Ur led är tiden

Jag kanske börjar bli lite väderfixerad.
Men hunden och jag går hem från vännen I genom Tantolunden vid 10-tiden, och något är definitivt skumt. På mornarna kvittrar alltså koltrastarna, och nu på kvällen var det i och för sig tyst, men en tydlig känsla av vårkväll i luften. Jag frös inte fast jag hade glömt koftan hos I.
Vårkvällar är härliga, men det ska inte vara så här. Inte nu. DET ÄR FÖR TIDIGT!
Vi gick igenom en del inför fjällresan på sportlovet, och det blir kusligt dyrt, men det får gå. För nu känns det ännu mer nödvändigt, om än nästan overkligt, att få se snön gnistra och kalfjället breda ut sig... Då får det bli torftigt ett tag.