Säker eller för säker?

Det är något med barnförsäkringar som inte lämnar mig någon ro.
Den här gången började det med att jag blev närmast mailbombad av ett försäkringsbolag med pressmeddelanden om hur oroliga föräldrar är för sina barn - och lyckligtvis finns det då försäkringar om ungarna råkar ut för något.
Jag har aldrig skaffat några barnförsäkringar. När stora dottern föddes levde vi på och under existensminimum, och trots att försäkringsbolagen försökte förklara hur en god förälder enligt dem borde agera, så var det inte så svårt att värja sig. Jag hade den bestämda uppfattningen att vi levde i en välfärdsstad med offentlig sjukvård, dessutom gratis för barn, föräldraförsäkring, sjukförsäkring och så vidare. Och så fanns det helt enkelt inga pengar över.
När lilla dottern kom var väl det ekonomiska läget lite bättre, om inte direkt lysande, men jag stod emot då också. Trodde fortfarande på den offentliga vården och trygghetssystemen.
Marknadsföringen av barnförsäkringar har alltid berört mig lite illa, det är så lätt att spela på nyblivna föräldrars osäkerhet och vilja att göra det bästa för sina barn.
När jag nu ifrågasatte det vettiga i att förmedla försäkringsbolagets budskap, och om barnförsäkringar överhuvudtaget är något nödvändigt, så visade det sig att jag var ganska ensam om den uppfattningen. Om barnen får allvarligare sjukdomar eller handikapp så MÅSTE man ha en försäkring, annars får man ingenting, det var den allmänna uppfattningen. Och så får man ersättning för inkomstbortfall om man måste vara på sjukhus med barnet, till exempel. Just det där att få tillbaka varenda krona av lönen verkade vara mycket viktigt.
Nu var det här i och för sig välavlönade medelklassmänniskor som nog har råd med en och annan försäkring antingen den behövs eller ej. Men jag undrar hur representativa de är, om föräldrar i allmänhet har uppfattningen att om någonting skulle hända deras barn så får de inte den hjälp de behöver av samhället.
Är det som i USA nu? Får oförsäkrade barn ligga och skrika utan vård med brutna ben och sprickande blindtarmar? Blir föräldrarna ruinerade när sjukhusräkningen ska betalas? Måste de ta extrajobb för att betala rullstolen eller kryckorna?
Eller har försäkringsbolagen bakvägen lyckats sälja in en världsbild, som om tillräckligt många agerar som om den vore sann, så småningom kommer att bli det också? Med en bekväm kö för de försäkrade, och en b-lagskö för resten, där standarden rasar mot botten. För vem vill betala skatt för att finansiera något som man redan köpt sig ifrån?
Jag undrar jag vad som är ägget och hönan här...