Strange days

Vårkänsla igen, i blåsten på kvällshundpromenaden.
Jag går och grubblar, hunden nosar. Vindar som blåser rent, rensning, det börjar bli dags att rensa lite rent nu. Reda ut saker, städa undan, även om det är tungt, även om det kommer att orsaka sorgsenhet och bedrövelse.
Jag är en sån som verkligen drar mig för att städa, både högst konkret och mer metaforiskt, men det finns en gräns för hur mycket dammtussar man kan vada omkring i med något så när rak rygg...
Nåja. Lilla dottern vimsade förbi i morse och skröt över träningsverk och var påtagligt förtjust över att ha kommit igång med dansandet igen, efter juluppehåll och influensa.
Själv har jag ännu en omgång träningsverk på gång efter ett utmanande capoeirapass i går kväll, kroppen gnisslar och gnyr men inte utan välbehag.
Motion gör människor yngre skrev DN idag, och det tror jag det, men framför allt har capoeiran och dansen gjort mig lyckligare. Rörelseglädje, rörelselycka. Det tog tid innan jag hittade den igen, efter långa vuxenår helt utan träning, men det är verkligen aldrig för sent.