Försvunnet kurande

Jag konsumerar så mycket medier så ibland är det omöjligt att minnas var jag hörde eller läste något, eller ens om jag hörde eller läste.
Så nu minns jag inte hur det var med det där att kura skymning.
Men det handlade i alla fall om en sedvana som försvunnit. Förr satt man tillsammans den stund ljuset blev svagare, från det att det började bli lite svårare att se tydligt, tills dess att lampan tändes.
Man satt tillsammans, men tyst, var och en i egna tankar.
Nu är det ingen som kurar skymning längre. Den pausen, för vila, dagdrömmar, funderingar, har försvunnit.
Jag kommer ihåg det (även om jag alltså inte minns varifrån) när jag kommer hem från jobbet idag, och är så trött att jag mår illa. Efter en ganska vanlig arbetsdag.
Varför känns vardagen så överväldigande uttröttande ibland? Det är ju inte så att jag bryter kol i gruvan tolv timmar om dagen direkt...
Naturligtvis har det att göra med att jag nästan alltid sover för lite. Men kanske också med bristen på ledig tid som inte behöver fyllas med något aktivitet alls, inget nyttigt, inget uppbyggligt, inget utvecklande. Inte ens medveten meditation. Bara ett stillsamt kurande.