Om man tar ut en semesterdag, och sedan jobbar tre timmar hemifrån i alla fall, och sedan har dåligt samvete för att man inte gjort mer... Då är det lite varningsklocka för någon som redan haft en sväng av utbrändhetssjukskrivning, eller hur?
Hursomhelst blev det i alla fall en bra dag.
För jag såg lilla dotterns dansuppvisning på en förortsskola på eftermiddagen, och det var så himla kul och bra och tajt. Och suset i den mycket unga publiken, "Titta det kommer hiphopare" när tjejerna till synes oberörda klev in i lokalen – bara det var obetalbart! Det måste vara så skönt att få vara med om det som elvaåring.
Och sedan dansade jag själv, och det gick riktigt bra idag, och det var bara så grymt jävla kul!
Och sedan kom stora dottern hem från New York, glad och nöjd med presenter och proppfull av intryck. Och jag har en 19-åring som har kommit hem från utrikesstorstad, och det är speciellt i dessa dagar något att vara så oerhört tacksam över.
Så det är jag.
Och solen har värmt dagen, och de indiska plastmattorna ligger nu på balkongen, och livet är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Detta andas verkligen lycka!
Ja, ibland kommer man ihåg att det till synes självklara också är det största. Tackochlov.
Skicka en kommentar