TV-serien Kungamordet:
En polisanmälan och en duktig advokat hade löst alla hennes problem. Vi lever inte i Iran. Men kvinnorna i min närhet nickar förstående. Jo men så här är det, det känner vi igen. Fångat på kornet.
Hon har så rätt, så rätt, Inga-Lina, när hon ifrågasätter varför svenska kvinnor, trots bäst förutsättningar i världen, nöjer sig med huvudansvar för barn och hem, ojämlika relationer och dåligt betalda jobb.
Jag håller med och känner samtidigt igen mig. Och mailar genast en ansökan till ett vikariat som verkar roligare än mitt nuvarande jobb, för att åtminstone försöka ändra på något som faktiskt står i min makt att göra.
Hon har en rolig och läsvärd blogg också, Inga-Lina.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar