Det som räddade dagen

Jag kan bli så bedrövad över de här männen som kastar sig in i debatterna med sina märkliga idéer om att ondsinta feminister i smyg tagit över Sverige och berövat dem alla rättigheter... Eller vad det nu är de tror, det är så svårt att ta det på allvar många gånger.
Som exempel: en genuspedagog säger lite stillsamt att det är positivt och utvecklande att visa barn att det finns fler sätt att vara på, att inte alla flickor måste vara rosa prinsessor precis hela tiden, och inte alla pojkar blåklädda mekaniker eller grå krigare. Och genast brakar det igång: jaha, så nu ska feministmaffian tvinga våra pojkar att gå i tyllkjol, för skattepengar, bittra feministfittor som hatar män, jajamensan, naturen har minsann gjort oss olika, acceptera det, osv osv osv.... Suck! Vill de verkligen inte fatta, eller är det så illa ställt att de inte klarar av det?
Och så de här männen som säger sig slåss för barns rätt till båda föräldrarna, och samtidigt inte har vett nog att inse att det är just de feminister som de utmålar som huvudfienden som är deras bästa vänner. Hur kan det vara så svårt att fatta? Tror det på allvar att det är kvinnor som tycker att de själva, just på grund av sitt kön, är bäst lämpade att ta hand om barn och hem och bli försörjda, att de kvinnorna plötsligt glatt ska släppa fram pappan om förhållandet tar slut?
Nänänä. Pappor som vill försäkra sig om att bli betraktade som jämbördiga föräldrar bör 1. skaffa barn med en feminist, 2. ta ut halva föräldraledigheten, 3. ta hälften av allt vabbande, 4. göra hälften av allt hemarbete, räknat i tid, 5. se till att båda föräldrarna har lika mycket barnfri fritid för egna intressen och avkoppling.
Hursomhelst, jag hade precis brutit ihop över ännu en sån där hopplös diskussion när jag hittade Ann-Charlotte Marteus ledare om Pär Ström i Expressen. Och jädrar i mig, hon lyckas pricka in precis vad som är så vrickat med hans argumentation, och hon gör det på ett himla roligt sätt dessutom.
Dagens citat: "Gröt i huvudet är sannerligen ett könsöverskridande fenomen".
Hehe.
Och, bara för tydlighetens skull:
Jag delade föräldraledigheten lika med mina barns far.
Sedan vi separerade har barnen bott 50/50.
Jag tycker det är självklart.