Katastrofkapitalism och små lätta tankar

Tänkte skriva om Naomi Kleins Chockdoktrinen, som jag ägnat en stor del av mellandagsledigheten åt att läsa.
Om hur upprörd jag blivit, trots alla reservationer för kanske lite väl kreativa konspirationsteorier.
Om hur självklart parallellerna dyker upp med våra inhemska utförsäljningar och privatiseringar. Skolorna som ska säljas ut till varje pris, till exempel, trots att både elever, föräldrar och lärare är emot, ja faktiskt alla utom rektorn som är den som ska tjäna pengar på det som byggts upp för skattemedel.
Om kapitlet om Sri Lanka, som berör mig mycket, eftersom jag har starka band till just de stränderna, de människorna, just innan den katastrofen. Om hur det känns att tänka på att de människorna, om de överlevde tsunamin, nu antagligen sitter undanskyfflade i slumliknande förhållanden högt uppe på land, medan turistperfekta hotellstränder utan störande element byggs upp för de biståndspengar som bland andra jag själv bidrog med.
Fan.
Men sen, på tåget hem från landet, börjar jag läsa julklappen från tonårsdottern, Blind Willow, Sleeping Woman av Haruki Murkami. En samling fjäderlätta eftertanketunga noveller med rymd, djup och en alldeles speciell stämning, och huvudet lättar lite från axlarna, och klumpen i magen krymper lite, och det känns lite bättre att finnas i världen.
Jag har slutet av Chockdoktrinen kvar fortfarande, men den får nog ligga till i morgon kväll. Vill stanna i det här ljuset lite till.