Fastnar för andra dagen i texterna om ändrade råd vid amning, framför allt i läsarkommentarerna. Och baxnar, allra mest över en hel del av inläggen i diskussionen på Aftonbladet.
Vad kommer den ifrån, den här extrema moralismen när det gäller moderskap, framför allt bland kvinnor? Är man inte beredd att OFFRA SIG FÖR BARNET då borde man INTE SKAFFA BARN ALLS, typ. Alldeles oavsett att det inte finns några som helst medicinska skäl att avstå från ett glas vin så ska det minsann offras och avstås, annars är man en DÅLIG MOR, och det, mina vänner, är ungefär det uslaste man kan bli. Häxbränningen väntar runt hörnet.
Jag känner igen en del av tonfallen från en diskussionsgrupp kring förskolans vara eller icke vara där jag hängde en del förut, där kom regelbundet inlägg på temat att om man inte ville vara med sina barn dygnet runt tills de började skolan, i princip, och inte njöt av varje minut, då var man en usel mamma och borde inte ha skaffat barn alls. Bra mammor offrar, oavbrutet, utan slut, och det med ett varmt och moderligt leende på läpparna.
Det lilla utrymmet för godkänt moderskap är så smalt, så smalt. Man ska helamma i sex månader, annars är man en dålig mor, men ammar man flera år är man äcklig och onaturlig. Osv, osv. Och det är kvinnor som är de hårdaste domarna.
Vad kommer all den där rädslan ifrån, det där behovet av att peka ut andra som felande syndare? Är verkligen så många så rädda och osäkra i sitt föräldraskap? Känns det bättre då, när de går loss med fördömanden?
Sen piggar jag upp mig med att läsa Gittos matblogg på Taffel (ja, bröstmjölk är ju också mat) och den betydligt vettigare diskussionen i kommentarerna där. Inte konstigt att papporna inte tar ut sina månader när mödrarna är så fast i sitt självupptagna martyrskap, skriver Gitto, och det har hon ju alldeles rätt i.
Ska vi prata om hur alkohol skadar barn, då tycker jag vi ska prata om barn som växer upp med föräldrar som super sig fulla, som tvingas se lallande pinsamma skrämmande jobbiga pappor och mammor under hela barndomen, som tvingas växa upp med den sugande oron i magen och de ständiga besvikelserna. Där kan vi snacka om att skada barnen.
Men då handlar det om att offra "festandet", supandet, under många långa år. Och för både pappor och mammor.
Och då var det plötsligt inte så intressant längre.
"Man måste väl få unna sig ett par pilsner" som en spöke ur mitt förflutna brukade säga när han skramlade hem från bolaget på fredagen med två proppfulla starkölskassar, minst.
Sure. Det ska man väl inte behöva offra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Håller helt med om att många kvinnor tycks ha en idealiserad bild på moderskapet och vad det innebär. När jag skulle vara hemma med min son så var det redan bestämt att det skulle vara i 1 år, första 6 mån på heltid, resterande 6 mån 50% och sambon resterande 50%. Jag märkte snabbt när jag kom tillbaka att det var en del kvinnor som var chockerad över detta sätt. Sonen är nu 3,5 år, han är mycket harmonisk och trygg.
En av de som hade issues med att lämna på dagis tidigt och beskrev gråtscener när barnet lämnades vid 2 års ålder visade sig nu ha en son som verkade väldig mammig idag - 18 år gammal. Scenerna på dagis för oss har varit när man hämtat sonen - lämningen har i stort sett alltid gått bra.
Väntar nu barn nummer 2 - så vi får väl se hur det går med det. Ingen alkohol har druckits under graviditeten, men det kan mycket väl hända att det slinker ner ett glas nu vid amningen, säkert lika ofta som innan graviditeten, dvs 1-2 glas i månaden vid rätt tillfälle. Sen får folk anse att jag är en dålig mamma - men jag tror att en lycklig kärleksfull mamma som trivs med sina barn och inte känner sig tvingad att vara hemma 100% av tiden och offra allting för moderskapet faktiskt blir en bra mamma med.
/Lena
Skicka en kommentar