Märkligt, dåligt och bra

I morse när jag försökte låta bli att höra väckarklockan, eller egentligen mobilens vidrigaste signal som jag valt som väckning, då drömde jag om stekt lök.
Tunna ringar av lök som långsamt blev mjuka och nästan genomskinliga.
En dröm som trotsar i varje fall alla mina försök till tolkning.
Sen blev det värre, för hundlunchpromenadschemat bröt samman, och jag fick ringa lilla dottern hos sin pappa. Hon blev inte direkt lycklig över att behöva ta hand om en extra hundpromenad, för att uttrycka det milt.
I teorin är det jättekul att ha hund, och alla är villiga att ta hur mycket ansvar som helst. I praktiken löser det sig inte alltid så smidigt varje gång, för att återigen uttrycka det milt.
(Mindre milt: skrik, skäll och en dos krokodiltårar)
Riktigt riktigt bra: Babel special på SVT i går kväll.
Åsa Linderborg var redan en av mina idoler. Nu ännu mer. Och Daniel Sjölin, som jag inte hade sett så mycket av, eftersom jag förut oftast lyckats missa Babel, han var lysande. En programledare som är ordentligt påläst, men inte bara det, han är engagerad, lyhörd, kommer med bra följdfrågor även när samtalet sticker iväg åt olika håll, frågar om både personligt och allmängiltigt, det stora och det lilla...
Och så Åsa, öppen, ödmjuk, ärlig, modig, törs visa blottor och tveksamheter.
Det blir ett så bra möte, man vill aldrig att det ska ta slut.
Så ska ett intervjuprogram göras! Så intressant kan man prata om böcker! Heja SVT!

Strange days

Vårkänsla igen, i blåsten på kvällshundpromenaden.
Jag går och grubblar, hunden nosar. Vindar som blåser rent, rensning, det börjar bli dags att rensa lite rent nu. Reda ut saker, städa undan, även om det är tungt, även om det kommer att orsaka sorgsenhet och bedrövelse.
Jag är en sån som verkligen drar mig för att städa, både högst konkret och mer metaforiskt, men det finns en gräns för hur mycket dammtussar man kan vada omkring i med något så när rak rygg...
Nåja. Lilla dottern vimsade förbi i morse och skröt över träningsverk och var påtagligt förtjust över att ha kommit igång med dansandet igen, efter juluppehåll och influensa.
Själv har jag ännu en omgång träningsverk på gång efter ett utmanande capoeirapass i går kväll, kroppen gnisslar och gnyr men inte utan välbehag.
Motion gör människor yngre skrev DN idag, och det tror jag det, men framför allt har capoeiran och dansen gjort mig lyckligare. Rörelseglädje, rörelselycka. Det tog tid innan jag hittade den igen, efter långa vuxenår helt utan träning, men det är verkligen aldrig för sent.

Kvällens fniss och allvar

Ali Esbati är riktigt, riktigt rolig.
"en objektiv skolkampanj för att uppmärksamma brott mot mänskligheten begångna av Philemon Arthur and the Dung"
Hi hi hi.
Skratt kan också befria. Det får faktiskt lov att finnas lite proportioner.
Annars tänker jag just nu mest på en insändare jag inte kommer att skicka till min lokaltidning, där jag läste att den utmärkta verksamheten för tonåringar på yngsta dotterns skola nu hotas av nerdragna bidrag, i praktiken nedläggning, av det borgerliga styret.
Så här:
Kära Södermalmsgrannar, bostadsrättsspekulanter, suv-ägare, ni som röstade fram vårt nuvarande borgerliga styre av staden.
Vi står nu inför konsekvenserna av ert plånbokstänkande. Ännu fler ungar kommer att drälla runt på fredags- och lördagskvällarna, köpa smuggelöl från skåpbilar, supa och slåss.
Nu förväntar jag mig att ni lämnar era varma bostadsrätter och bekväma soffor och varenda en av er föräldravandrar varenda helgkväll framöver.
Vi har inte sett till er hittills, men nu när ungarna får ännu färre vettiga alternativa sysselsättningar, då förutsätter jag att ni ställer upp, eftersom ni inte ville betala för någon offentligt finansierad verksamhet.
För det har ni väl lärt er nu, efter tragedin på Kungsholmen i höstas, att inte ens överklassens och den övre medelklassens ungar är vaccinerade mot att hamna i elände när de super utan vuxennärvaro?
Nej, jag ska nog inte skicka in den ändå. Fast det retar mig till vansinne.

Fåglar, frisörer och mer Pär Ström

Det var en morgon med sol och hetsigt fågelkvitter, och en dag av åtgärdande av försummelser. Hårklippning, till exempel. När jag och lilla dottern för en gångs skull kommer iväg till kvarters-syrianen känner jag mig som alltid lite skamsen och förväntar mig nästan att bli utskälld (hur slitet hår och hur kluvna toppar får man egentligen ha innan det blir olagligt?) men han är så snäll, så snäll.
Det är första gången lilla dottern får håret tvättar hos frisör (det blir inte ofta vi går dit, som sagt) och hon är helt förtjust.
- Det var så skönt! kvittrar hon glatt, och jag tänker att det är något speciellt med att bli ompysslad, med att något tvättar ens hår, masserar hårbotten, frotterar... Ja, jag vet vad hon menar.
Sen lagar vi mat hela dagen känns det som. Och äter maffig middag med stora systern.
Och sedan ser jag läser jag en Lars Einar ge sig på Pär Ström, och det är alltid trevligt när män tar avstånd från den virrpannan, och inte vill se sig representerade av honom.
Även om Lars Einar verkar aningens naiv (trodde han verkligen på det där med att det inte finns några jämställdhetsproblem alls inom Sveriges Radio? Ha!) så vill jag verkligen tro att lille Pär och hans feminismparanioda vänner är en ynklig minoritet, trots att de skriker rätt högt på nätet.

Mera män

Mansroller ja. Jag såg alltså det nya kulturprogrammet på SVT, Beckman, Ohlson och Can, och tja...
Jag gillar idén med ett svenskt tv-program där man tar samtalet på allvar, där man sitter ner och pratar och lyssnar, och alla får prata till punkt, och idén är inte att hetsa fram konflikter utan snarare att - smeka fram frågor kanske?
Det känns snudd på revolutionärt, kan man göra sånt i lilla Sverige, får det plats? Jag som trodde det bara fungerade i Frankrike, och andra större länder som tar kultur och kulturkritik på allvar.
Men varför kan de då inte nöja sig med att visa människor som samtalar, rakt av bara? Tror de inte på sin egen idé? Nu är det så jobbigt filmat att man blir trött i ögonen av att titta...
Eva Beckman vibrerar av lust att utforska mansrollen, och visst, jag tycker också det är spännande. Fast sen ska de definiera vad en bra, positiv, ja helt enkelt god mansroll är, och då blir det ju som alltid så konstigt. En man är fysiskt stark, en man står upp för sin sak och de sina. Okej för styrkan då, fast alla män är ju inte så starka, är de inte riktiga män då? Och kan inte kvinnor stå upp för sin sak? Är det inte kvinnligt?
Nej, det är där någonstans det alltid flippar ut. Att förknippa ett kön med en egenskap betyder rimligtvis att den då inte ska förknippas med det andra könet. Och då blir det fel. På gruppnivå, på individnivå. Tycker man det är viktigt att säga att det är MANLIGT att vara principfast, då kan man ju inte samtidigt säga att det är lika mycket kvinnligt, för då har man ju inte sagt något alls.
Jo, att det är mänskligt. Och att manligt och kvinnligt är ointressanta och meningslösa begrepp. Och att könsroller inte stärker individer och grupper, utan låser in och låser ut.
Därför gillar jag begreppet irrelevansfeminism, som jag snappade upp i ett forum där feminism diskuterades. Alltså: skit samma om kvinnor som grupp har 2 procent mer av ditt, eller män gör 1 procent mindre av datt. Det är irrelevant. Det betyder ändå inte att män per definition är mer lämpade att olja cykelkedjor och kvinnor att rensa böckling. Till exempel.
Nej, jag tror inte vi behöver nya mansroller, eller kvinnoroller. Jag tror vi behöver lyfta oss till ett nytt steg i utvecklingen och koncentrera oss på människorollen i stället.

Spela mansroll

Autentisk middagsdiskussion:
11-åringen: Ikväll vill jag se Guldbaggegalan.
Mamman: Men ikväll är det ett nytt kulturprogram som jag vill se.
11-åringen: Vad handlar det om?
Mamman: Den nya mansrollen... (inser att det inte lär bita som argument och börjar nästan fnittra)
11-åringen: Mansroll, vad tråkigt. (tänker till)
11-åringen: Men på Guldbaggegalan är det säkert en man som har spelat en roll och som får pris!
Mamman: ... (svarslös)
11-åringen: Ägd! Du är så ägd!
...
Jajamensan. Fast sen kollade vi i tidningen, och mansrollsprogrammet är så sent, så jag hinner se det också.

Ljus i mörkret

Det finns visst hopp om svenskarna ändå. Kd trodde att de hade massorna med sig i sin iver att stöta ut, fördöma och stämpla... Men icke i det här fallet.
En klar majoritet tycker att alla ska få gifta sig med vem de vill. Att viss kärlek inte är mindre värd.
Och jag gissar att kd-snacket om att folkomrösta om äktenskap för homosexuella kommer att tvärdö nu. Skönt.

Kultur är kul

Kommer äntligen iväg till Kulturhuset och den stora Araki-utställningen, en japansk fotograf som jag aldrig hört talas om tidigare (men vad vet jag om japansk fotografi?) och som var spännande att bekanta sig med. Temat kring liv, död, kretslopp kändes extra starkt dessa dagar som handlat en hel del om tomrum döden lämnar efter sig...
Bilddagböckerna var spännande, Tokyobilderna också, och matbilderna fantastiska. Han hade fotograferat alla middagar under ett år, och i ett annat projekt skildrat en stad genom mat, och det luktade, smakade, vibrerade av spännande märklig egendomlig frestande japansk mat.
Man ville bara åka dit och gå ut och äta, direkt.
Däremot hade jag lite problem med bilderna från bordelldistriktet. Sex, erotik, lust, så kallade perversiteter - fine with me, men när det handlar om prostitution är jag inte med längre. För mig går det en knivskarp gräns där.
Ruskade lite på mig och gick tillbaka till bilderna av hans döende och döda hustru, och av deras öde altan när hon var borta, och blev lite gråtfärdig igen.
Man behöver inte älska, vara överens om eller ens förstå allt.
Apropå pengar, när jag åkte uppför rulltrappan i Kulturhuset och passerade schackspelarna slogs jag av tanken på Mikael Söderlund (stadsbyggnads- och trafikborgarråd som bla a har sagt att gatukonst inte är konst eftersom ingen har betalat för den) och hans nyliberala kompisar, hur det måste svida i deras små själar om de råkar passera någon gång. För här sitter människor i olika åldrar, med olika bakgrunder och nationaliteter, och de spelar schack och möts utan att konsumera ett endaste dugg. De har inte betalat inträde, de har inte ens köpt blaskig latte, ingenting, bara mötena och spelet.
Det måste verkligen göra ont att se.
Kulturhuset är fint, fortfarande finns bekväma ställen att sitta här och där utan att man måste köpa något, och det gör folk, läser eller skriver eller pratar eller bara tittar. Och i källarvåningen häckar punk-ungarna i klasar och är rätt förtjusande.
Och nu har jag sett två bra fotoutställningar på kort tid, alldeles gratis. Det är sånt som gör att jag gillar att betala skatt.

Säker eller för säker?

Det är något med barnförsäkringar som inte lämnar mig någon ro.
Den här gången började det med att jag blev närmast mailbombad av ett försäkringsbolag med pressmeddelanden om hur oroliga föräldrar är för sina barn - och lyckligtvis finns det då försäkringar om ungarna råkar ut för något.
Jag har aldrig skaffat några barnförsäkringar. När stora dottern föddes levde vi på och under existensminimum, och trots att försäkringsbolagen försökte förklara hur en god förälder enligt dem borde agera, så var det inte så svårt att värja sig. Jag hade den bestämda uppfattningen att vi levde i en välfärdsstad med offentlig sjukvård, dessutom gratis för barn, föräldraförsäkring, sjukförsäkring och så vidare. Och så fanns det helt enkelt inga pengar över.
När lilla dottern kom var väl det ekonomiska läget lite bättre, om inte direkt lysande, men jag stod emot då också. Trodde fortfarande på den offentliga vården och trygghetssystemen.
Marknadsföringen av barnförsäkringar har alltid berört mig lite illa, det är så lätt att spela på nyblivna föräldrars osäkerhet och vilja att göra det bästa för sina barn.
När jag nu ifrågasatte det vettiga i att förmedla försäkringsbolagets budskap, och om barnförsäkringar överhuvudtaget är något nödvändigt, så visade det sig att jag var ganska ensam om den uppfattningen. Om barnen får allvarligare sjukdomar eller handikapp så MÅSTE man ha en försäkring, annars får man ingenting, det var den allmänna uppfattningen. Och så får man ersättning för inkomstbortfall om man måste vara på sjukhus med barnet, till exempel. Just det där att få tillbaka varenda krona av lönen verkade vara mycket viktigt.
Nu var det här i och för sig välavlönade medelklassmänniskor som nog har råd med en och annan försäkring antingen den behövs eller ej. Men jag undrar hur representativa de är, om föräldrar i allmänhet har uppfattningen att om någonting skulle hända deras barn så får de inte den hjälp de behöver av samhället.
Är det som i USA nu? Får oförsäkrade barn ligga och skrika utan vård med brutna ben och sprickande blindtarmar? Blir föräldrarna ruinerade när sjukhusräkningen ska betalas? Måste de ta extrajobb för att betala rullstolen eller kryckorna?
Eller har försäkringsbolagen bakvägen lyckats sälja in en världsbild, som om tillräckligt många agerar som om den vore sann, så småningom kommer att bli det också? Med en bekväm kö för de försäkrade, och en b-lagskö för resten, där standarden rasar mot botten. För vem vill betala skatt för att finansiera något som man redan köpt sig ifrån?
Jag undrar jag vad som är ägget och hönan här...

Ur led är tiden

Jag kanske börjar bli lite väderfixerad.
Men hunden och jag går hem från vännen I genom Tantolunden vid 10-tiden, och något är definitivt skumt. På mornarna kvittrar alltså koltrastarna, och nu på kvällen var det i och för sig tyst, men en tydlig känsla av vårkväll i luften. Jag frös inte fast jag hade glömt koftan hos I.
Vårkvällar är härliga, men det ska inte vara så här. Inte nu. DET ÄR FÖR TIDIGT!
Vi gick igenom en del inför fjällresan på sportlovet, och det blir kusligt dyrt, men det får gå. För nu känns det ännu mer nödvändigt, om än nästan overkligt, att få se snön gnistra och kalfjället breda ut sig... Då får det bli torftigt ett tag.

Livet och allt det där

Sitter länge på café, med världsmusik och rökelsedoft, och pratar med en gammal vän. Och perspektiven blir lite hisnande - när vi lärde känna varandra var vi lika gamla som våra äldsta barn är nu.
Vi pratar om var gränsen går melllan att att nyttigt häva ur sig frustration och ilska, och att fastna i destruktivt ältande.
Detta såklart efter att vi har gnällt över våra respektive jobb ett tag...
Om det finns någon gräns för hur länge allting kan göras snabbare. Också apropå våra jobb, och andras. Om man bara kan öka och öka i all evinnerlighet, utan att tillföra mer resurser, bara skära ner. Om det kan vara så, om det måste vara så.
Eller om vi bara börjar bli gamla och gnälliga och förändringsobenägna...
Sen pratar vi om ljusare saker också, så det så!
I går sjöng koltrastarna i mörkret när jag var ute med hunden vid halvsjutiden på morgonen. Ska det vara så, i januari? I morse regnade det i vattenpölarna. Jag längtar efter snö.

Små källor till glädje

Den välbekanta känslan i kroppen av läget just innan träningsvärken slår igenom. Inte ont, bara en nästan berusande trötthet i musklerna.
I morgon blir det inte roligt att gå i trappor, men än så länge känns det finfint. Återerövra kroppen, ett av vårens projekt.
Lite Pär Ström-bashing piggar upp och Sigge Eklund gör det snyggt och precist. På tiden att en man tar ton mot tokerierna.

Ett berg av motstånd att övervinna

Det har inte blivit nästan någon träning alls för min del sedan oktober nångång. Tre kraftfulla förkylningar på raken (en gjorde mig faktiskt sängliggande ett par dagar), och så lite juluppehåll på det.
Så ikväll tog det emot på ett nästan påtagligt fysiskt sätt att gå till träningen efter jobbet.
Och mycket riktigt - jag hade tappat allt. Ingen muskelstyrka kvar, ingen smidighet i korta stela muskler, ingen kondition att tala om. Tillbaka på ruta ett, längre bak än jag varit på flera år.Det kommer att bli en del lidande innan jag är på banan igen.
Ikväll blev det inte så mycket kvalitetsspelande direkt, mer överlevnad. Trots detta, så roligt!
Capoeira is the shit, som barnen skulle säga.
Jag ska försöka träna lite flitigare i vår.

Jag är ingen riktig kvinna

Nej, så är det nog. För i det här finns absolut ingenting som på något sätt talar till mig.
Mindre information? Mer av kvinnors "verklighet"? Min verklighet har i alla fall inget med det där att göra. En kulturavdelning fylld av horoskop, Linda Skugge som väninna i köket, väninnor överallt och jag inser att jag har nog inga väninnor, bara vänner, av båda könen...
Det går bakåt. Det verkar inte bättre. Må Unibets läbbiga sajt somna in snabbt.
Så är det bevisat också genom forskning att ojämlik arbetsfördelning hemma gör kvinnor sjuka. Inte direkt förvånande.
Jag anser fortfarande att den viktigaste politiska reformen, förutom diverse drastiska miljöbeslut, är att införa individuell föräldraförsäkring. Mönstren grundläggs tidigt, är papporna hemma ordentligt när barnen är små och tar ansvar för hemmet blir det lättare att motverka snedfördelningen. Och simsalabim - färre långtidssjukskrivningar!
En annan trevlig effekt vore att det blir lättare för pappor att bli respekterade som lika viktiga föräldrar som mammorna, färre pappor blir överkörda i vårdnadsstrider osv.
Mer jämställt, friskare kvinnor, män med starkare föräldraroll. Vad väntar vi på?

Nu är det slut

Granen har åkt ut, julkulorna och ljusslingorna ner, barren är dammsugna.
Trodde jag? Nej, jag visste ju egentligen. Så fort man ställt in dammsugaren så kryper de fram ur hörnen igen, granbarren, och invaderar fnittrande och flamsande alla öppna ytor. Och så kommer det att hålla på i veckor framöver. En armé av granbarr ligger och lurar i gömda hörn...
Det var en bra jul. Den första hemma på flera år. Stillsam, i mycket liten skala, precis lagom.

Det som räddade dagen

Jag kan bli så bedrövad över de här männen som kastar sig in i debatterna med sina märkliga idéer om att ondsinta feminister i smyg tagit över Sverige och berövat dem alla rättigheter... Eller vad det nu är de tror, det är så svårt att ta det på allvar många gånger.
Som exempel: en genuspedagog säger lite stillsamt att det är positivt och utvecklande att visa barn att det finns fler sätt att vara på, att inte alla flickor måste vara rosa prinsessor precis hela tiden, och inte alla pojkar blåklädda mekaniker eller grå krigare. Och genast brakar det igång: jaha, så nu ska feministmaffian tvinga våra pojkar att gå i tyllkjol, för skattepengar, bittra feministfittor som hatar män, jajamensan, naturen har minsann gjort oss olika, acceptera det, osv osv osv.... Suck! Vill de verkligen inte fatta, eller är det så illa ställt att de inte klarar av det?
Och så de här männen som säger sig slåss för barns rätt till båda föräldrarna, och samtidigt inte har vett nog att inse att det är just de feminister som de utmålar som huvudfienden som är deras bästa vänner. Hur kan det vara så svårt att fatta? Tror det på allvar att det är kvinnor som tycker att de själva, just på grund av sitt kön, är bäst lämpade att ta hand om barn och hem och bli försörjda, att de kvinnorna plötsligt glatt ska släppa fram pappan om förhållandet tar slut?
Nänänä. Pappor som vill försäkra sig om att bli betraktade som jämbördiga föräldrar bör 1. skaffa barn med en feminist, 2. ta ut halva föräldraledigheten, 3. ta hälften av allt vabbande, 4. göra hälften av allt hemarbete, räknat i tid, 5. se till att båda föräldrarna har lika mycket barnfri fritid för egna intressen och avkoppling.
Hursomhelst, jag hade precis brutit ihop över ännu en sån där hopplös diskussion när jag hittade Ann-Charlotte Marteus ledare om Pär Ström i Expressen. Och jädrar i mig, hon lyckas pricka in precis vad som är så vrickat med hans argumentation, och hon gör det på ett himla roligt sätt dessutom.
Dagens citat: "Gröt i huvudet är sannerligen ett könsöverskridande fenomen".
Hehe.
Och, bara för tydlighetens skull:
Jag delade föräldraledigheten lika med mina barns far.
Sedan vi separerade har barnen bott 50/50.
Jag tycker det är självklart.

Klassiker på nytt sätt

Kommer trött, sen och i gummistövlar till jobbet och möts av Expressens förstasida:
SMED RITUALMÖRDADE SNICKARE I STOCKHOLM
Jisses. Den är inte fullt lika "slagkraftig" på nätet.
Kommer självklart att tänka på klassikern GREVE SKÖT NEGER PÅ ÖSTERMALM, men det var väl Aftonbladet, eller?
Och vad säger egentligen detta om samhällsutvecklingen? Vågar knappt tänka på det....
Ska försöka möta arbetsdagen med en stor kopp ayurvediskt Bright Mood-te, och se om det hjälper.

Spela roll

Det är väl bra om människor drar ut i korståg mot plastpåsarna. Eller?
Konspirationsteoretikern i mig tycker att det blir för enkelt. Skippa plastpåsar - rädda miljön. Byt glödlampa - stoppa klimathotet.
Enkelt och inte särskilt uppoffrande.
Så har man gjort sitt, och slipper ställa bilen, sluta flyga, dra ner på konsumtionen...

Försvunnet kurande

Jag konsumerar så mycket medier så ibland är det omöjligt att minnas var jag hörde eller läste något, eller ens om jag hörde eller läste.
Så nu minns jag inte hur det var med det där att kura skymning.
Men det handlade i alla fall om en sedvana som försvunnit. Förr satt man tillsammans den stund ljuset blev svagare, från det att det började bli lite svårare att se tydligt, tills dess att lampan tändes.
Man satt tillsammans, men tyst, var och en i egna tankar.
Nu är det ingen som kurar skymning längre. Den pausen, för vila, dagdrömmar, funderingar, har försvunnit.
Jag kommer ihåg det (även om jag alltså inte minns varifrån) när jag kommer hem från jobbet idag, och är så trött att jag mår illa. Efter en ganska vanlig arbetsdag.
Varför känns vardagen så överväldigande uttröttande ibland? Det är ju inte så att jag bryter kol i gruvan tolv timmar om dagen direkt...
Naturligtvis har det att göra med att jag nästan alltid sover för lite. Men kanske också med bristen på ledig tid som inte behöver fyllas med något aktivitet alls, inget nyttigt, inget uppbyggligt, inget utvecklande. Inte ens medveten meditation. Bara ett stillsamt kurande.

Döden döden

Det var en sådan dag, för den började med en bussresa och samtal om två författare som båda gått bort i helgen, Stig Claesson och Anders Paulrud. Och på något sätt började det för mig redan i fredags med Legender från övärlden, som egentligen handlar om att acceptera att vi alla kommer att dö, att ingen kan komma undan.
Och den finns där ju jämt, runt hörnet, och ibland kommer den förfärligt nära, och ibland är det människor som man kanske inte har i sitt nära liv men som ändå betyder, på ett eller annat sätt.
Och, ja, jag vet inte, mer än att jag tycker att det på sätt och vis är enklare att prata med barn om döden än att tänka på den alldeles själv, i min ensamhet.
Sen blev det lite liv också, för mat är liv, och plötsligt satt jag där och hade startat en matblogg också, bara sådär.
Undrar just vart den ska ta vägen...

Konsten att erövra en uppförsbacke

Ikväll regnar stockholmssnön bort, och vi tackar för besöket men önskar att den hade stannat längre. Vinter utan snö är verkligen värdelöst, och ibland undrar jag om jag inte borde bo i Norrbotten istället, åtminstone mellan november och mars.
Snöns härskarinna såg vi klistrade framför tvn idag, Charlotte Kallas helt osannolika ryck UPPFÖR en svart pist. Helt fantastiskt.
Jag är fasligt förtjust att se längdåkning på tv, perfekt dramatik och lite gratis vinterkänsla samtidigt, femmilar är bäst men alla sträckor funkar. Brukar faktiskt ställa väckarklockan för att inte missa Vasaloppsstarten, och får sällan något gjort innan vinnaren är i mål.
Men Charlotte Kallas insatser i årets Tour de ski, och framför allt i finalen, det var verkligen något alldeles speciellt. Ofta känns sportkommentatorernas superlativer bara fåniga, men idag håller jag med. Skidhistoria, allra minst, rentav idrottshistoria.

Dumheter, snö och köstruktur

Tänkte skriva om jämställdhetsartikeln på DN Debatt idag, om forskarna som "upptäckt" att ökad jämställdhet inte bara smakar, den kostar också.
Surprise, surprise, liksom. Ingen omfördelning av vare sig makt eller ansvar kan väl vara helt gnisselfri? Det är klart att det svider att avstå privilegier, det är klart att det förvirrar att gå emot gamla mönster. Poängen är väl att man tycker att orättvis fördelning av makt och ansvar är dåligt, och att en jämnare fördelning är bättre, och så försöker man få till det så.
Men sen började jag läsa igenom kommentarerna, och blev omväxlande trött och lite mörkrädd. Ett litet citat ur högen: Det som kallas "jämställdhet" i dag präglas ju just av att ideologiskt inspirerade kvinnor ställer allt fler och allt orimligare krav på män. Samtidigt leder samma ideologi till att allt fler män blir allt mer osäkra inför att ställa de allra enklaste och rimligaste krav på kvinnor. Resultatet är exempelvis att det springer omkring en massa ängsliga toffelhjältar som hålögda drar omkring barnvagnar medan kvinnan "stolt" och likgiltig går bredvid.
Hur ska man orka bemöta sånt? Eller förresten, män som blir hålögda av att dra en barnvagn kan ju inte ha det för lätt, då måste man tycka att alla tänkbara krav är orimliga, om det är så himla jobbigt...
Igår var en finfin dag, lite extra ledighet, perfekt pulkasnö i Tantos backar, glad 11-åring, yster hund och en mamma som minsann åkte lite också. Vinter utan snö är för eländigt, det räcker med lite vitt för att allt ska kännas så mycket bättre. Men på kvällen fastnade jag framför Magnolia på TV, och det borde jag inte ha gjort, för den slutade 01.30.
Så idag har det varit lite kärvt, och inte särskilt muntert att jobba. Det hade det nog inte varit ändå, men det blev inte direkt bättre av sömnbrist. Fast dagen avrundades med Legender från övärlden på bio, med världens bästa barn, och det var alls inte illa.
Även om jag fick ännu ett utbrott över Victorias usla köstruktur... Hur kan man ha en kö för både biljetter och godis, och en för bara kaffe? Så att man om man vill ha både godis och kaffe, men redan fixat biljett, måste stå först i den jättekorta kaffekön, och sen i den extremt långa biljettkön, bara för att betala den eländiga godispåsen, samtidigt som man hindrar biljettköpandet? Stenkorkat!
Filmen var rätt seg i mitten, en halvtimme kunde ha klippts bort, men annars fin. Och jag gillar verkligen japanska tecknade drakar.

Konsten att missa målet

Under julskyltningen hade PUB en levande installation i skyltfönstren mot Drottninggatan. Temat var missbruk, en svit med en glad förväntansfull stämning och en pysslande mamma, en sorgsen pappa som dricker, och en ledsen dotter.
Naturligtvis ville man väcka funderingar inför helgen, och alla som någon gång levt i närheten av barn och missbrukande vuxna vet vad det betyder.
Och vad händer? Föreningen Pappa Barn demonstrerar och delar ut flygblad om att bojkotta PUB!
Pappa Barn ansåg att PUB spred fördomar om män.
Jisses. Snacka om att missa målet. Visst, PUB kunde ha haft en julpysslande pappa och en supande mamma, eller kanske byta varannnan dag...
Den dag lika många mammor som pappor krökar sönder julen (vi är inte där än, och jag hoppas verkligen vi aldrig kommer dit heller) eller lika många pappor som mammor fixar julfint hemma (hoppas vi är där snart) så vore det absolut relevant. Innan dess kan jag inte för mitt liv begripa hur man kan tycka att det är en stor fråga.
Det känns lite sorgesamt för oss som tycker att jämställt föräldraskap är en av de viktigaste samhällsfrågorna i Sverige - men den där föreningen verkar ha en alltför stor dos bindgalna rättshaverister bland medlemmarna för att det ska vara riktigt lyckat. Tyvärr.
En annan som komplett missar målet är Pär Ström.
Men svenskan har åtminstone vett att prata med Lars Jalmert också, man får vara glad för det lilla.
Fler vettiga män i debatten efterlyses! För ni vill väl inte låta er representeras av Pär Ström?

Katastrofkapitalism och små lätta tankar

Tänkte skriva om Naomi Kleins Chockdoktrinen, som jag ägnat en stor del av mellandagsledigheten åt att läsa.
Om hur upprörd jag blivit, trots alla reservationer för kanske lite väl kreativa konspirationsteorier.
Om hur självklart parallellerna dyker upp med våra inhemska utförsäljningar och privatiseringar. Skolorna som ska säljas ut till varje pris, till exempel, trots att både elever, föräldrar och lärare är emot, ja faktiskt alla utom rektorn som är den som ska tjäna pengar på det som byggts upp för skattemedel.
Om kapitlet om Sri Lanka, som berör mig mycket, eftersom jag har starka band till just de stränderna, de människorna, just innan den katastrofen. Om hur det känns att tänka på att de människorna, om de överlevde tsunamin, nu antagligen sitter undanskyfflade i slumliknande förhållanden högt uppe på land, medan turistperfekta hotellstränder utan störande element byggs upp för de biståndspengar som bland andra jag själv bidrog med.
Fan.
Men sen, på tåget hem från landet, börjar jag läsa julklappen från tonårsdottern, Blind Willow, Sleeping Woman av Haruki Murkami. En samling fjäderlätta eftertanketunga noveller med rymd, djup och en alldeles speciell stämning, och huvudet lättar lite från axlarna, och klumpen i magen krymper lite, och det känns lite bättre att finnas i världen.
Jag har slutet av Chockdoktrinen kvar fortfarande, men den får nog ligga till i morgon kväll. Vill stanna i det här ljuset lite till.